Minimiarmering för sprickbredd
Begreppet minimiarmering används i eurokoden SS-EN 1992-1-1, huvudsakligen i avsnitt 7 och avsnitt 9. Begreppet används med olika betydelse i de respektive avsnitten. Här behandlas avsnitt 7 som handlar om minimiarmering för sprickbreddsbegränsande effekt. Dessutom redovisas den ändring som gjorts i Boverkets konstruktionsregler, EKS, jämfört med modellen i eurokoden.
Olika typer av minimiarmering
Begreppet minimiarmering används i SS-EN 1992-1-1 huvudsakligen i avsnitt 7 och avsnitt 9. Syftet med kraven på minimiarmering i avsnitt 7 är att begränsa sprickbredder. Krav på minimiarmering i avsnitt 9 syftar till att undvika sprödbrott, begränsa tvångsspänningar samt uppkomst av grova sprickor. Detta behandlas vägledningen för minimiarmering för sprödbrott.
Även i den engelskspråkiga versionen av eurokoden EN 1992-1-1 används samma term för både minimiarmering för sprickbreddsbegränsning och minimiarmering för begränsning av sprödbrott. Så det är inte unikt för den svenska versionen att i eurokoden används samma term för olika funktioner.
Minimiarmering för sprickbreddsbegränsning
I EKS används begreppet sprickarmering. Detta avser då minimiarmering för sprickbreddsbegränsningar.
4 a § I modellen i SS-EN 1992-1-1 i stycke 7.3.2(2) för beräkning av minsta mängd sprickarmering kan k sättas till 0,90 för hliv eller bfläns ≤ 200 mm. För hliv eller bfläns ≥ 680 mm kan k sättas till 0,50. För mellanliggande värden på hliv eller bfläns kan interpolering göras. (BFS 2015:6).
Avsnitt 7 i eurokoden SS-EN 1992-1-1 behandlar bruksgränstillståndet med begränsningar av spänningar, sprickbredder och deformationer. Sprickbreddsbegränsning behandlas i avsnitt 7.3. Där finns två metoder
- metoden enligt avsnitt 7.3.2 där minimiarmeringen beräknas med ekvation 7.1 och
- metoden enligt avsnitt 7.3.3 där tabell 7.2N eller 7.3N används för att visa att aktuell armeringen har tillräcklig sprickbreddsbegränsande effekt.
Metoden med minimiarmering enligt ekvation 7.1 ger normalt lägre armeringsmängd än metoden enligt tabeller 7.2N och 7.3N, som är en schablonmetod.
Vid övergången från BKR till EKS och eurokod var målet att uppnå samma säkerhet som tidigare. Det gäller även för minimiarmering för sprickbreddsbegränsning. Det har sedan visat sig att minimiarmering enligt ekvation 7.1 i eurokoden SS-EN 1992-1-1 ger mer minimiarmering än BKR. I EKS 10 har det därför gjorts en justering av faktorn k i ekvationen 7.1. En jämförelse av faktorn k mellan eurokodens modell och modell enligt EKS redovisas i diagrammet nedan.
Amin σs= kc k fct,eff Act (7.1)
4 a § I modellen i SS-EN 1992-1-1 i stycke 7.3.2(2) för beräkning av minsta mängd sprickarmering kan k sättas till 0,90 för hliv eller bfläns ≤ 200 mm. För hliv eller bfläns ≥ 680 mm kan k sättas till 0,50. För mellanliggande värden på hliv eller bfläns kan interpolering göras. (BFS 2015:6).