Snölast på mark
De flesta byggnadsverk måste dimensioneras med hänsyn till snölast. Utgångspunkten för den snölast som man ska dimensionera för är snölasten på mark. Här ges en bakgrund till reglerna om snölast på mark och snölastkartan i Boverkets konstruktionsregler, EKS.
Snölast
När dimensionerande snölast ska bestämmas är utgångspunkten snölast på mark. Värdena för snölast på mark har tagits fram av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI. SMHI har utgått från mätningar av snödjupet på ett stort antal platser under lång tid. De uppmätta snödjupen räknas om till en snölast i kN/m2 utifrån antaganden om snöns densitet.
Följande värden på densiteten har använts.
Norrland, Dalarna, Värmland och Dalsland: 230 kg/m3
Götalands kustland, Gotland och Öland: 280 kg/m3
Övriga Sverige: 240 kg/m3
Snölastkartan i EKS
De snölaster som kartan i EKS baseras på är de laster som i genomsnitt återkommer en gång per 50 år. Detta 50-årsvärde har tagits fram utifrån ett antagande om att snölasten är extremvärdesfördelad. Den snölastkarta som finns i eurokoden SS-EN 1991-1-3 får inte användas.
Snölastkartan i EKS har tagits fram genom att platser med samma snölast har förbundits med varandra genom så kallade isolinjer. För att göra reglerna enkla att tillämpa har Sverige utifrån dessa isolinjer delats in i olika snözoner. Inom en snözon antas lasten vara densamma. Värdet på snölasten har valts som medelvärdet mellan två isolinjer.
Om en byggnad ska uppföras nära gränsen i den snözon som har det lägre värdet kan en byggherre som känner sig osäker och vill bygga bättre än minimikraven använda medelvärdet för två snözoner. För till exempel Surahammar på bilden nedan skulle en byggherre kunna välja medelvärdet av lasten i snözon 2,0 och snözon 2,5, det vill säga 2,25 kN/m2.
Om en byggnad däremot ska uppföras nära gränsen i den snözon som har det högre värdet måste det högre värdet användas för att uppfylla minimikraven. För till exempel Köping på bilden nedan måste snözon 2,5 tillämpas.
Snödjupet mäts på ett begränsat antal orter. Utifrån dessa mätningar bedöms sedan snölasten för hela Sverige. Det kan därför finnas områden, till exempel i höglänt terräng i fjälltrakterna, som har en högre snölast än den som det ställs krav på i EKS att dimensionera för. Om det finns särskild kunskap om att snödjupet ofta är betydligt större i ett visst område kan det därför vara klokt att välja en högre last än den som finns på kartan i EKS.
6 § Bilaga C får inte tillämpas. Snölast på mark med en återkomsttid (upprepningstid) på 50 år enligt figur C-2 i detta kapitel ska användas.
Figur C-2 Snölast på mark: Snözoner för snölast på mark, sk , som med sannolikheten av 0,98 inte överskrids en gång per år (ekvivalent med 50 års återkomsttid) baserad på mätdata från 148 meteorologiska stationer.
(BFS 2015:6).
Snölasten baseras på en återkomsttid (upprepning) på 50 år. Snölasten får inte reduceras för byggnader som har kortare livslängd än 50 år. Anledningen är att det handlar om sannolikhet och risk för skada/dödsfall. Sannolikheten för att en konstruktion ska gå till brott ett visst år ska vara densamma, oavsett hur länge byggnaden står. Om en snölast med kortare återkomsttid än 50 år skulle användas skulle risken för brott bli oacceptabelt hög.
7 § På byggnadsverk ska minst snölast på mark enligt 6 § tillämpas såvida inte byggherren baserar snölasten på en egen statistisk analys av en serie snölastdata. Den mätserien ska i så fall omfatta uppgifter om årsmaxima från minst 30 år. (BFS 2019:1).
Allmänt råd Den karakteristiska snölasten, med en återkomsttid av 50 år, bör bestämmas med en sannolikhetsteoretisk modell som baseras på en extremvärdesfördelning av den uppmätta snölasten. (BFS 2019:1).