Domstolsprövning
I plan- och bygglagen finns bestämmelser om tidsfrister för när man senast i domstol kan begära ersättning eller inlösen samt regler om betalning av ersättning och om rättegångskostnader. Dessa regler kompletterar de generella reglerna om domstolsprövning som finns i bland annat expropriationslagen.
Olika lagar
I plan- och bygglagens femtonde kapitel finns bestämmelser om domstolsprövning med mera, som ska tillämpas i mål om ersättning och inlösen. Bestämmelserna är dock endast ett komplement och fungerar som specialregleringar till de bestämmelser av mer generell karaktär som finns i expropriationslagen och lagen om mark- och miljödomstolar.
Processuella regler
Expropriationslagen ska tillämpas i mål om skadeersättning och inlösen.
1 §
Om annat inte anges i denna lag, ska, utöver det som följer av 6 kap. 17 §
och 14 kap. 23 och 24 §§ denna lag, expropriationslagen (1972:719) tillämpas i mål om
1. inlösen enligt 6 kap. 13, 14, 15 eller 16 §, och
2. ersättning eller inlösen eller förvärv av nyttjanderätt eller annan särskild rätt i fall som avses i någon av bestämmelserna i 14 kap. 2-18 §§.
Detta innebär att talan ska väckas hos mark- och miljödomstolen. En dom i mark- och miljödomstolen kan överklagas till mark- och miljööverdomstolen som är sista instans. För en prövning i mark- och miljööverdomstolen krävs prövningstillstånd.
När kommunen väcker talan
Kommunen får väcka talan om inlösen av allmän plats eller allmän kvartersmark även om beslutet att anta detaljplanen inte har vunnit laga kraft.
2 §
En talan om inlösen enligt 6 kap. 13 § får väckas även om beslutet att anta detaljplanen inte har vunnit laga kraft.
13 §
Kommunen får lösa in mark eller annat utrymme som enligt detaljplanen ska användas för
1. en allmän plats som kommunen ska vara huvudman för, eller
2. annat än enskilt bebyggande, om markens eller utrymmets användning för det avsedda ändamålet inte kan anses säkerställd ändå.
Kommunens rätt enligt första stycket 2 upphör att gälla om kommunen ger bygglov enligt 9 kap. 32 a § första stycket.
Bestämmelser om skyldighet för kommunen att lösa in mark eller annat utrymme finns i 14 kap. Lag (2014:900) .
Om kommunen väcker talan om inlösen av kvartersmark därför att bestämmelser om fastighetsindelningen inte har genomförts under genomförandetiden, ska lantmäterimyndigheten underrättas. Om det pågår ett ärende om fastighetsbildning i överensstämmelse med detaljplanen, ska målet om inlösen förklaras vilande till dess att fastighetsbildningsärendet är slutligt avgjort. Om fastighetsbildningsärendet leder till att det bildas en fastighet som överensstämmer med detaljplanen så förfaller kommunens talan om inlösen.
3 §
Om en talan om inlösen av ett markområde enligt 6 kap. 14 § har väckts, ska mark- och miljödomstolen omedelbart underrätta lantmäterimyndigheten.
Om det vid prövningen av målet om inlösen pågår ett ärende om fastighetsbildning i överensstämmelse med den detaljplan som gäller för markområdet, ska målet om inlösen förklaras vilande till dess att fastighetsbildningsärendet är slutligt avgjort.
Om en fastighet bildas som överensstämmer med detaljplanen, förfaller kommunens talan om inlösen.
14 §
Om ett markområde enligt detaljplanen ska vara en enda fastighet men vid genomförandetidens utgång omfattar flera fastigheter med olika ägare och kommunen enligt planen är huvudman för en allmän plats, får kommunen lösa in fastigheter eller delar av fastigheter så att fastighetsindelningen överensstämmer med planen. Lag (2014:900) .
En talan av kommunen om inlösen av kvartersmark som inte har bebyggts under genomförandetiden ska väckas inom tre år efter genomförandetidens utgång. Om det pågår ett ärende om förlängning eller förnyelse av genomförandetiden ska målet om inlösen förklaras vilande till dess ärendet om genomförandetiden är slutligt avgjort. Om genomförandetiden förlängs eller förnyas så förfaller kommunens talan om inlösen.
4 §
En talan om inlösen av mark eller utrymme enligt 6 kap. 15 § ska väckas inom tre år efter utgången av detaljplanens genomförandetid.
