Lämplighetsbedömning

Utifrån kraven i plan- och bygglagens andra kapitel ska kommunen göra en lokaliseringsprövning vid framtagandet av detaljplaner. Lokalisering av bebyggelse och verksamheter ska vara lämplig utifrån beskaffenhet, läge och behov. Frågor om kommunal ekonomi, hälsa, miljö, säkerhet och risker är centrala vid en lämplighetsprövning. Denna prövning brukar kallas lokaliseringsprövningens lämplighetsbedömning.

Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked utanför detaljplanelagt område får mark tas i anspråk för att bebyggas endast om marken från allmän synpunkt är lämplig för ändamålet. En sådan lämplighetsprövning ska utgå från de allmänna intressena i plan- och bygglagens andra kapitel och berör åtgärder som innebär en förändring av markanvändningen. Planläggning och prövning av lov och förhandsbesked ska syfta till att mark- och vattenområden används på det lämpligaste sättet med hänsyn till dess egenskaper, läge och behov. Företräde ska ges till sådan användning som från allmän synpunkt medför en god hushållning. Planläggning och annan prövning, till exempel bygglov, som avser en användning av mark- och vattenområden som också prövas enligt annan lag, ska också samordnas med den prövningen om det är lämpligt

Plan- och bygglag (2010:900) 2 kap 2 §

Plan- och bygglag (2010:900) 2 kap 4 §

Plan- och bygglag (2010:900) 2 kap 11 §

Prövning på flera nivåer

På översiktsplanenivå görs ställningstaganden om hur markanvändningen och bebyggelsestrukturen ska se ut i framtiden utifrån vad som kan bedömas lämpligt och önskvärt på en övergripande nivå. När en detaljplan tas fram görs en prövning för det som planen ska medge. För bygglov utanför planlagt område samt för förhandsbesked prövas andra kapitlet motsvarande som vid en detaljplaneläggning. Om det finns ett förhandsbesked för en åtgärd, ska prövning av lokaliseringen inte också göras i den efterföljande bygglovsprövningen.

Inför ett beslut om att anta en detaljplan ska kommunen ta ställning till om planprocessen visat att mark- eller vattenområdet är lämpligt för den bebyggelse och de byggnadsverk som planen medger. Kommunen ska under planprocessen ha gjort de undersökningar och utredningar som behövs samt tagit ställning till de synpunkter som har kommit in och utifrån detta bedöma om planen ska antas.

Planläggning ett kommunalt ansvar

Det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten, ofta kallat planmonopolet. I princip ansvarar kommunen fullt ut för mark- och vattenanvändningen utom när staten genom länsstyrelsen kan ta in en plan eller ett bygglov för prövning när det anses vara i strid med vissa statliga intressen.

Plan- och bygglag (2010:900) 1 kap 2 §

Kommunen har genom planmonopolet initiativrätt för att ta fram detaljplaner och i övrigt ett övergripande ansvar för lokaliseringsprövningens lämplighetsbedömning utifrån de allmänna intressen som regleras i andra kapitlet PBL. Det betyder samtidigt att kommunen kan låta bli att göra detaljplaner om man direkt bedömer eller tidigare har bedömt marken som olämplig, till exempel om lokaliseringen uppenbart strider mot översiktsplanens tänkta användning och en hållbar markanvändning inte går att lösa med lämpliga och rimliga bestämmelser eller åtgärder.

Kommunen har genom sitt ansvar möjlighet att välja den lämpligaste platsen och fysiskt utforma planen med dess användningar så att den på bästa sätt efter en avvägning möter de allmänna intressena. I de fall en lämplig lokalisering inte kan ske på någon annan plats bör det eventuella detaljplaneärendet innehålla bestämmelser som gör det möjligt att upprätthålla en hållbar markanvändning. Det kan till exempel ske genom bestämmelser om bebyggelsemiljöns fysiska utformning.

