Miljökvalitetsnormer utifrån vattenförvaltningsförordningen
Enligt vattenförvaltningsförordningen delas yt- och grundvatten in i enheter som benämns vattenförekomster. Det finns miljökvalitetsnormer för ekologisk och kemisk status i ytvatten. För grundvattenförekomster finns det miljökvalitetsnormer för kemisk och kvantitativ status. Denna sida ger en överblick av systemet för vattenförvaltning och hur miljökvalitetsnormerna är uppbyggda.
Vattenförvaltningen i Sverige
År 2000 antog EU ett gemensamt ramdirektiv inom vattenpolitikens område som syftar till att bevara och förbättra vattenmiljön. Direktivet bygger på gemensamma mål för vatten i alla EU-länder och utgår från hur vattnet rör sig genom landskapet i avrinningsområden. Arbetet för att uppnå ramdirektivets mål måste därför utgå från hela avrinningsområden och inte från administrativa gränser som kommungränser eller planområden.
Direktivet har införts i svensk lagstiftning huvudsakligen genom regler i miljöbalken, vattenförvaltningsförordningen och genom föreskrifter från Havs- och vattenmyndigheten, HaV, och Sveriges geologiska undersökning, SGU. Sverige är indelat i fem vattendistrikt utifrån huvudavrinningsområden. För varje vattendistrikt är en länsstyrelse utsedd att ansvara för vattenförvaltningen bland annat genom att besluta om en förvaltningsplan och ett åtgärdsprogram för vattendistriktet. Den länsstyrelse som är distriktsansvarig benämns vattenmyndighet, och de övriga länsstyrelserna i distriktet bistår med underlag och bedömningar av vattenförekomsterna i de egna länen. Enligt miljöbalken ska myndigheter och kommuner inom sina ansvarsområden vidta de åtgärder som behövs enligt de åtgärdsprogram som vattenmyndigheterna beslutar.
13 §
För förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön ska Sveriges landområden och kustvattenområden delas in i
1. Bottenvikens vattendistrikt: det landområde från vilket all ytvattenavrinning sker direkt till eller i avrinningsområden som mynnar i Bottenviken,
2. Bottenhavets vattendistrikt: det landområde från vilket all ytvattenavrinning sker direkt till eller i avrinningsområden som mynnar i Bottenhavet,
3. Norra Östersjöns vattendistrikt: det landområde från vilket all ytvattenavrinning sker direkt till eller i avrinningsområden som mynnar i södra Ålands hav eller norra Gotlandshavet,
4. Södra Östersjöns vattendistrikt: det landområde från vilket all ytvattenavrinning sker direkt till eller i avrinningsområden som mynnar i västra Gotlandshavet, östra Gotlandshavet, Bornholmshavet, Arkonahavet eller Öresund, och
5. Västerhavets vattendistrikt: det landområde från vilket all ytvattenavrinning sker direkt till eller i avrinningsområden som mynnar i Västerhavet.
I varje vattendistrikt ingår anslutande grundvatten och anslutande kustvatten ut till de särskilda avgränsningslinjer, en nautisk mil räknat från baslinjerna, som framgår av bilaga
6 till lagen (2017:1272) om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner.
Med avrinningsområde avses ett landområde från vilket all ytvattenavrinning strömmar till havet genom ett enda utlopp eller delta.
Ytvatten, grundvatten, kustvatten och landområden vid kusten som inte kan hänföras till ett visst avrinningsområde ska hänföras till det vattendistrikt som är närmast eller lämpligast.
Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om gränsdragningen mellan vattendistrikten. Vid gränsdragningen får ett enskilt avrinningsområde hänföras till annat vattendistrikt än vad som följer av första stycket, om det är lämpligt med hänsyn till förvaltningsarbetet. Lag (2019:494) .
14 §
En länsstyrelse i varje vattendistrikt ska vara vattenmyndighet med ansvar för förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön i distriktet.
Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vattenmyndigheterna Lag (2018:1407) .
11 §
Myndigheter och kommuner ska inom sina ansvarsområden vidta de åtgärder som behövs enligt ett åtgärdsprogram som fastställts enligt 8 §. Lag (2022:1248) .
1 §
De vattendistrikt som avses i 5 kap. 13 § miljöbalken är avgränsade enligt följande.