Om det vid prövningen av målet om inlösen pågår ett ärende om en förlängning eller förnyelse av genomförandetiden, ska målet om inlösen förklaras vilande till dess ärendet om genomförandetiden är slutligt avgjort.
Om genomförandetiden förlängs eller förnyas, förfaller kommunens talan om inlösen.
15 §
Om kommunen är huvudman för en allmän plats som är avsedd att tillgodose en kvartersmarks eller ett annat utrymmes behov av den allmänna platsen och kvartersmarken eller utrymmet vid genomförandetidens utgång inte har bebyggts på ett sätt som i huvudsak följer detaljplanen, får kommunen lösa in marken eller utrymmet.
Första stycket gäller inte om marken eller utrymmet omfattas av ett bygglov som får tas i anspråk. Lag (2014:900) .
När en sakägare väcker talan
Talan om ersättning eller inlösen för beslut som inskränker pågående markanvändning ska väckas inom två år från den dag då rätten till ersättning uppstod. Utgångspunkt för beräkningen är den dag då det beslut som talan grundas på vann laga kraft eller den dag då den åtgärd som talan grundas på utfördes. Talan får dock väckas senare om skadan inte rimligen kunde förutses inom tvåårsperioden.
5 §
I fall som avses i 14 kap. 3-7 och 9-13 §§ ska talan väckas inom två år från den dag då det beslut som talan grundas på vann laga kraft.
I fall som avses i 14 kap. 2 och 8 §§ ska talan väckas inom två år från den dag då den åtgärd som talan grundas på utfördes.
En talan får dock väckas senare än som anges i första och andra styckena, om skadan inte rimligen kunde förutses inom tvåårsperioden.
2 §
Om en skada har uppkommit till följd av en åtgärd som avses i 11 kap. 8 § första stycket 1 eller tredje stycket, har den skadelidande rätt till ersättning av kommunen eller, om åtgärden har vidtagits på uppdrag av en statlig myndighet, av staten. Lag (2018:59) .
3 §
Om byggnadsnämnden med stöd av 11 kap. 22 eller 23 § har meddelat ett föreläggande som innebär att ett byggnadsverk ska tas bort eller bli föremål för en annan åtgärd eller att en utfart eller annan utgång ska ändras, har den som äger byggnadsverket rätt till ersättning för den skada som föreläggandet medför. Lag (2014:900) .
4 §
Om ersättning har betalats för gatukostnader enligt 6 kap. 24 eller 25 §
eller enligt motsvarande äldre bestämmelser, ska kommunen betala tillbaka ersättningen i den mån skada uppkommer genom att fastighetsägaren på grund av att bygglov vägras inte kan använda fastigheten på det sätt som förutsattes när ersättningen togs ut.
Kommunen ska också betala ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag ersättningen betalades till kommunen.
5 §
Om bygglov vägras för en åtgärd som avser att en byggnad som är förstörd genom en olyckshändelse eller riven ska ersättas med en i huvudsak likadan byggnad, har fastighetens ägare rätt till ersättning av kommunen för den skada som det vägrade bygglovet medför.
Om den byggnad som ska ersättas inte är förstörd genom en olyckshändelse, gäller rätten till ersättning endast om den skada som det vägrade bygglovet medför är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten.
Rätten till ersättning gäller endast om ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes.
6 §
Om marklov vägras med stöd av 9 kap. 35 § första stycket 2 eller 3, har fastighetens ägare rätt till ersättning av kommunen för den skada som det vägrade marklovet medför.
Rätten till ersättning gäller dock endast om det vägrade marklovet innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom den berörda delen av fastigheten.
7 §
Om en detaljplan eller områdesbestämmelser innehåller ett rivningsförbud eller om ett rivningslov vägras enligt 9 kap. 34 §, har fastighetens ägare rätt till ersättning av kommunen för den skada som rivningsförbudet eller det vägrade rivningslovet medför.
Rätten till ersättning gäller dock endast om den skada som rivningsförbudet eller det vägrade rivningslovet medför är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten.
8 §
Om ett område som enligt en detaljplan har varit avsett för allmän samfärdsel kommer att helt eller delvis användas för ett annat ändamål eller få sitt höjdläge ändrat när en ny eller ändrad detaljplan genomförs, har den som äger en fastighet som ligger intill området rätt till ersättning av väghållaren för den skada som genomförandet av den nya eller ändrade detaljplanen medför för ägaren.
