Lärmiljöernas arkitektur speglar sin samtid – i går, i dag och i morgon

Arkitekturen har alltid speglat samtida ideal och strömningar. Detta gäller även skolans och förskolans arkitektur. De fysiska lärmiljöerna i skola och förskola berättar om sin tids syn på barnet, på lärandet och på samhället i vid mening. På den här sidan redogör vi för olika epoker av skolarkitektur och diskuterar möjligheter för dagens värdegrund – jämlikhet och demokrati – att ta fysisk form.

Arkitekturen har alltid fått förhålla sig till en osäker framtid. Pedagogiska idéer och samhällsideal har i regel en kortare livslängd än själva byggnaderna. Merparten av dagens förskole- och skolmiljöer är lösningar på äldre arbetsformers behov. Ändå finns mycket att lära av hur vi genom tiderna har sett på skol- och förskolemiljöernas roll och symbolik och hur de uttrycks i arkitekturen. Med blicken i backspegeln kan vi kanske bättre värdera och ta tillvara de skolmiljöer vi har i dag, och också förstå att det vi skapar och bygger nu kommer att påverka inte bara dagens barn, utan generationer av barn i framtiden.

Vilka idéer ger vi barn och unga om makt, hierarkier, demokrati och omsorg, så som de uttrycks i lärmiljöernas gestaltning – i planlösningen, materialen och byggnadens plats i staden eller samhället?

Olika epoker i skolans arkitektur

Lärmiljöernas historia tar sin början i de första skolorna i kloster och katedralskolor. Att förstå, att känna igen och tolka en skolbyggnad kan vara både lätt och svårt. Till skillnad från många andra institutioner är spännvidden ofantlig. Från de gamla byskolorna och sockenskolorna som kan ligga gömda i skogen, men ofta tätt intill kyrkan, till läroverken vid stadens torg och de skolor från 1900-talets andra hälft som ligger integrerade i bostadsområden.

Även om det i olika tider har funnits statliga direktiv för hur skolor och förskolor bör utformas, har tidens arkitekturideal såväl som den lokala byggnadstraditionen starkt präglat utformning och materialval. Till exempel är många skolor i Skåne byggda i tegel, och på Öland och Gotland är de byggda i kalksten.

Arkitekturen har också påverkats av pedagogiska idéer och av läroplanerna, som kan ses som politiska dokument som kodifierar en tidsanda. Från folkskolans och palatsskolans katederundervisning med skolplanscher som skulle fungera som åskådningspedagogik till 1900-talets allt mer demokratiska skola och 2000-talets skola som mer och mer utgår från olika elevers behov av lärmiljöer och lärsituationer.

Några tydliga epoker av skolarkitektur går dock att urskilja:

• Den allmänna folkskolan under 1850-talet fram till 1900.
• Palatsskolorna i städerna, från slutet av 1800-talet fram till 1940-talet.
• Folkhemsskolorna under 1940-1950-talen.
• Systemskolorna som växte fram under miljonprogrammet under 1960- och 70-talen.
• Postmoderna skolor 1980-2000-talen.

Förskolornas eller barnstugornas fysiska miljöer är inte lika påtagliga i våra städer och samhällen. Detta beror på att den stora utbyggnaden av förskolor skedde först under senare hälften av 1900-talet och var organiserad i betydligt mindre enheter.

Allmän folkskola och barnkrubbor

Skolan före mitten av 1800-talet var något för de privilegierade i samhället och de flesta skolorna låg i större städer och köpingar. I takt med övergången från bondesamhälle till industrisamhälle ökade behovet av en formaliserad utbildning så att alla skulle kunna läsa och skriva och år 1842 infördes allmän folkskola i Sverige. Folkskolestadgan ställde krav på att varje socken på landsbygden och varje stadsförsamling skulle ha minst en skola med ”vederbörligen godkänd lärare”.