Bottenvikens vattendistrikt omfattar huvudavrinningsområdena från och med Torneälven till och med Öreälven, mellanliggande kustområden samt områden mellan Bottenvikens och Bottenhavets vattendistrikt som dränerar direkt till Örefjärden eller Österfjärden.
Bottenhavets vattendistrikt omfattar huvudavrinningsområdena från och med Leduån till och med Dalälven, inklusive Vefsna, mellanliggande kustområden samt områden mellan Bottenvikens och Bottenhavets vattendistrikt som dränerar direkt till Nordmalingsfjärden eller Yttre Nordmalingsfjärden och områden mellan Bottenhavets och Norra Östersjöns vattendistrikt som dränerar direkt till Skutskärsfjärden eller Gävlebuktens utsjövatten.
Norra Östersjöns vattendistrikt omfattar huvudavrinningsområdena från och med Tämnarån till och med Kilaån, mellanliggande kustområden samt områden mellan Bottenhavets och Norra Östersjöns vattendistrikt som dränerar direkt till Lövstabukten eller Karlsholmsfjärden och områden mellan Norra Östersjöns och Södra Östersjöns vattendistrikt som dränerar direkt till Stadsfjärden, Mellanfjärden, Sjösafjärden, Örsbaken, Aspafjärden, Ålöfjärden eller Furöområdet.
Södra Östersjöns vattendistrikt omfattar huvudavrinningsområdena från och med Motala ström till och med Råån, Gotland, Gotska Sandön, mellanliggande och anslutande kustområden samt områden mellan Norra Östersjöns och Södra Östersjöns vattendistrikt som dränerar direkt till Inre Bråviken, Mellersta Bråviken, Yttre Bråviken, Bråvikens kustvatten, Sillöfjärden eller Marsviken och områden mellan Södra Östersjöns och Västerhavets vattendistrikt som dränerar direkt till Norra mellersta Öresunds kustvatten eller Norra Öresunds kustvatten.
Västerhavets vattendistrikt omfattar huvudavrinningsområdena från och med Vege å till och med Enningdalsälven, mellanliggande kustområden samt områden mellan Södra Östersjöns och Västerhavets vattendistrikt som dränerar direkt till Skälderviken.
Den närmare gränsdragningen samt övriga områdens fördelning mellan vattendistrikten framgår av kartor i bilaga 2 till denna förordning. Förordning (2018:2103).
2 §
Av 5 kap. 13 § första stycket miljöbalken framgår att för förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön ska Sveriges landområden och kustvattenområden delas in i fem vattendistrikt.
För varje vattendistrikt ska i enlighet med 5 kap. 14 § miljöbalken en länsstyrelse vara vattenmyndighet med ansvar för den förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön i distriktet som avses i denna förordning.
De länsstyrelser som ska vara vattenmyndigheter är
1. Länsstyrelsen i Norrbottens län för Bottenvikens vattendistrikt,
2. Länsstyrelsen i Västernorrlands län för Bottenhavets vattendistrikt,
3. Länsstyrelsen i Västmanlands län för Norra Östersjöns vattendistrikt,
4. Länsstyrelsen i Kalmar län för Södra Östersjöns vattendistrikt, och
5. Länsstyrelsen i Västra Götalands län för Västerhavets vattendistrikt. Förordning (2018:2103).
1 §
Varje vattenmyndighet skall besluta en förvaltningsplan för vattendistriktet. Förvaltningsplanen skall innehålla en sammanfattande redogörelse för vattenförhållandena och förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön i distriktet.
Förvaltningsplanen skall utformas på det sätt som är lämpligt med hänsyn till förhållandena i olika avrinningsområden inom distriktet.
Förvaltningsplanen för distriktet skall innehålla den information som anges i bilaga 1 till denna förordning och vara färdig senast den 22 december 2009. Planen skall därefter revideras minst vart sjätte år.
1 §
Vattenmyndigheten ska upprätta förslag till och fastställa ett åtgärdsprogram för vattendistriktet och i det arbetet beakta
1. de beskrivningar, kartläggningar och analyser som avses i
3 kap.,
2. den riskbedömning och det förslag till riskhanteringsåtgärder som avses i 4 a kap., och
3. artikel 11.3 och 11.4 i direktiv 2000/60/EG.
Åtgärdsprogrammet ska ange de åtgärder som behöver vidtas för att miljökvalitetsnormerna som avses i 4 kap. ska kunna uppfyllas eller för att i övrigt skydda kvaliteten på dricksvatten.
