Brandskyddskrav för taktäckning och gröna tak
För att en mindre flygbrand, det vill säga mindre brinnande och glödande partiklar som förs med vinden från en brand i en annan byggnad, skogsbrand eller liknande inte ska riskera att leda till en omfattande storskada på andra byggnader finns brandskyddskrav på taktäckning.
Allmänt
Kraven innebär att det ska vara svårt att antända taktäckningen och att kontinuerlig brandspridning längs taket ska begränsas. Särskilt vid blåsiga förhållanden finns annars risk att en brand i en byggnad kan sprida sig till omgivande byggnader. Regler om taktäckning finns i BBR och gäller vid uppförande och ändring av alla typer av byggnader inklusive de med så kallade gröna tak, det vill säga tak med växtlighet.
Taktäckning ska utformas så att antändning försvåras, brandspridning begränsas samt att den endast kan ge ett begränsat bidrag till branden.
Taktäckningen på byggnader ska utformas så att antändning försvåras, brandspridning begränsas samt att den endast kan ge ett begränsat bidrag till branden. (BFS 2011:26).
Allmänt rådMed försvårad antändning avses exempelvis skydd mot flygbränder eller gnistor. Taktäckning bör utformas med material av klass A2-s1,d0 alternativt med material av lägst klass BROOF (t2) på underliggande material av klass A2-s1,d0. Brännbar taktäckning, i lägst klass BROOF (t2), kan användas på brännbart underlag på byggnader som är belägna minst 8 meter från varandra eller på småhus.Brännbar taktäckning på brännbart underlag bör inte förekomma på byggnader, förutom småhus, inom 8 meter från en skorsten ansluten till värmepanna med förbränning av fasta bränslen.På småhus kan material av lägst klass E användas som taktäckning på tak över uteplats, skärmtak eller liknande. Detsamma gäller i verksamhetsklasserna 1 och 2A för tältbyggnader med ett enkelt skikt dukmaterial.Regler om skydd mot brandspridning från intilliggande tak finns i avsnitt 5:536 och detta gäller även mellan byggnader. (BFS 2014:3).Enligt det allmänna rådet kan kravet i föreskriften uppfyllas genom att taktäckning utförs obrännbar eller brännbar men då i lägst klass BROOF(t2). Om brännbar taktäckning av klass BROOF(t2) används bör underlaget istället vara obrännbart. För småhus och friliggande byggnader får dock klass BROOF(t2) användas på brännbart underlag, exempelvis takpapp på råspont.
Fyra olika testmetoder
I den europeiska standarden för utvändig brandpåverkan (SS-EN 1187) för tak finns fyra olika testmetoder att välja mellan. Det beror på att länderna hade svårt att enas om en gemensam metod då tidigare nationella tester mätte lite olika saker. I Sverige används bara testmetod två (t2) som i stort är identisk med den tidigare nordiska testmetoden för tak (klass T).
De andra tre testmetoderna kan ha flera olika klasser exempelvis DROOF(t4) medan test två bara har två klasser BROOF(t2) och FROOF(t2). F innebär att ingen prestanda deklareras (ej godkänt).
t1, t3 eller t4 används inte i Sverige
De andra tre europeiska testmetoderna mäter inte flamspridning längs med taket på samma sätt som det nordiska testet med till exempel vindpåverkan. De kan däremot mäta även andra egenskaper som genombränning av konstruktionen som det inte finns krav på i Sverige. Det finns därför ingen korrelation mellan testerna så att till exempel en produkt som klarar test 1 alltid klarar test 2 eller liknande. Även om en takprodukt är CE-märkt och har klarat en eller flera av de andra testmetoderna kan man därför inte använda den i Sverige om man inte kan visa att samma skydd som klass BROOF(t2) uppnås.
Resultatet gäller på provat underlag
Vid provning enligt test 2 kan man välja att prova takmaterialet för ett eller flera standardunderlag alternativt ett specifikt underlag avsett fö