Världsarvskonventionen
Världsarv är kultur- eller naturarv som är så värdefulla att de är en angelägenhet för hela mänskligheten. Genom internationellt såväl som lokalt, regionalt och nationellt samarbete bevaras, förvaltas och utvecklas världsarven med utgångspunkt i varje världsarvs särskilt stora universella värde.
Vad är världsarvskonventionen?
Unescos konvention om skydd för världens kultur- och naturarv (världsarvskonventionen) tillkom 1972. Sedan dess har 194 länder ratificerat konventionen, däribland Sverige som skrev under 1985.
Världsarv är kultur- eller naturarv som är så värdefulla att de är en angelägenhet för hela mänskligheten. Det är minnesmärken, grupper av byggnader, kulturmiljöer, naturföreteelser, naturmiljöer eller naturområden som på ett enastående sätt vittnar om jordens och människans historia. Beslut om nya världsarv på världsarvslistan och om rekommendationer till medlemsländerna för hur befintliga världsarv ska hanteras fattas av Unescos världsarvskommitté. Den består av representanter från 21 medlemsländer som väljs på fyra år.
I juli 2024 fanns 1 199 världsarv med på världsarvslistan, fördelade över 167 länder. Av alla jordens världsarv är cirka 80 procent kulturarv. I Sverige finns 15 världsarv – varav ett är utpräglat naturarv, ett blandat natur- och kulturarv och resterande är kulturarv. Läs mera om de svenska världsarven på Riksantikvarieämbetets webbplats i "Relaterad information".
Skydd och förvaltning av världsarven
Alla länder som har ratificerat världsarvskonventionen har förbundit sig att följa konventionen och skydda världsarven med sin nationella lagstiftning. Skydd och förvaltning görs med utgångspunkt i världsarvets särskilt stora universella värde, OUV (Outstanding Universal Value). För att anses ha OUV ska kultur- och/eller naturarvet uppfylla minst ett av tio kriterier som världsarvskommittén beslutar om samt uppfylla krav om integritet, autenticitet, skydd och förvaltning. Beskrivningarna av OUV finns tillgängliga på Unescos hemsida där samtliga världsarv finns presenterade (se världsarvslistan under ”Relaterad information”).
I Sverige finns inga särskilda lagbestämmelser som rör världsarven och heller inga särskilda ekonomiska stöd riktade till världsarven, utan världsarven hanteras inom ramen för ordinarie regelverk och verksamheter. Exempel på lagstiftningar som kan vara tillämpbar för världsarven är 3, 4 och 7 kap. miljöbalken (MB), 2 och 8 kap. plan- och bygglagen (PBL), kulturmiljölagen (KML) samt förordningen om statliga byggnadsminnen.
Varje världsarv bör ha ett förvaltningsråd och en förvaltningsplan som tydliggör hur världsarvet bevaras, förvaltas och utvecklas. Förvaltningsrådet består av lokala och regionala aktörer som har en roll i världsarvsarbetet, till exempel länsstyrelse, kommun, förvaltare, region, besöksnäring och det civila samhället. Förvaltningsrådet är ett forum för samverkan och dialog. I Sverige har stor vikt lagts på det lokala och regionala engagemanget för världsarven. Nationellt ansvariga myndigheter är Riksantikvarieämbetet, som har en samordnande roll, Naturvårdsverket, som har ansvar för världsarv med naturvärden, och Svenska Unescorådet som är en kontaktlänk till Unesco i det internationella samarbetet. De nationella myndigheterna har en stödjande och samordnande roll i världsarvsarbetet medan de regional och lokala myndigheterna har en mer opera