Alléer, avenyer och esplanader
Alléer och trädplanterade stadsgator i form av esplanader eller boulevarder utgör tydliga stadsbyggnadselement som avgränsar, skapar orientering och utgör trivsamma promenadstråk. De bryter också ned skalan i stadsrummet genom att det skapas ett rum under själva trädkronan. Alléer har ofta höga biologiska värden, och omfattas i många fall av det generella biotopskyddet.
Trädrader och alléer i landskapet och i staden
Genom att ta träd och placera dem i ett särskilt sammanhang har människan sedan lång tid tillbaka medvetet gestaltat landskapet och därmed visat att man står över naturen. Trädrader har i olika sammanhang använts för att markera en plats eller längs med vattendrag och kanaler. Det kanske tydligaste exemplet är trädraden, den så kallade trädkransen, runt en kyrkogård eller begravningsplats. Trädraden kan också ha funnits för att markera en fastighets omfång genom att vara planterad i dess gräns. Inte minst har ett stort antal tomtägare använt sig av detta uttryck för att synliggöra var deras tomt börjar och slutar.
Alléerna är ett tydligt sätt att manifestera ett samband mellan två punkter i bebyggelsen eller landskapet – mellan en väg och ett gods, från stadskärnan till järnvägsstationen eller genom en park. En allé definieras som träd som är planterade i en enkel eller dubbel rad längs en väg eller det som tidigare utgjort en väg eller i ett i övrigt öppet landskap. Den består av minst fem träd, oftast av våra vanliga lövträd.
Norra promenaden i Norrköping är en del av stadens allésystem som planterades i slutet av 1800-talet. Promenaden består av lindträd som är formklippta. Norra promenaden är klassat som byggnadsminne enligt kulturmiljölagen. Foto: Ulrika Åkerlund/Boverket
Begreppet allé kommer ursprungligen från det franska språket och betyder gå. Det har sedan utvecklats till att betyda gång, väg eller gata omgiven med grönska på båda sidor och därefter med jämna avstånd regelbundet planterade träd, på ömse sidor. Allén blir därmed ett viktigt och tydligt rumsskapande landskapselement.
Alléerna över tid
Alléerna hade sin största omfattning en bit in på 1900-talet. Från andra världskriget och framåt har antalet alléer minskat kraftigt, bland annat på grund av den starkt ökande bilismen. Vid breddning av vägar höggs träden helt eller delvis ner. En annan anledning till att alléer har försvunnit är att man under lång tid underlåtit att återplantera träd efter att de gamla har dött. Det generella biotopskydd för alléer som infördes på 1990-talet innebär att skötseln och nyanläggning av alléer behövde anpassas till biotopskyddet. Idag planteras och förvaltas alléer i flera olika syften, till exempel för att fungera som spridningsvägar och livsmiljöer för arter, för att tydliggöra historiska strukturer och bevara kulturmiljöer och för att de är ett vackert och uppskattat inslag i landskaps- eller stadsbilden
Avenue – en infartsallé till staden
Genom historien har flera andra begrepp, nästan synonyma med allé, använts. Det kanske mest intressanta är avenue. Ursprunget går att finna i latinets advenire som består av förleden ad=till och venire=komma det vill säga väg på vilken man kommer fram till en plats. Begreppet användes för att beskriva städernas infartsvägar och dess rumsliga definition har bibehållits i dagens aveny – en gata i staden som leder fram till en plats. Under 1700-talet börjar man att plantera alléer utmed dessa avenuer eller infartsvägar och under 1800-talet blir detta vanligt förekommande i hela landet.
Trädkantade esplanader för ljus och luft
Industrialismen och järnvägen bidrog till att de svenska städerna växte snabbt under 1800-talet. Trädplanteringar längs med stadsgatorna och breddade gaturum var ett sätt att både minska brandrisken och att föra in grönska, ljus och frisk luft i städerna. Breda trädplanterade huvudgator, så kallade esplanader blev ett av tidens kännetecken. Med esplanad menades ursprungligen ett smalt trädplanterat parkstråk med k&oum