Kusterosion

Granskad: 22 december 2020

Kusterosion är en naturlig process som förflyttar material som sand och grus från en kuststräcka. Erosion och ackumulation har format och fortsätter successivt att förändra de kustlandskap vi har idag. Erosion i sig kan orsaka problem för bebyggelse, men den kan också indirekt leda till problem genom att initiera skred och ras längs kusten. Uppförande av fysiska strukturer eller hårdgjorda ytor i strandzonen kan leda till förändring av erosions- och ackumulationsmönster inom ett stort område.

Kusterosion

Kusterosion är den process som leder till förlust av material, till exempel sand och grus, från stranden och från havsbotten i kustområden. Det motsatta förhållandet kallas för ackumulation, det vill säga en nettoökning av material inom området. Kusterosion är ofta en långsam process, men omfattande erosion kan också ske på kort tid som under en storm. Erosion, transport av sediment och ackumulation är nödvändigt för att det ska kunna finnas sandstränder. Det är vågor, strömmar, vattenstånd och vattenhastighet som bestämmer om det sker erosion eller ackumulation på en plats.

Kusterosion kan leda till ökad risk för ras och skred i kustområden.

Ras och skred

Förutsättningar för kusterosion

Kusterosion orsakas främst av vågor, strömmande vatten och is. För att kusterosion ska förekomma i ett område måste det finnas erosionskänsliga jordarter. Andra viktiga förutsättningar är topografi och exponering för vågor och strömmar. Vegetation på land och på havsbotten har stor betydelse för sedimentdynamiken, det vill säga hur sedimenten rör sig i kustområdet.

Erosionskänsliga kuster

Det finns olika typer av erosionskänsliga kuster. De mest erosionskänsliga är sandstränder, klintkuster och i viss mån grusstränder.

Sandstrand

Vid erosion påverkas en sandstrand av strömmar och vågor som flyttar sediment från platsen, antingen parallellt med stranden eller ut i havet. Erosion och ackumulation kan förekomma samtidigt inom olika delar av en sandstrand. Över en längre tidsperiod kan en strand också växelvis utsättas för erosion och ackumulation. Erosionskänsliga sandstränder finns framför allt i Skåne och Halland samt på Gotland och Öland.

Sandstrand med dyner

En sandstrand med dyner har ofta en dynamisk utveckling över året och ibland även över flera år. Dyner flyttar sig genom erosion på dynens vindexponerade sida och ackumulation på läsidan.

Klintkust

En annan typ av erosion sker längs de klintkuster som är vanliga längs delar av Skånes kust. Vågorna eroderar klintväggen vilket leder till underminering som gör att partier av jord rasar ner. Vid erosion av klintkust sker en irreversibel förlust av mark som inte kan återbildas eller återskapas. Klintkust kan utbildas i områden med erosionskänsliga jordarter som silt och sand samt vissa typer av morän. Runt främst Gotland och Öland finns också kustklintar i sedimentär berggrund. Där går erosionen betydligt långsammare.

Grusstrand

Grusstränder är ibland också utsatta för erosion men de är inte lika känsliga som silt- och sandstränder.

Processer som leder till kusterosion

Det finns flera olika processer som leder till kusterosion.

Påverkan av vågor

Vågornas storlek och riktning har stor betydelse för hur sand transporteras till och från en strand. Hur stora vågeffekterna blir beror bland annat på strandens lutning och material, bottendjup och hur exponerad kuststräckan är. En strand ställer ofta in sig i balans för en viss typ av vågor som dominerar i området. Vid tillfälliga stormar kan omfattande erosion inträffa.

Påverkan av höga vattenstånd

Tillfälliga höga vattenstånd i samband med lågtryck eller pålandsvindar kan leda till ökad erosion vid kusten.

Påverkan av strömmar

Kustparallella strömmar eroderar stränderna och för bort sediment. Om det inte samtidigt tillförs sediment till kustområdet kommer stranden att eroderas. När vågor kommer in snett mot stranden uppkommer kustparallella strömmar.

Påverkan av vind

Under vissa förutsättningar kan vinden bygga u