9 §
Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomförandetidens utgång, har den som äger en fastighet rätt till ersättning av kommunen för den skada som ändringen eller upphävandet medför för ägaren.
En sådan rätt till ersättning gäller också om ändringen eller upphävandet sker efter genomförandetidens utgång och skadan avser en åtgärd som när genomförandetiden löpte ut omfattades av ett bygglovsärende som inte var slutligt avgjort.
10 §
Om kommunen i en detaljplan inför en bestämmelse som avses i 4 kap. 8 § 1 eller 16 § 3 eller i områdesbestämmelser inför en bestämmelse som avses i 4 kap. 42 § andra stycket, har den som äger en fastighet som berörs av bestämmelsen rätt till ersättning av kommunen för den skada som bestämmelsen medför.
Rätten till ersättning gäller dock endast om bestämmelsen innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.
Första och andra styckena gäller inte bestämmelser om rivningsförbud. För sådana bestämmelser gäller i stället 7 §. Lag (2014:900) .
11 §
Om kommunen i områdesbestämmelser för ett område som avses i 9 kap. 13 § inför en bestämmelse om vegetation eller om markytans utformning eller höjdläge, har den som äger en fastighet som berörs av bestämmelsen rätt till ersättning av kommunen för den skada som bestämmelsen medför.
Rätten till ersättning gäller dock endast om bestämmelsen innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Lag (2011:335) .
12 §
Det som enligt 5-11 §§ gäller i fråga om fastighetens ägare ska gälla också den som har en särskild rätt till fastigheten.
13 §
Om ett beslut som avses i 5, 6 eller 7 §, 9 § första stycket eller 10 eller 11 § medför att användningen av fastigheten synnerligen försvåras, är kommunen skyldig att på fastighetsägarens begäran lösa in fastigheten.
Det finns inga tidsfrister för talan om inlösen av mark som i en detaljplan har lagts ut för ett allmänt eller gemensamt behov.
Betalning av ersättningen
Ersättning vid beslut som inskränker pågående markanvändning ska bestämmas till ett belopp i pengar som betalas ut på en gång eller, om det finns särskilda skäl, med ett visst årligt belopp. Om ersättningen ska betalas årligen och förhållandena ändras med tiden kan det årliga beloppet omprövas. Dessa betalningsbestämmelser gäller inte för återbetalning av ersättning för gatukostnader.
6 §
Ersättning enligt 14 kap. 2, 3 och 5-13 §§ ska bestämmas i pengar som ska betalas på en gång eller, om det finns särskilda skäl, med ett visst årligt belopp. Om ersättningen ska betalas årligen och förhållandena ändras, ska det årliga beloppet omprövas på begäran av kommunen, fastighetsägaren eller den som har en särskild rätt till fastigheten.
Om kommunen begär det och det inte är uppenbart oskäligt, ska domstolen förordna att ersättning enligt 14 kap. 7, 10 eller 12 § ska betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.
2 §
Om en skada har uppkommit till följd av en åtgärd som avses i 11 kap. 8 § första stycket 1 eller tredje stycket, har den skadelidande rätt till ersättning av kommunen eller, om åtgärden har vidtagits på uppdrag av en statlig myndighet, av staten. Lag (2018:59) .
3 §
Om byggnadsnämnden med stöd av 11 kap. 22 eller 23 § har meddelat ett föreläggande som innebär att ett byggnadsverk ska tas bort eller bli föremål för en annan åtgärd eller att en utfart eller annan utgång ska ändras, har den som äger byggnadsverket rätt till ersättning för den skada som föreläggandet medför. Lag (2014:900) .
5 §
Om bygglov vägras för en åtgärd som avser att en byggnad som är förstörd genom en olyckshändelse eller riven ska ersättas med en i huvudsak likadan byggnad, har fastighetens ägare rätt till ersättning av kommunen för den skada som det vägrade bygglovet medför.
Om den byggnad som ska ersättas inte är förstörd genom en olyckshändelse, gäller rätten till ersättning endast om den skada som det vägrade bygglovet medför är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten.
Rätten till ersättning gäller endast om ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes.
6 §
Om marklov vägras med stöd av 9 kap. 35 § första stycket 2 eller 3, har fastighetens ägare rätt till ersättning av kommunen för den skada som det vägrade marklovet medför.