I 5 kap. 7-11 §§ miljöbalken finns bestämmelser om åtgärdsprogram. Förordning (2024:135).
Vattendistrikt, vattenförekomster och kvalitetskrav
De fem vattendistrikten är indelade i avrinningsområden utifrån hur vattnet rör sig till de olika vattenförekomsterna. En vattenförekomst är ett avgränsat vattenområde som kan vara en sjö, hela eller en del av ett vattendrag, eller ett kustområde. Även större grundvattenmagasin utgör vattenförekomster. Vattenmyndigheten ska fastställa kvalitetskrav för ytvattenförekomster, grundvattenförekomster och skyddade områden i vattendistriktet på ett sådant sätt att tillståndet i vattenförekomsterna inte försämras. Miljökvalitetsnormerna, MKN, utgörs av dessa kvalitetskrav tillsammans med den tidpunkt då kraven ska uppnås.
1 §
Varje vattenmyndighet skall fastställa kvalitetskrav för ytvattenförekomster, grundvattenförekomster och skyddade områden i vattendistriktet.
2 §
Kvalitetskraven för ytvatten och grundvatten ska fastställas så att tillståndet i vattenförekomsterna inte försämras. Förordning (2015:516).
Vad är MKN
MKN är regler om kvalitet på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt. Normerna har beslutats för att varaktigt skydda människors hälsa eller miljön eller för att avhjälpa skador på eller olägenheter för människors hälsa eller miljön. MKN är ett juridiskt styrmedel som utgår från kunskap om vilka störningsnivåer och föroreningsnivåer som människor och miljö kan utsättas för utan fara för påtaglig olägenhet.
1 §
Regeringen får för vissa geografiska områden eller för hela landet meddela föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt, om det behövs för att varaktigt skydda människors hälsa eller miljön eller för att avhjälpa skador på eller olägenheter för människors hälsa eller miljön
(miljökvalitetsnormer).
Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela miljökvalitetsnormer som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Enligt vattenförvaltningsförordningen beslutas MKN för ytvatten och för grundvatten. MKN för ytvatten indelas i normer för ekologisk status och för kemisk status. För grundvatten finns det MKN för kemisk status och kvantitativ status. Status inom vattenförvaltningen kan sägas betyda en vattenförekomsts tillstånd. MKN beskriver den status som ska nås vid en viss tidpunkt. För grundvatten finns också i vissa fall MKN om utgångspunkter för att vända en uppåtgående trend av ett förorenande ämne.
Ytvatten – ekologisk och kemisk status
En grundläggande utgångspunkt för miljökvalitetsnormerna kan något förenklat sägas vara att ytvattenförekomster ska uppnå god ekologisk och kemisk status. För att bedöma vattenförekomstens status finns ett antal olika kvalitetsfaktorer som övervakas och bedöms. Hur dessa ska bedömas framgår av föreskrifter och vägledning från HaV.
Ekologisk status
Den ekologiska statusen för en ytvattenförekomst bedöms i en femgradig skala: hög, god, måttlig, otillfredsställande eller dålig status. För att bedöma statusen finns ett system av kvalitetsfaktorer som beskriver vattenförekomsten genom:
- biologiska kvalitetsfaktorer – beskriver tillståndet för växt- och djurlivet i vattenförekomsten,
- fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorer – beskriver det fysikaliska och kemiska tillståndet, till exempel näringsämnen, och förekomsten av vissa särskilt förorenande ämnen, till exempel zink,
- hydromorfologiska kvalitetsfaktorer – beskriver hydrologiska och morfologiska egenskaper, till exempel om en vattenförekomst är påverkad av mänsklig aktivitet såsom hårda kajkanter, vandringshinder för fisk i form av en dammanläggning eller pirar och bryggor.
Styrande för bedömning av ekologisk status är huvudsakligen de biologiska kvalitetsfaktorerna medan de fysikalisk-kemiska och hydromorfologiska kvalitetsfaktorerna är stödjande för statusbedömningen. Olika uppsättningar av kvalitetsfaktorer används för statusbedömning av sjöar, vattendrag respektive kustvatten.
