På Boverket.se används cookies för att webbplatsens funktioner ska visas korrekt. Klicka på "Jag förstår-knappen" för att acceptera att cookies används. Läs mer om Cookies

Gå till sidans meny Gå till sidans innehåll

Under miljonprogrammet byggdes en miljon bostäder

Granskad: 

Nästan en femtedel av de bostäder vi har kom till under åren 1965 till 1974, en tid i svenskt bostadsbyggande som brukar betecknas miljonprogrammet. Under de här åren byggdes det 1 005 578 bostäder i Sverige. I den summan ingår alla typer av hus över hela Sverige oavsett upplåtelseform.

Något egentligt "program" för ökad bostadsproduktion handlade det egentligen inte om, och behövdes inte heller. Byggandet hade ökat stadigt sedan 1950-talets början och uppgick enbart under år 1963 till 80 000 bostäder. Uttrycket miljonprogrammet handlade snarare om att markera att det fanns ett uttalat mål att ytterligare höja takten i bostadsproduktionen, och det sätt man gjorde det på – genom att bygga mer rationellt och industriellt.

Bostadsbristen var en viktig politisk fråga under hela efterkrigstiden. Det ekonomiska uppsvinget efter andra världskriget med befolkningstillväxt, urbanisering och stigande reallöner tillsammans med prisreglerade hyror gjorde att efterfrågan på bostäder ökade, samtidigt som i stort sett allt byggande kontrollerades med byggnadskvoter. Bostadsbyggandet hölls medvetet nere till förmån för andra politiska mål och investeringar.  

Fortfarande under miljonprogrammet var bostadsbyggandet starkt reglerat. Genom att i stort sett allt bostadsbyggande kom till med hjälp av statliga stöd styrdes produktionen genom de anslag till bostadsbyggandet som riksdagen beviljade.

Fler låga hus än höghus

Höghusen var inte så dominerande i miljonprogrammet som många kanske tror. Lamellhus om tre våningar var den absolut vanligaste hustypen inom miljonprogrammet. En tredjedel av det som byggdes var dessutom villor och andra småhus. Även om trevåningshuset utgjorde något av stommen i miljonprogrammet minskade det sin andel av produktionen från 1967 och framåt, sett till antalet lägenheter som byggdes. Intressant nog ökade andelen lägenheter i höghus – hus med minst fem våningar – under samma period, trots växande kritik mot höghuset som hustyp.

Stapeldiagram som visar antal höga och låga hus som byggdes åren 1965-1974. Innehållet beskrivs i brödtexten.
Beräknat antal lägenheter i flerbostadshus efter antal våningar i huset, byggnadsår 1965 till 1974. Källa: Industrifakta. Klicka på bilden för att se den i större format. Illustration: Anna Andersson /Boverket

Att det blev allt mer höghus var en del i att hålla nere kostnaderna. Det blev ett tätare bostadsbyggande, både i områden med flerbostadshus och småhus. En rapport som kom att spela en viktig roll för bostadsbyggandet var Bostadsbyggnadsutredningens betänkande Höga eller låga hus? från 1967. Fokus i utredningen var på bostädernas standard, utrymme och utrustning och mynnade ut i att höghus och låga hus var jämbördiga. Den kritik som fanns redan då mot höghusen grundade sig enligt utredningen på det höga exploateringstalet och på att det blev "en stor koncentration av människor på en liten markyta". Samtidigt var en hög täthet nödvändig för att klara de boendes krav på service.

Ett steg mot en mer storskalig, rationell och industriell bostadsproduktion var de förhandsbesked om bostadslån som infördes år 1966, för att uppmuntra till stora enheter och långa serier. Systemet innebar att projekt om minst 1 000 lägenheter gynnades om projektet hade hög grad av enhetlighet och hade låg arbetskraftsåtgång och produktionskostnad. Några av de områden som blev följden var Råslätt i Jönköping, Vivalla i Örebro, Skäggetorp i Linköping, Geneta i Södertälje samt Tensta och Rinkeby i Stockholm.

Miljonprogrammets slut

År 1970 var miljonprogrammets rekordår. Det året kom det till 109 843 nya bostäder, av dem var 75 226 lägenheter i flerbostadshus och 34 617 småhus. Men nu skedde en kraftig omsvängning i bostadsbyggandet, från flerbostadshus till småhus: på bara några år rasade lägenhetsproduktionen i princip samman. Mot slutet av 1970-talet kom det inte till mer än runt 15 000 bostäder i flerbostadshus – den lägsta siffran sedan andra världskriget – samtidigt som det kom till runt 40 000 småhus.

En viktig del i detta var den ekonomiska kris som drabbade Sverige hårt och som ledde till att den tidigare så omfattande arbetskraftsinvandringen till den svenska industrin föll bort och en del av de som kommit flyttade hem. Bostadsbristen hade gjort att i stort sett alla bostäder hade gått att hyra ut, oavsett bostadens och bostadsområdets kvalitet. Det ändrade sig i början av 1970-talet. Det blev allt svårare att få lägenheter uthyrda. Mot mitten av 1970-talet stod ungefär hälften av lägenheterna i Rosengård och Kroksbäck i Malmö tomma, i Navestad i Norrköping nästan en tredjedel och i Kungsmarken i Karlskrona 18 procent.

Diagram som visar total bostadsproduktion samt uppdelat på flerbostadshus och småhus åren 1930-1980. Innehållet i diagrammet beskrivs i brödtexten.
Antal färdigställda lägenheter i flerbostadshus och småhus år 1930 till 1980. Källa: SCB, Byggnadsverksamheten i Sverige, skilda år. Klicka på bilden för att se den i större format. Illustration: Boverket

Miljonprogrammet fick tidigt kritik

Många av de som flyttade in i en nybyggd bostad var glada att äntligen ha fått en bostad efter många år i bostadskö, att sluta bo trångbott och att få en bättre bostadsstandard än vad de haft tidigare. Men det fanns också många som var kritiska: hyrorna var för höga, servicen och kommunikationerna för dålig, områdena för ensidigt utformade och utemiljöerna bortglömda. Priset för att bygga snabbt och billigt då blev återkommande sociala och fysiska insatser, som inte förmått vända områdenas bristande attraktivitet på bostadsmarknaden.

Dags att renovera husen

Miljonprogrammets lägenheter är ofta välplanerade och ändamålsenliga. Många är dock i stort behov av teknisk upprustning och energieffektivisering för att inte nå slutet på sin tekniska livslängd. Hit hör stambyten och förnyelse av elinstallationer, ventilation men också av fönster, balkonger och fasader. Förutsättningarna och behoven ser dock olika ut och varierar från fastighet till fastighet. Behoven beror bland annat på vilket underhåll man har gjort i husen, vilken byggteknik man har använt och vilka förutsättningar ägarna har att finansiera upprustningen. Hur stora behoven är och vad investeringarna kan komma att kosta är svårt att beräkna men har uppskattats till uppemot 500 miljarder kronor.

Hjälpte informationen dig? Ja Nej
Tillbaka till toppen