Markens anordnande och vegetation

Egenskapsbestämmelser om markens anordnande och vegetation används för att reglera markförhållanden, vegetation och parkering.

Bestämmelser om markens anordnande och vegetation

Med bestämmelser om markens anordnade och vegetation kan kommunen på kvartersmark bland annat reglera höjdläge och utformning av markytan, bibehållande av vegetation samt parkering. Syftet med sådana bestämmelser kan vara att skapa goda boendekvaliteter eller att behålla en viss karaktär i ett område. Syftet kan även vara att göra marken lämplig ur hälso- och säkerhetssynpunkt. Skälet till att markens anordnande och vegetation regleras ska anges och motiveras i planbeskrivningen.

Markens anordnande

Reglering av markens anordnande handlar om att bestämma höjdlägen och höjdförhållanden. Bland annat kan kommunen reglera markhöjder, största lutning på mark och lägsta schaktningsnivå. Detta kan behövas för att till exempel säkerställa tillgänglighet till tomter, styra avrinningen av dagvatten, bevara landskaps- eller stadskaraktär eller möta krav på stabilitet.

Markhöjder kan regleras i punkter, i relation till ett angivet nollplan. Vilken höjd marken ska ha i en viss punkt anges genom plushöjder. Tätheten mellan plushöjderna inom ett område beror på förutsättningarna på platsen och hur detaljerad höjdsättningen behöver vara. Om kommunen i detaljplan bestämt ett visst höjdläge för markytan krävs inte marklov för att genom schaktning eller fyllning höja eller sänka markytan till den angivna nivån.

Markbestämmelser kan också användas för en hel yta, normalt i relation till ett angivet nollplan. Det går till exempel att reglera markens högsta eller lägsta höjd på en hel yta. Detta kan vara lämpligt till exempel i översvämningsområden. Markbestämmelser för en hel yta kan också användas för att reglera lägsta schaktningsnivå. Det kan vara lämpligt där det finns underjordiska ledningar och dylikt.

Med markbestämmelser kan kommunen också reglera markens största lutning och lutningens riktning. Detta kan göras som ett lutningsförhållande, till exempel 1:20, i procent, till exempel 5 %, eller i grader, till exempel 2,5°. Lutningsbestämmelsen gäller inom sina egenskapsgränser om ingenting annat anges i bestämmelsen.

Vegetation

Med vegetation i dessa sammanhang avses träd och buskar. Det är möjligt att med planbestämmelse skydda enstaka träd på kvartersmark, om träden utgör ett värdefullt inslag i den byggda miljön. Det kan handla om trädets värde för kulturhistoria, ekologi, upplevelse samt lokalklimat eller ekosystemtjänster som har stöd i 2 kap. PBL. Bestämmelser om att vegetation ska finnas kvar bör kombineras med bestämmelse om marklovplikt för trädfällning.

Var återhållsam med vegetationsbestämmelser

Att reglera vegetation med planbestämmelser kräver eftertanke. Att ställa långtgående krav på vegetation i en detaljplan innebär en begränsning för fastighetsägaren. Det allmänna intresset av den aktuella vegetationen måste därför alltid vägas mot begränsningen i äganderätten för den enskilde.

Det kan ibland vara svårt att bevara vegetation. För att använda vegetationsbestämmelser krävs därför en förståelse för de biologiska förutsättningarna. Vegetation är känslig för påverkan från bygg- och grävarbeten i närheten och när markförhållandena runtomkring förändras. Det som planen i övrigt medger får inte negativt påverka den vegetation som ska bevaras.

Oftast är inte detaljplaner det mest lämpliga sättet att reglera vegetation, främst eftersom det är svårt att garantera genomförandet. Till exempel är det inte lämpligt att reglera höjd på häckar vid gator genom bestämmelser i en detaljplan.

Andra bestämmelser för att reglera vegetation

Det bästa sättet för kommunen att bevara och säkerställa grönytor och vegetation inom ett planområde är att planlägga det som allmän plats med kommunalt huvudmannaskap. Om det är någon funktion som måste säkerställas är det därför lämpligast att kommunen planlägger dessa ytor som allmän plats.

Vegetationsbestämmelser kan inte användas för att reglera utformning av tomter. För detta kan istället bestämmelser om utformning användas. Kommunen kan också reglera skydd för befintliga tomter, vars trädgårds- eller gårdsanläggningar, respektive park- eller torganläggningar är särskilt värdefulla ur historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Detta görs då genom bestämmelser om skydd av kulturvärden.