För att främja goda skolmiljöer gav Kungliga Överintendentsämbetet 1865 ut skriften ”Normalritningar till folkskolebyggnader” och i den tillhörande beskrivningen ägnades luftväxling, luftvolym och uppvärmning stort utrymme. Överintendentsämbetet, som hade överinseendet över det offentliga byggandet och senare blev Byggnadsstyrelsen, vakade också över att byggnaderna fick en representativ utformning och en materialkvalitet som skulle äga beständighet och motsvara byggnadernas ädla ändamål. Det fastslogs minimimått för takhöjd (fyra meter) och korridorbredd, och klassrummen skulle läggas enkelsidigt vid en korridor. Allt för att undvika, som det uttrycks i skriften, förskämd luft och säkerställa goda dagsljusförhållanden.

Av anvisningarna framgick att skolan skulle placeras högt och synligt för att bjuda aktning och medföra trevnad. Där skulle också finnas en gårdsplan för samling, barnens lekar och kroppsövning och en skolträdgård med buskar, träd och planteringar. (Lindholm G.1995).

Skolgårdens betydelse

Skolgårdens betydelse för barnens hälsa och lärande lyftes fram redan 1864 av bland annat den inflytelserike pomologen och skolträdgårdsförespråkaren Olof Eneroth. Han skrev följande:

Skolan bör ej längre få göra barnen till både fysiska och moraliska krymplingar genom att proppa in dem hundradetals i små osunda kyffen och där göra minnesarbetet till en plåga och ett fördärv på alla de andra sinnenas bekostnad. /---/ Huru skola barnens fysiska krafter kunna vårdas i skolan utan en skolgård, utan en lekplats så beskaffad, att barnen hvilken årstid som helst där kunna övas i de kroppsliga lekar, hvilka dock, man säga vad man vill, äro de första och enda medlen för de yngsta skolbarnens rätta uppfostran, förutan hvilken varje annan art av uppfostran måste komma till korta? Skolan måste rätta sig efter barnens natur, och barnens natur ej efter mer eller mindre falska teorier.

Olof Eneroth, pomolog och skolträdgårdsförespråkare, 1864.

Barnkrubba och kindergarten för de små barnen

De första förskolorna kom till i samband med industrialiseringen i början av 1800-talet då behovet av barnomsorg för arbetarnas barn växte fram. Inrättningarna som uppfördes kallades för barnkrubba eller småbarnsskola och riktade sig till de fattigas barn. Med inspiration från Tyskland kom i början av 1900-talet så kallade kindergarten, barnträdgårdar, som skulle utgöra ett pedagogiskt komplement till föräldrarnas uppfostran. Barnträdgårdarna var till för barn från alla samhällsklasser.

Städernas skolpalats

Den kraftiga urbaniseringen och stora inflyttningen till städerna i slutet av 1800-talet skapade behov av satsningar på stadsplanering och investeringar i offentliga byggnader som kommunhus, sjukhus, skolor och andra institutioner. Folkskolor, läroverk och gymnasier skapades som storslagna byggnadsverk, nästan som palats, över hela landet. De byggdes också med en viss anpassningsbarhet för att kunna ställas om till sjukhus eller andra allmänna ändamål vid behov. I storstäderna var skolorna ofta mycket stora, ibland med över 1 000 elever. 

Den vikt man tillmätte utbildningen kom till uttryck i de påkostade och representativa byggnaderna. Att de byggdes med kvalitet och omsorg vittnar det faktum att flera av dessa byggnader fortfarande används som skolor idag. Det är inte bara byggnadens arkitektur som är slående utan även skolans placering i stadsrummet. Skolorna förlades nämligen på de mest centrala platserna i staden och påverkar stadsbilden lika starkt som kyrkor och slott.

Byggnaderna utfördes i det för decenniet rådande stilidealet som klassicism, jugend eller nationalromantik, och arkitekterna lånade uttryck från gotikens, renässansens eller barockens arkitektur. Gemensamt för skolbyggnader från denna tid är den monumentala stilen som präglas av en stor, centralt placerad entré, breda korridorer med klassrum i rad och med stora fönster. Klassrummen hade en bestämd riktning i både vertikal- och horisontalled, med en upphöjd plats för katedern och med skolplanscher på väggarna. De bästa arkitekterna anlitades och skolorna byggdes i gedigna och påkostade material. (Kristenson, H. 2005).

