Grönskans arkitektur och kulturmiljövärden
Parker, planteringar och grönområden är viktiga stadsbyggnadselement och har stor betydelse för den byggda miljöns karaktär. Det gröna berättar också en historia om våra städer och samhällen och är en del av vårt kulturarv. Genom att ta tillvara dessa kulturhistoriska och arkitektoniska värden i planering, byggande och förvaltning kan vi skapa en berikande och långsiktigt hållbar livsmiljö.
Grönskan som stadsbyggnadselement
Stadens gröna miljöer är ofta mycket värdefulla både ur kulturmiljö-, naturvårds- och upplevelsessynpunkt. De har stor betydelse för människors hälsa och livskvalitet, de bidrar till attraktiva boendemiljöer, har stora ekonomiska värden och levererar flera viktiga ekosystemtjänster som att sänka temperaturen vid värmebölja och ta hand om dagvatten. Parker och grönområden utgör även livsmiljöer för växter, insekter, svampar och djur och därmed även viktiga för den biologiska mångfalden.
Parken är en av stadens viktigaste offentliga platser där människor möts såväl till vardag som till fest. Gröna områden i staden eller dess omgivningar; en park, en allé eller en strand, ger identitet åt platsen. Tillsammans med husen, gatorna och vattnet bidrar gröna områden till karaktär och stämning åt den byggda miljön. Vegetation och vatten representerar det mjuka, levande och bidrar till att ge staden en mänsklig skala. Grönskan gör staden eller orten vackrare och mer trivsam att leva i.
Boulevarder, alléer, gröna stråk, parker och karaktäristiska träd hjälper människor att orientera sig. Den delar in staden i fattbara delar och binder samtidigt samman staden till en helhet. Inte sällan kopplas dessa stråk samman med regionövergripande gröna stråk ut i landskapet.
Enskilda och solitära träd som ett vårdträd på en innergård eller i en park kan i sig skapa ett arkitektoniskt rum under trädkronan. I skuggan eller i lä av trädet kan det fungera som en mötesplats.
Umeå kallas oftast för björkarnas stad och de ger en tydlig karaktär till staden. Ursprungligen planterades björkarna för att förhindra eldspridning och stadsbrand, men idag är de en viktig del av stadens identitet. De bidrar med flera ekosystemtjänster så som kulturarv, identitet och som livsmiljö för olika arter. Foto: Anna Flatholm
Grönskan synliggör kulturmiljöer och historia
Parker, trädgårdar, alléer, träd och andra gröna miljöer i staden har ofta höga kulturhistoriska värden som är viktiga att beakta i planeringssammanhang. De utgör stadsbyggnadselement och återspeglar olika tiders stadsbyggnadsideal. Förekomsten och utformningen av parker och trädgårdar berättar inte bara om parkhistoriska stilideal utan även om hur stadsplaneringens ideal. Lär vi oss att förstå dessa och anpassa oss till dem kan det gröna även framgent berätta sin historia.
Stadens gröna miljöer har haft olika funktioner, såsom till exempel odlingar och nyttoträdgårdar, promenad- och rekreationsområden eller brandskydd, och de berättar om människans användning av staden i olika tider. De gröna miljöerna utgör också ett viktigt biologiskt kulturarv, där växtmaterial, arter och enskilda individer har formats genom människans brukande och skötsel. Tillsammans bidrar de till läsbarheten av stadslandskapets historiska utveckling.
I 1874 års byggnadsstadga, den första för Sveriges städer, lyftes kravet på grönska och planteringar fram. På flera ställen i staden borde det dras fram breda esplanader med planteringar i mitten och gator på ömse sidor. Större och mindre allmänna planteringar borde anordnas ”så ymnigt som möjligt”. Längs gatorna framför husen borde det läggas ut planterade förgårdar där det var lämpligt. Det underströks att förgårdarna skulle förses med prydliga planteringar och inte under några villkor bebyggas eller användas för andra ändamål. Syftet var att få in mer ljus och luft i städerna och på så sätt få en mer hälsosam stad.
Förebilden var den radikala planen för modernisering av Paris stadskärna under 1850-talet. Georges-Eugène Haussmanns förslag till stadsomvandling av den franska huvudstaden fick stort internationellt genomslag och planen kännetecknades av breda trädplanterade gator som drogs tvärs genom trånga gamla stadskvarter, parker och stora öppna platser med praktfulla fontäner. En viktig del var också ett gemensamt avloppssystem.
Stora och förödande stadsbränder i mitten av 1800-talet hade visat på vikten av framkomlighet och tillgång på vatten i större mängder. Därför byggdes de nya kvarteren med avskurna hörn ut mot gatukorsningarna. Vattentillgången säkrades bland annat med hjälp av vattenposter, men också fontäner och dammar som var både förskönande stadselement och vattenreservoarer.
Efter stadsbranden i Sundsvall 1888 byggdes staden upp igen med breda trädplanterade gator och stenhus. Även tre parker anlades. Foto: Sundsvalls arkiv
Även träden ansågs kunna minska brandfaran genom att dämpa gnistregn och mildra blåst. Fullvuxna träd skulle framför allt under växtsäsongen fungera som en fördröjande brandskärm mellan husen. Genom de stora mängder vatten i bladmassan, skulle träden hindra elden från att kasta sig från hus till hus som den gjort i de äldre trästäd