Infrastrukturfrågor, miljöfrågor och sociala frågor hanteras normalt genom planens fysiska utformning så att bebyggelsen har tillgång till kommunikationer, kollektivtrafik, skolor, daghem, sjukvård och äldreomsorg i lämplig utsträckning. Den kommunalekonomiska aspekten har också stor betydelse vid sådana bedömningar.

Statlig tillsyn

Även om planläggningen är ett kommunalt ansvar så har länsstyrelsen ett tillsynsansvar för vissa statliga och mellankommunala intressen som innebär att länsstyrelsen kan ingripa och upphäva detaljplaner som den anser är olämpliga. De statliga och mellankommunala intressen som länsstyrelsen har tillsyn över brukar kallas länsstyrelsens ingripandegrunder. Länsstyrelsen kan ingripa om:

  • ett riksintresse enligt miljöbalken inte tillgodoses
  • regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt
  • en miljökvalitetsnorm enligt miljöbalken inte följs
  • strandskydd enligt miljöbalken upphävs i strid med gällande bestämmelser
  • en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion

Plan- och bygglag (2010:900) 11 kap 10-11 §§

Kopplingen PBL och miljöbalken

Prövningen enligt andra kapitlet PBL syftar till att mark- och vattenområden används för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov. Företräde ska ges åt sådan användning som från allmän synpunkt medför en god hushållning. Vid en sådan bedömning ska miljöbalkens tredje kapitel och fjärde kapitel tillämpas parallellt.

Plan- och bygglag (2010:900) 2 kap 2 §

Bestämmelsen om företräde för sådan användning som från allmän synpunkt ger god hushållning regleras även i miljöbalken. Av miljöbalken framgår att mark, vatten och fysisk miljö i övrigt ska användas på ett sätt som tryggar en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktig god hushållning. (jfr prop. 1997/98:90 s.306)

Det finns två skäl till hänvisningen till miljöbalken. Det första är att beslut enligt PBL ska ta hänsyn till miljöbalkens hushållningsbestämmelser och krav på miljökvalitet. Det andra syftet är att staten ska ges möjligheter att bevaka riksintressen, strandskydd och miljökvalitetsnormer vid beslut enligt PBL.

Lämplig lokalisering den grundläggande principen

Lämplig lokalisering är den grundläggande principen vid all fysisk planering. Att identifiera var bebyggelseutveckling och lokalisering av infrastruktur och verksamheter är lämplig i ett långsiktigt perspektiv är centralt. Detta bland annat för att undvika risker för hälsa och säkerhet och minimera skadepåverkan från risker som inte kan undvikas. Lokalisering handlar också om att undvika kostsamma åtgärder i senare skeden och att inte förhindra utvecklingen av befintliga verksamheter. Det handlar om att sätta in detaljplanen i ett större sammanhang för att åstadkomma resurseffektiva strukturer.

Planering handlar inte bara om att hitta lämpliga lokaliseringsalternativ utan också om att undvika olämplig lokalisering. Lokalisering som förhindrar framtida utveckling bör undvikas. Det kan till exempel handla om lokalisering av kraftledningar, större trafikleder eller hantering av dagvatten som kan försvåra framtida utbyggnadsmöjligheter.

Vid bedömningen om den lämpligaste markanvändningen ska möjligheten att samtidigt utnyttja ett område för olika verksamheter undersökas. Utgångspunkten bör vara miljöbalkens övergripande mål att främja en hållbar utveckling. (jfr prop. 1997/98:45 sid.30)

Lokalisering

Lämplighetsprövningen ska inte enbart omfatta platsen för enskilda byggnader eller andra lovpliktiga anläggningar, utan hela områden som avses tas i anspråk för bebyggande. (jfr prop. 2009/10:170 sid. 414-415)

Med lokalisera avses här att det är fråga om vilka delar av kommunen som ska bebyggas. Detta kan jämföras med ordet placera som istället används för att ange en byggnads mer precisa plats inom ett avgränsat område. (jfr prop. 1985/86:1 sid. 472)

Avvägning mellan behov och lämplighet

All planering handlar om avvägningar och ett område kan vara mer eller mindre lämpligt för en viss typ av bebyggelse eller användning ur flera aspekter. Att bebygga en centralt belägen tomt i anslutning till en större knutpunkt för kollektivtrafik är lämpligt utifrån flera allmänna intressen. Samtidigt kan det vara svårt att klara de krav som ställs på hälsa och säkerhet i ett bullerutsatt område med risk för allvarliga olyckor. I områden där risker inte kan undvikas med hjälp av lämplig lokalisering finns möjlighet att till en viss gräns minska risker och olägenheter genom strategiska skyddsåtgärder.