Konstverken i skolbyggnaderna utfördes av samtidens mest framträdande konstnärer. Dessa var också delaktiga i att förnya skolornas undervisningsmaterial. Skolplanscher och läroböcker illustrerades av konstnärer som Nils Kreuger, Bruno Liljefors, Selma Lagerlöf, Carl Larsson med flera.

Folkhemmets skola och daghem

Från slutet av 1930-talet till 1950-talet, behöll skolorna sin framskjutna roll i samhällsutvecklingen. Flera samhällsreformer genomfördes för att modernisera Sverige och fostra fria och demokratiska medborgare – tankarna om folkhemmet föddes. Funktionella bostäder, fri sjukvård, barnbidrag och gratis skolmåltider infördes för att stödja barnfamiljer. Skolorna byggdes i samband med utvecklingen av nya bostadsområden och var i grannskapstänkandet en del av centrumbebyggelsen – ett socialt, kulturellt och kommersiellt nav i stadsdelen. De var också mindre i storlek och mer intima i sin karaktär.

Demokratiseringen av skolsystemet fortsätter i principbeslutet om enhetsskola 1950. Där fastslår regeringen följande om skolans fysiska miljöer:

För den estetiska skolningen är redan den yttre omgivningen av betydelse: skolbyggnadernas stil bör ansluta till den omgivande naturen och bebyggelsen, gärna också landskapets bästa byggnadstraditioner, en välvårdad skolplan med träd och blommor, i vars skötsel eleverna deltager, vackra lokaler, helst prydda med god konst – allt har en estetiskt fostrande roll.

(Prop. 1950:70, s. 50).

Skolorna byggda under 1940-talet är starkt präglade av funktionalismens stilideal och är mer anspråkslösa till sin karaktär. De bibehöll dock en hög standard både materialmässigt och arkitektoniskt. Med sina tegelfasader och kalkstenstrappor är skolorna gedigna och solida. Inte sällan står de på rejält tilltagna tomter. Klassrummen, ofta på 60 kvm, är rymliga och ljusa.

Skolor byggda efter andra världskriget fick ofta en central, samlande ljushall i byggnadens mitt. Detta innebar att mängden korridorer kunde minskas, men den var också tänkt som ett samlande rum för möten och demokrati. (Bjurström, P. 2008)

I mitten av 1940-talet började staten dela ut statsbidrag till kommunerna för att stötta barnomsorgen, och barnkrubborna bytte namn till daghem.

1960- och 70-talens paviljong- och systemskolor

Enhetsskolan infördes 1962 med den nioåriga grundskolan för barn mellan sju och sexton år som vi har än i dag. Samhällsförändringar medförde en radikalt förändrad syn på skolans roll. Nya pedagogiska strömningar ställde krav på en annan typ av byggnader. Klassrummen med den auktoritäre läraren skulle ersättas med arbetslag och samarbeten över klass- och ämnesgränser - paviljongskolan introducerades. Paviljongskolan innebar mindre enheter, större fokus på uterum och en placering i en parkliknande miljö snarare än i direkt koppling till stadens gatunät. Skolorna byggdes också med statliga bidrag och villkoren för att få bidrag bestämdes av Skolöverstyrelsen.

Under senare delen av 1960-talet, i samband med miljonprogrammet, kom de så kallade systemskolorna. I takt med det stora bostadsbyggandet behövdes många nya skolor samtidigt som byggkostnaderna behövde hållas nere. Pedagogiska visioner gick hand i hand med sparsamhet och standardisering. Låga, utspridda och outsmyckade byggnader med olika entréer skulle signalera att skolan var del av ett demokratiskt och jämlikt samhälle. De äldre skolbyggnaderna med korridorer ansågs opraktiska och auktoritära i sin rumsstruktur. Hemklassrum avskaffades för att uppnå ett mer flexibelt arbetssätt med olika gruppstorlekar.