Rätten till ersättning gäller dock endast om det vägrade marklovet innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom den berörda delen av fastigheten.
7 §
Om en detaljplan eller områdesbestämmelser innehåller ett rivningsförbud eller om ett rivningslov vägras enligt 9 kap. 34 §, har fastighetens ägare rätt till ersättning av kommunen för den skada som rivningsförbudet eller det vägrade rivningslovet medför.
Rätten till ersättning gäller dock endast om den skada som rivningsförbudet eller det vägrade rivningslovet medför är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten.
8 §
Om ett område som enligt en detaljplan har varit avsett för allmän samfärdsel kommer att helt eller delvis användas för ett annat ändamål eller få sitt höjdläge ändrat när en ny eller ändrad detaljplan genomförs, har den som äger en fastighet som ligger intill området rätt till ersättning av väghållaren för den skada som genomförandet av den nya eller ändrade detaljplanen medför för ägaren.
9 §
Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomförandetidens utgång, har den som äger en fastighet rätt till ersättning av kommunen för den skada som ändringen eller upphävandet medför för ägaren.
En sådan rätt till ersättning gäller också om ändringen eller upphävandet sker efter genomförandetidens utgång och skadan avser en åtgärd som när genomförandetiden löpte ut omfattades av ett bygglovsärende som inte var slutligt avgjort.
10 §
Om kommunen i en detaljplan inför en bestämmelse som avses i 4 kap. 8 § 1 eller 16 § 3 eller i områdesbestämmelser inför en bestämmelse som avses i 4 kap. 42 § andra stycket, har den som äger en fastighet som berörs av bestämmelsen rätt till ersättning av kommunen för den skada som bestämmelsen medför.
Rätten till ersättning gäller dock endast om bestämmelsen innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.
Första och andra styckena gäller inte bestämmelser om rivningsförbud. För sådana bestämmelser gäller i stället 7 §. Lag (2014:900) .
11 §
Om kommunen i områdesbestämmelser för ett område som avses i 9 kap. 13 § inför en bestämmelse om vegetation eller om markytans utformning eller höjdläge, har den som äger en fastighet som berörs av bestämmelsen rätt till ersättning av kommunen för den skada som bestämmelsen medför.
Rätten till ersättning gäller dock endast om bestämmelsen innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Lag (2011:335) .
12 §
Det som enligt 5-11 §§ gäller i fråga om fastighetens ägare ska gälla också den som har en särskild rätt till fastigheten.
13 §
Om ett beslut som avses i 5, 6 eller 7 §, 9 § första stycket eller 10 eller 11 § medför att användningen av fastigheten synnerligen försvåras, är kommunen skyldig att på fastighetsägarens begäran lösa in fastigheten.
Om kommunen begär det och det inte är uppenbart oskäligt, ska domstolen förordna att ersättning på grund av vägrad rivning eller skyddsbestämmelser med mera ska betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts. Om en byggnad ska bevaras av kulturhistoriska skäl kan domstolen alltså bestämma att ersättningen inte betalas ut förrän vissa åtgärder har genomförts, exempelvis en nödvändig ombyggnad. Syftet med bestämmelsen är att kommunen inte ska vara tvungen att kompensera fastighetsägaren utan att någon förbättring av byggnaden kommer till stånd.
6 §
Ersättning enligt 14 kap. 2, 3 och 5-13 §§ ska bestämmas i pengar som ska betalas på en gång eller, om det finns särskilda skäl, med ett visst årligt belopp. Om ersättningen ska betalas årligen och förhållandena ändras, ska det årliga beloppet omprövas på begäran av kommunen, fastighetsägaren eller den som har en särskild rätt till fastigheten.
Om kommunen begär det och det inte är uppenbart oskäligt, ska domstolen förordna att ersättning enligt 14 kap. 7, 10 eller 12 § ska betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.
En ny sakägare är bunden av avtal
Om kommunen och fastighetsägaren eller den som har en särskild rätt till fastigheten har träffat avtal eller uppenbarligen förutsatt att något ska gälla i fråga om ersättning gäller detta även om fastigheten skulle byta ägare. Detta är en långtgående regel som innebär att ett avtal, eller till och med vad som kan anses ha förutsatts utan något uttryckligt avtal, är bindande för en sakägare som övertar en annan sakägares rätt. Givetvis är det dock lämpligt att eventuella överenskommelser görs skriftligen så att man undviker framtida tolkningstvister.