Exempel på uppsättning av kvalitetsfaktorer för statusbedömning
| Sjöar | Kvalitetsfaktor | Parameter/index |
| Växtplankton |
|
|
| Makrofyter |
|
|
| Bottenfauna |
|
|
| Fisk |
|
|
| Näringsämnen |
|
|
| Siktdjup |
|
|
| Syrgas |
|
|
| Försurning |
|
|
| Särskilda förorenande ämnen |
|
|
| Hydromorfologiska faktorer | Konnektivitet i sjöar |
|
| Hydrologisk regim i sjöar |
|
|
| Morfologiska förhållanden |
|
Sammanställningen utgår från samtliga kvalitetsfaktorer för ekologisk status enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2013:19) om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten.
Kemisk ytvattenstatus
Den kemiska statusen för en ytvattenförekomst bedöms antingen vara god eller att god kemisk status inte uppnås. Bedömningen grundar sig på att mätvärden och observationer jämförs med gränsvärden för ett antal olika ämnen. Vilka ämnen och vilka gränsvärden som gäller beskrivs i föreskrifter från HaV. Om något av de ingående ämnena överskrider gränsvärdena innebär det att god kemisk status inte uppnås.
Grundvatten – kemisk och kvantitativ status
För grundvattenförekomster finns det MKN för kemisk och kvantitativ status. För grundvattenförekomster med ökande föroreningshalter finns det också MKN för att vända en uppåtgående trend. Syftet med normerna är att förebygga och begränsa mänsklig förorening av grundvatten, säkerställa en god balans mellan vattenuttag och grundvattenbildning, samt förhindra negativa effekter för växter och djur i anslutning till ekosystem i sjöar och vattendrag och grundvattenberoende ekosystem på land.
På Länsstyrelsens webbplats kan du läsa mer om kemisk och kvantitativ status för grundvatten och vilka ämnen som berörs.
Kemisk status grundvatten (Viss) på Länsstyrelsens webbplats
Kvantitativ grundvattenstatus (Viss) på Länsstyrelsens webbplats
SGU är den myndighet som föreskriver om hur MKN för grundvattenförekomster ska bestämmas och hur en grundvattenförekomsts status ska bedömas.
Miljökvalitetsnormer och undantag på SGU:s webbplats
Kemisk grundvattenstatus
MKN anger att grundvattenförekomster ska ha en god kemisk status. En grundvattenförekomst bedöms antingen ha god eller otillfredsställande kemisk status. Bedömningen utgår från att jämföra mätvärden i grundvattenförekomsten med riktvärden som fastställts i föreskrifter av SGU.
På SGU:s webbplats kan du läsa mer om klassificering av kemisk grundvattenstatus.
Kemisk grundvattenstatus på SGU:s webbplats
Kvantitativ grundvattenstatus
Kvantitativ status handlar om balansen mellan grundvattenbildning och grundvattenuttag. En grundvattenförekomst bedöms ha god kvantitativ status när grundvattennivåerna visar att det råder balans mellan långsiktig grundvattenbildning och uttagsmängd. Kriterierna för god kvantitativ status är:
- Förändringar i grundvattennivåer ska inte leda till saltvatteninträngning eller annan inträngning av förorenade ämnen.
- Grundvattenuttag ska inte ge negativa effekter i anslutna ekosystem.
På SGU:s webbplats kan du läsa mer om kvantitativ grundvattenstatus.
Kvantitativ status på SGU:s webbplats
Var hittar jag miljökvalitetsnormerna?
MKN utifrån vattenförvaltningsförordningen och systemet med normer och statusbedömningar för flera tusen vattenförekomster är komplext och informationsrikt. För att informationen ska bli överskådlig, sökbar och för att underlätta rapportering till EU har vattenmyndigheterna, länsstyrelserna och HaV utvecklat Vatteninformationssystem Sverige, VISS. I VISS finns uppgifter om MKN, statusklassningar, kartor och beskrivningar för alla Sveriges vattenförekomster. Där finns även förslag till åtgärder för att förbättra status och följa MKN för vissa vattenförekomster. I VISS ingår också funktionen VISS-hjälp som ger kortfattad information om olika begrepp, processer och datamängder inom vattenförvaltningen.
VISS på Länsstyrelsens webbplats
Hjälpsystem för VISS-användare på Länsstyrelsens webbplats
För ytterligare information inom MKN och statusbedömningar inom vattenförvaltningen finns vägledning och styrande föreskrifter på HaV:s och SGU:s hemsidor.
Vattenförvaltning av grundvatten på SGU:s webbplats (sgu.se)
Nationell vägledning - Vattenförvaltning - på Havs- och vattenmyndighetens webbplats