Fuktrisker med takets ytskikt
Erfarenheter om taks ytskikt
Med tiden har både konstruktion och användning av byggnader förändrats, vilket har påverkat fuktriskerna för takens ytskikt på olika sätt.
Exempel på olika ytskikt
Sverige har en lång tradition av att uppföra byggnader i trä, och under lång tid gjordes även takets ytskikt av trä eller andra lokala naturmaterial. I de norra delarna av Sverige användes ofta torv eller takspån av furu ovanpå ett underlag av näver, medan det i södra Sverige var vanligare med vass eller halm. Både i norra och södra Sverige användes ibland skiffer som ytskikt på taken på finare byggnader.
Redan under medeltiden började man använda tegel som ytskikt. Först användes det enbart på kloster och kyrkor, men med tiden kom tegel helt att dominera som takmaterial, ända tills att nyare material som plåt och senare papp, betong och pvc och gummiduk började användas.
Olika typer av ytskikt har olika livslängd och olika behov av underhåll. Organiska material bryts med tiden ner och behöver bytas ut, men med rätt underhåll kan även äldre takmaterial ha lika lång (ibland längre) livslängd som modernare material. Även gamla tegeltak har visat sig ha lång livslängd, vilket ofta beror på en bra kombination av rätt lera och rätt typ av bränning. Modernare takmaterial som till exempel olika typer av dukmaterial uppfattas ofta vara underhållsfria, men de kan snarare vara svåra att underhålla och måste därför ofta bytas ut i sin helhet istället för att underhållas.
Mycket har förändrats
I tabellen nedan kan du se exempel på olika förändringar som har skett, varför de gjordes och hur de har påverkat risken för fuktskador. Tabellen är inte fullt ut kronologisk och vissa förändringar finns parallellt över tid.
| Vad förändrades? | Varför gjordes förändringen? | Hur ökade detta risken för fuktskador? | Hur minskade detta risken för fuktskador? |
| Äldre organiska ytskikt i form av torv, vass, halm och trä byttes mot tegel. | För att ett nytt byggmaterial blev tillgängligt. Det blev möjligt att anlägga täta tak med lång livslängd högt upp på stora byggnader. | Ingen ökad risk. | Jämnare kvalitet i produktion och montering minskade risken för läckage. |
| Plåt började användas i större skala. | För att ett nytt byggmaterial blev tillgängligt. Det var möjligt att bygga lättare konstruktioner. | Ingen ökad risk. | Detaljer runt skorstenar och ränndalar kunde förses med plåt och därigenom bli tätare. |
| Tätskikt av bitumenbehandlad papp började användas. | För att det förenklade byggandet av stora och okomplicerade låglutande tak. | Pappens livslängd var till en början dålig och orsakade snabbt läckage. | Det blev möjligt att få täta ytor på platta och låglutande tak även vid runda och mjuka former på taket. |
| Pvc-dukar och andra dukar började användas. |
För att det var en enkel byggmetod som gjorde färgsättning enklare och gjorde det möjligt att täcka olika takformer. Brandrisken minskade vid läggningen. Det blev möjligt att integrera solpaneler i dukarna. |
Pvc-dukar har dålig hållfasthet mot mekaniska skador som uppstår vid till exempel snöskottning. | Det blev enklare att göra täta tak samt täta runda detaljer. |
Så ser dagens risker ut för ytskikt i yttertak
Även i dag finns det risker med de olika ytskikt som används i yttertak. De historiska organiska ytskikten av naturmaterial används fortfarande på gamla kulturbyggnader men har numera ofta underlag av modern duk eller papp. I dag dominerar dock moderna material som papp, pvc-duk, plåt i olika former samt tegel- eller betongpannor som ytskikt. Papptak eller olika plastdukar dominerar på stora industri- och logistikbyggnader med låg taklutning, medan betongtakpannor dominerar på småhus.
Det finns flera risker för läckage, men av olika orsaker, beroende på vilket ytskikt som används. Riskerna beror inte heller på materialen i sig utan snarare är det detaljlösningar och utförande på taket som ger upphov till riskerna.
Läs mer om exempel på risker med fasadens material och ytskikt under fliken ”Allmänt”.