Planbestämmelser och MKN

Genom detaljplanens reglering styrs hur mark- och vattenområden får användas. Vid detaljplanering ska miljökvalitetsnormerna följas. Det finns olika planbestämmelser som kan användas beroende på platsens förutsättningar och vad det finns behov av att reglera.

Markens lämplighet och MKN

Lämplig lokalisering är en grundläggande princip vid detaljplanering. Kommunen ska pröva om mark- och vattenanvändningen är lämplig och fysiskt utforma planen med hänsyn till allmänna och enskilda intressen, där miljökvalitetsnormerna, MKN, utgör ett av de allmänna intressena. Detaljplanens reglering ska säkra att markanvändningen blir lämplig och att planen kan genomföras så att MKN för vatten följs. De olika intressena som berörs ska också vägas mot varandra så att detaljplanens markanvändning i sin helhet blir lämplig

Valet av vilka planbestämmelser som behövs sett ur ett MKN-perspektiv avgörs med hänsyn till förhållandena inom planområdet och till förhållandena i planområdets närhet, såsom nedströms liggande vattenförekomster. De planbestämmelser som används i detaljplanen måste vara nödvändiga för att uppnå detaljplanens syfte och för att planområdet ska bli lämpligt för den bebyggelse och de byggnadsverk som möjliggörs.

Naturliga förutsättningar

Den mark som kommunen planerar att använda för bebyggelse ska ha naturliga förutsättningar för det som avses för att kraven i andra kapitlet plan- och bygglagen, PBL, ska kunna uppfyllas. Extraordinära åtgärder ska inte behöva vidtas. I kraven inryms i stor utsträckning ekonomiska överväganden. När kommunen bedömer om ett område är lämpligt för bebyggelse med hänsyn till möjligheterna att ordna exempelvis trafik, vatten, avlopp samt avfallshantering, handlar det i huvudsak om att investerings- och driftskostnaderna för dessa anläggningar inte får bli onormalt höga. De åtgärder som krävs för att klara MKN får alltså vid genomförandet inte innebära orimligt stora kostnader. Visar beräkningar att kostnaderna skulle bli onormalt höga bör inte området användas för bebyggelse. Vid de ekonomiska bedömningarna måste kommunen göra en sammanvägning av olika kostnader. Merkostnader i ett avseende kan vägas upp av låga kostnader i ett annat avseende. (jfr prop. 1985/86:1 sid. 472–473)

Lämplig mark- och vattenanvändning

Planbestämmelser för att följa MKN

Vid detaljplaneläggning ska MKN följas. Detaljplanens regleringar ska därför skapa förutsättningar för att MKN ska kunna följas genom att bland annat ange markanvändning, placera byggrätter, reservera mark för nödvändiga dagvattenfunktioner och liknande.

Vad som ska och får regleras i en detaljplan framgår av fjärde kapitlet i PBL. Vilka bestämmelser som får användas regleras i Boverkets föreskrifter om detaljplan. I en detaljplan ska alltid användning av allmän plats, kvartersmark och vattenområden anges. Det behöver avvägas vilken markanvändning som är mest lämplig så att MKN kan följas i de vattenförekomster som planen påverkar. Lokalisering av exempelvis industri, avloppsreningsverk och transportinfrastruktur kan särskilt behöva bedömas i förhållande till sårbara vattenförekomster.

Utöver den reglering som är obligatorisk i alla detaljplaner kan kommunen använda andra typer av bestämmelser för att uppnå detaljplanens syfte och för att säkerställa markens lämplighet. Det kan handla om att reglera markens höjdläge och lutning, hur mycket av marken som får bebyggas, var bebyggelse ska placeras och hur mycket av marken som ska vara genomsläpplig.

Krävs det särskilda åtgärder för att följa MKN så att marken bli lämplig för en viss användning, till exempel ett fördröjningsmagasin eller en reningsanläggning, kan dessa säkras genom att placera dem på allmän platsmark med kommunalt huvudmannaskap. På det sättet blir kommunen skyldig att genomföra och underhålla åtgärderna när behov uppstår i takt med att planen genomförs.

Att reglera med detaljplan

Vad kan planbestämmelser styra och inte styra

Vad som kan styras genom detaljplan är alltså begränsat till det som har stöd i fjärde kapitlet PBL och i Boverkets föreskrifter om detaljplan. Planbestämmelser kan därför inte utformas på samma sätt som exempelvis villkor i ett miljötillstånd. Planbestämmelser kan inte heller reglera hur mycket vatten med olika halter av föroreningar som får släppas ut från en fastighet. Sådana bestämmelser är inte genomförbara eftersom prövningen av bygglov inte kan hantera sådana frågor. Enligt fjärde kapitlet PBL får kommunen reglera utformningen av byggnadsverk. Det finns dock inget uttryckligt stöd i lagens förarbeten för att använda sådana bestämmelser för att ställa krav på exempelvis tak- eller fasadmaterial utifrån överväganden om påverkan på MKN.

Planbestämmelsers verkan

När en detaljplan upprättas är det viktigt att ha klart för sig vilken verkan en planbestämmelse kommer få och när den kommer att tillämpas. En planbestämmelse på kvartersmark får verkan först när en åtgärd utförs, till exempel vid bygglovsprövning. En planbestämmelse på kvartersmark kan därför möjliggöra ytor för exempelvis lokalt omhändertagande av dagvatten men innebär inget tvång för fastighetsägaren att åstadkomma en sådan dagvattenlösning. Dagvattenåtgärder, fördröjningsdammar, faunapassager eller liknande som krävs för att följa MKN planeras istället lämpligast på allmän plats med kommunalt huvudmannaskap för att genomförandet ska kunna säkerställas. På allmän plats med kommunalt huvudmannaskap ska kommunen genomföra och underhålla åtgärder i takt med att planen genomförs.