Inom befintliga tätortsområden kan kommunen ändå bli tvungen att använda platser för bostäder där det finns en riskbild avseende hälsa, säkerhet och risker för olyckor med mera. För att detta ska vara möjligt krävs ofta reglering av byggnadsverkens placering och utformning för att användningen ska bli lämplig.

Markens lämplighet

Syftet med en lokaliseringsprövning är att avgöra vilken mark som är lämplig för vilken bebyggelse. I prövningen bör aspekter som hälsa och säkerhet, jord, berg- och vattenförhållanden, möjligheterna att ordna teknisk och social infrastruktur, liksom förutsättningarna till trafikförsörjning samt möjligheterna att förebygga föroreningar, störningar och risker för olyckor, översvämning och erosion tas upp.

Plan- och bygglag (2010:900) 2 kap 5 §

Naturliga förutsättningar

Den mark som kommunen planerar att använda för bebyggelse ska ha naturliga förutsättningar för det som avses för att kraven i andra kapitlet PBL ska kunna uppfyllas. Extraordinära åtgärder ska inte behöva vidtas. I kraven inryms i stor utsträckning ekonomiska överväganden. När kommunen bedömer om ett område är lämpligt för bebyggelse med hänsyn till möjligheterna att ordna exempelvis trafik, VA och avfallshantering, handlar det i huvudsak om att investerings- och driftskostnaderna för dessa anläggningar inte får bli onormalt höga. Visar beräkningar att kostnaderna skulle bli onormalt höga bör inte området användas för bebyggelse. Vid de ekonomiska bedömningarna måste kommunen göra en sammanvägning av olika kostnader. Merkostnader i ett avseende kan vägas upp av låga kostnader i ett annat avseende. (jfr prop.1985/86:1 sid. 472-473)

Grundläggande krav på beskaffenhet, läge och behov

Ett grundläggande krav i plan- och bygglagen är att mark ska användas för det ändamål som den är mest lämpad för, med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov.

Plan- och bygglag (2010:900) 2 kap 2 §

Med beskaffenhet avses markens känslighet för påverkan, områdets kulturella förutsättningar, terrängens utseende, grundförhållanden med mera. Även mark- och vattenområdets ekologiska förutsättningar ingår (jfr prop. 1985/86:1 sid. 470 samt prop. 1985/86:3 sid. 48)

Samhällets behov av att exploatera marken är en fråga som kommunen genom sitt planeringsansvar i hög grad har mandat att tolka, men de kan ofta ha anknytning till angelägna regionala eller nationella mål och intressen, till exempel i fråga om ekonomisk tillväxt, bostadsbyggande eller klimatomställning.

Lämplighet utifrån läge kan handla om att marken är lämpad för bebyggelse som bostäder på grund av ett centralt läge, med tillhörande god kollektivtrafik, närhet till service, skolor med mera. Behov kan till exempel handla om brist på bostäder eller verksamhetsområden. Markområdets läge kan ha betydelse bland annat ur klimatsynpunkt. (jfr prop. 1985/86:1 sid. 470)

De här olika kraven kan ibland komma i konflikt med varandra. Mark som ur förtätningssynpunkt vad gäller läge och behov bedöms som lämplig, kan vara olämplig på grund av att den exempelvis är förorenad eller instabil med risk för ras.

Granskad: Sidansvarig: Webbredaktionen
Hjälpte informationen dig? Ja Nej