7 §
Om kommunen och fastighetsägaren eller den som har en särskild rätt till fastigheten har träffat avtal eller uppenbarligen förutsatt att något ska gälla i fråga om ersättning gäller det även mot en ny ägare av fastigheten eller en ny innehavare av den särskilda rätten.
Rättegångskostnader
Av den generella hänvisningen till expropriationslagen följer att kommunen, eller den huvudman som är aktuell i det särskilda fallet, normalt står för såväl sina egna som motpartens kostnader i första instans, det vill säga mark- och miljödomstolen. I mark- och miljööverdomstolen får huvudmannen alltid stå för sina egna kostnader och kan även få stå för motpartens kostnader, om huvudmannen själv överklagar och förlorar målet.
Eftersom talan enligt plan- och bygglagen även kan ske på initiativ av den berörde sakägaren finns en specialregel som innebär att sakägaren kan få ta ett större ansvar vid så kallade okynnesbesvär. Om domstolen ogillar en talan på grund av att sakägaren har inlett rättegången utan tillräckliga skäl, får domstolen besluta att denne ska bära sina egna kostnader. Om rättegången inleddes utan skälig grund får domstolen dessutom besluta att sakägaren ska stå för motpartens rättegångskostnader.
8 §
Om domstolen i ett mål som avses i 1 § ogillar en talan på grund av att en fastighetsägare eller någon som har en särskild rätt till en fastighet har inlett rättegången utan tillräckliga skäl, får domstolen förordna att den som väckte talan ska bära sina egna kostnader. Om rättegången inleddes trots att det måste ha varit uppenbart för den som väckte talan att talan väcktes utan skälig grund, får domstolen dessutom förplikta den som väckte talan att ersätta motparten för dennes rättegångskostnader.
Skillnaden mellan uttrycken "utan tillräckliga skäl" och "utan skälig grund" är enligt förarbetena till lagen att det i det senare fallet måste ha varit uppenbart för sakägaren redan när talan väcktes att rättegången inleddes utan skälig grund.
Tvist om ersättning för gatukostnader
Kommunens beslut om debitering av ersättning för gatukostnader kan inte överklagas. Den som är missnöjd med ersättningen får i stället föra talan mot kommunen vid mark- och miljödomstolen.
2 §
Kommunala beslut enligt denna lag får inte överklagas i den del de avser
1. avbrytande av ett planarbete,
2. planbesked enligt 5 kap. 2 §,
3. andra frågor om gatukostnader än de som avses i 1 § 6,
4. villkorsbesked enligt 9 kap. 19 §,
5. förlängd handläggningstid enligt 9 kap. 27 §,
6. behovet av kontrollansvarig, särskilt sakkunnig, tekniskt samråd eller slutsamråd,
7. ingripandebesked enligt 11 kap. 7 §, eller
8. en fråga som redan är avgjord genom en detaljplan, områdesbestämmelser eller ett förhandsbesked.
Att tvister rörande gatukostnader prövas av mark- och miljödomstol framgår av 15 kap. 10 §.
Beslut enligt 3 kap. 9 § andra stycket eller 5 kap. 11 a § tredje stycket om huruvida en betydande miljöpåverkan kan antas får inte överklagas särskilt. Lag (2021:785) .
2 a §
Kommunala beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser får överklagas till mark- och miljödomstolen. Lag (2016:252) .
10 §
En tvist mellan kommunen och en fastighetsägare om ersättning för gatukostnader eller kostnader för andra allmänna platser eller om villkoren för betalning av sådan ersättning prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område fastigheten ligger.
I ett sådant mål ska lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar tilllämpas. I mål om jämkning av ersättning enligt 6 kap. 33 § ska dock expropriationslagen (1972:719)
tillämpas i fråga om rättegångskostnader.
Om fastighetsägaren förlorar ett mål om jämkning på grund av att fastighetsägaren har inlett rättegången utan tillräckliga skäl, får domstolen förordna att fastighetsägaren ska bära sina egna kostnader. Om fastighetsägaren inledde rättegången trots att det måste ha varit uppenbart för fastighetsägaren att talan väcktes utan skälig grund, får domstolen dessutom förplikta fastighetsägaren att ersätta kommunens rättegångskostnader. Lag (2012:820) .