Eftersom många skolor byggdes i nya bostadsområden fanns stora tomter tillgängliga. Skolorna placerades ofta i anslutning till centrala grönstråk så att barnen skulle kunna ta sig till dem på bilfria vägar. Arkitekturen präglades av låga huslängor, uppdelade per stadier, som låg utspridda över stora skolgårdar med närhet till natur. För att undkomma långa transportsträckor mellan byggnaderna, byggdes även många skolor runt en central hall med skåp och ibland bibliotek. Hallen, eller torget som det ibland kallades, fungerade också som uppehållsrum för eleverna.

Många skolor från denna tid är platta och breda. Tanken med dessa byggnader var att de skulle kunna vara flexibla över tid, men de har i många fall visat sig kräva många ombyggnader för att kunna moderniseras. (Bjurström. P. 2003)

Från daghem till förskola

När allt fler kvinnor gick ut i arbetslivet på 1960-talet blev behovet av allmän barnomsorg påtagligt. Ett flertal statliga utredningar gjordes 1968-1972, vilka ledde fram till den så kallade förskolereformen 1975. Förskolan (det som i dag är förskoleklass) blev obligatorisk för alla sexåringar och för yngre skolbarn introducerades fritidshem. Kommunen fick ansvar för dessa verksamheter och för en kraftig utbyggnad av barnstugor/förskolor för barn mellan 1 och 6 år.

Barnstugeutredningen (SOU 1972:27) utredde noggrant förskolans och daghemmets fysiska miljö. Här fanns ytnormer för både inomhus- och utomhusmiljöerna. Avståndet mellan hem och förskola skulle inte heller vara för långt, en fem- eller sexåring skulle klara att gå själv till och från förskolan. Utemiljön skulle ge barnen spännande, variationsrika och fantasirika upplevelser. I utredningen påpekades också att sinnesupplevelser och estetiska upplevelser har stor betydelse för barnen, i djupare mening än vad de vuxna tror. Trädgård och natur skulle erbjuda möjlighet att uppleva skönhet och årstidernas växlingar. Ute- och innemiljön skulle komplettera varandra och planlösningen inomhus vara öppen och tillåtande.

Ansvaret för barnomsorgen på daghem, förskola och fritidshem låg på Socialdepartementet och Socialstyrelsen tog fram riktlinjer och rekommendationer för hur daghemmen skulle dimensioneras och lokaliseras, minst 40 kvadratmeter friyta utomhus per barn. Daghemmen planerades och byggdes som enplansbyggnader för att man skulle ha god tillgång till uteplatser och dagsljus.

Skolbyggnaderna efter 1970-talet

Många förskolor, men relativt få skolor, har byggts sedan 1970-talet. De skolor som har byggts har oftast uppförts i postmodernistisk stil. Denna stil utvecklades som en kritik mot modernismens massproducerade hus. Gestaltningen kom tillbaka till symmetri och detaljrika fasader, med mer färg och naturmaterial. De nya byggnaderna skulle vara mer lekfulla och förankrade i det lokala. Idealet var att husen skulle stå för sig själva, gärna med stora glaspartier och avskalade fasader. (Bjurström, P. 2017).

Från statligt till kommunalt ansvar

I början av 1990-talet genomfördes en rad olika reformer av den svenska skolan. År 1991 lämnade staten över ansvaret för skolan till kommunerna som ensam huvudman genom en ny kommunallag. Friskolereformen, som gjorde det möjligt att starta fristående skolor, genomfördes 1992. Samma år infördes det fria skolvalet som gjorde det möjligt att välja skola. Kontrollen av skolans verksamhet övergick från Skolöverstyrelsen till Skolverket, medan ansvaret för skolbyggnadernas utformning övergick till kommunerna och friskolornas aktörer. Skolan blev konkurrensutsatt precis som många andra tidigare statliga verksamheter, och med många olika aktörer på marknaden blev variationerna större både gällande estetik och kvalitet. I dag är det Skolinspektionen som kontrollerar skolans verksamhet, medan kommunerna har ansvar för de fysiska miljöerna. För förskolan är det kommunen som har tillsynsansvar enligt skollagen.

Förskolan blir en del av utbildningsväsendet

För förskolans del fattades ett historiskt beslut år 1998 när staten införde en läroplan för förskolan (Lpfö-98). Barnomsorgen flyttades från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet och daghemmet blev förskola med nya målsättningar och krav på lärande. Tidigare hade förskolans fysiska miljö varit hemlik för att signalera att den verksamhet som bedrevs skulle vara lik den som fanns hemma. Nu betonades i stället den pedagogiska miljön där den fysiska miljön sågs som en aktiv part i det pedagogiska arbetet. (Eriksson Bergström, S. 2017)

Morgondagens skola och förskola

I dag är vi mitt uppe i en historisk utbyggnad av både skolor och förskolor. Vi har ett stort arv av skolmiljöer att bevara och utveckla. Skolmiljöer behöver i dag gestalta demokratiska värderingar, jämlikhet, individuell frihet och möjlighet att tillgodose alla barns behov. Skolan och förskolan ska vara en social och kulturell mötesplats. Hur ska läroplanernas målsättningar kunna realiseras med hjälp av arkitekturen?

Samtidigt står samhället i stort inför många stora förändringar och utmaningar som påverkar hur vi planerar, bygger och förvaltar våra skolor och förskolor i dag och i framtiden. Demografisk koncentration, barns och ungas hälsa, klimatkrav, smittspridning och digitalisering är några nationella utmaningar som vi måste förhålla oss till.

Demografisk koncentration

Demografiska förändringar påverkar behoven av skolor och förskolor över tid. En ökande ung befolkning i städer och tätorter innebär större behov av fysiska lärmiljöer. Omvänt minskar den yngre befolkningen i många glest befolkade kommuner, där det då kan bli svårt att driva en skola.

Minskad klimatpåverkan

Bygg- och fastighetssektorn står i dag för en femtedel av våra utsläpp. Klimatutmaningen ställer stora krav på att minska dessa utsläpp. Redan i dag ser vi hur passivhustekniken påverkar utformningen av skolor och förskolor med kompakta huskroppar och utmaningar att klara dagsljuskraven. Ett livscykelperspektiv på våra byggnader kanske får oss att tänka om när det gäller vilka resurser vi använder idag. Genom att använda de skol- och förskolemiljöer som vi redan har på ett klokt sätt kan utsläppen minskas.

Barns hälsa och välbefinnande

Mycket tyder på att barnens fysiska aktivitet har minskat och deras stillasittande aktiviteter ökat. Detta kan leda till en ökning av kroniska sjukdomar i framtiden, men det finns också en trend att den fysiska och psykiska ohälsan hos barn och unga ökar. Skolan och förskolan har en viktig roll i att stimulera till hälsosamma levnadsvanor och till rörelse över hela skoldagen. Här har storlek och utformning av inomhus- och utomhusmiljön en avgörande betydelse.

Smittspridning

En aktuell utmaning är smittspridning. Under våren 2020 drabbades Sverige av en pandemi och delar av skolväsendet fick anpassa sig till digital hemundervisning. I en nära framtid kan situationen återkomma i samband med andra virusutbrott eller med en utbredd antibiotikaresistens. Givet detta scenario kan man fråga sig om det behövs en fysisk byggnad för en lärsituation. Samtidigt blev skolans demokratiska och kompensatoriska uppdrag mycket tydligt under pandemin 2020. Skolan och förskolan som fysisk plats behövs för att ge alla samma förutsättningar för att utvecklas och lära. Även utemiljön kan spela en stor roll för att minska smittspridning.

Digitaliseringen

Digitaliseringen av skolan är en viktig del av den pedagogiska utvecklingen. Både i läroplanen för grundskolan (Lgr 11) och läroplanen för förskolan (Lpfö 18) framhålls att barnen och ungdomarna ska utveckla adekvat digital kompetens. Tekniken erbjuder verktyg för att utveckla undervisningen, både när det gäller att förbättra inlärningen för enskilda individer, att söka information och att på olika sätt samarbeta och kommunicera med andra lärare, barn och ungdomar på andra geografiska platser. Digitaliseringen av skolan är en viktig del av den pedagogiska utvecklingen och påverkar redan idag hur lärare och elever arbetar och undervisar. Framtida teknikutveckling och implementering i den pedagogiska verksamheten kan ge upphov till nya behov i den fysiska miljön.