Bostadsbehov som inte tillgodoses på marknadens villkor

Grupper med direkt kommunalt ansvar

Granskad:

Av bostadsförsörjningslagen följer ett övergripande ansvar för kommunen att planera för bostadsförsörjningen i kommunen. Kommunen har också ett direkt ansvar att tillgodose bostadsbehoven hos vissa grupper vilka definieras genom lagstiftning.

Kommunens ansvar

Kommunen har ett direkt kommunalt ansvar för boendet när det gäller

  • äldre personer som behöver särskilt stöd
  • personer med funktionsnedsättning som behöver särskilt boende
  • nyanlända som anvisats kommunen med stöd av bosättningslagen
  • asylsökande ensamkommande barn
  • personer i behov av skyddat boende.

Dessa grupper har genom lagstiftning getts en rätt till särskilt stöd och hjälp med bostad. Läs mer på sidan Rätt till bostad. 

 Rätt till bostad

På sidan Bostadsförsörjning för olika grupper finns en redovisning av resultaten från Boverkets årliga bostadsmarknadsenkät (BME) när det gäller kommunernas planering för respektive grupp. 

Bostadsförsörjning för olika grupper

Äldre personer som behöver särskilt stöd

Var femte invånare i Sverige är idag 65 år eller äldre, med andelen variationer mellan olika kommuner. Det finns kommuner där över 30 procent av invånarna är 65 år eller äldre. Detta gäller ofta mindre kommuner som under lång tid har haft en nettoutflyttning av människor i yrkesverksam ålder. I andra kommuner är andelen betydligt lägre, men andelen äldre ökar i alla typer av kommuner över hela landet.

Under 2020-talet kommer de stora barnkullarna från 1940-talet successivt att passera 80-årsåldern. Det innebär att allt fler når en ålder då behovet av vård och omsorg ofta ökar. Idag sker den mesta vård och omsorg i hemmet, vilket gör att hemmet blir en central arbetsmiljö för hemtjänst och vårdpersonal. Efterfrågan på nya bostäder anpassade för äldre ökar på många håll, men de flesta äldre personer bor ändå kvar inom det ordinarie bostadsbeståndet. Den eventuella flytten till särskilda boendeformer sker allt högre upp i åldrarna, ytterst sällan före 80 års ålder.

Stora delar av det ordinarie bostadsbeståndet har bristande tillgänglighet för personer med nedsatt rörlighet. Det är till exempel bara högst hälften av flerbostadshusen i Sverige som har hiss och där det finns hiss är det ändå ofta en trappa upp till hissen. I småhusen är det mycket vanligt med en trappa till entrén och inte sällan ligger badrum och sovrum på övre våningen. Det är alltså många äldre som har en bostad som inte fungerar så bra om man exempelvis får svårt att gå i trappor.

Flyttfrekvensen bland äldre är ändå generellt sett låg, vilket delvis speglar äldre personers preferenser. Många äldre vill helt enkelt helst bo kvar i sin nuvarande bostad, så länge det är möjligt. Men de som faktiskt skulle vilja flytta till en mer bekväm och lättskött bostad möter på många håll ett begränsat utbud av möjliga boendealternativ som är attraktiva och ekonomiskt rimliga.

Läs mer om olika boendeformer för äldre personer på Socialstyrelsens kunskapsguide.

Boendeform för äldre personer (på Kunskapsguidens webbplats)

2 §
   Socialnämnden ska arbeta för att äldre personer får möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra.

3 §
   Socialnämnden ska arbeta för att äldre personer får goda bostäder. Nämnden ska därutöver ge äldre som behöver det insatser i hemmet och tillgång till andra lättåtkomliga tjänster.

4 §
   Kommunen ska inrätta särskilda boendeformer för äldre personer som behöver omvårdnad och särskilt stöd.

Kommunen får även inrätta särskilda boendeformer för äldre personer som främst behöver insatser i boendet och andra lättåtkomliga tjänster och som därutöver har behov av att bryta oönskad isolering.

Personer med funktionsnedsättning som behöver särskilt boende

Personer med funktionsnedsättning behöver ofta särskilt anpassade bostäder. De kan också behöva en organiserad boendeform. 

Det nationella målet för funktionshinderspolitiken är att, med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jämställdhet och till att barnrättsperspektivet ska beaktas.

Många personer med funktionsnedsättning saknar dock möjligheten att välja sitt boende utan hänvisas ofta till bostäder med särskild service, ofta i form av grupp- eller servicebostäder, där boendet och funktionsstödet kopplas samman. Det beror både på svårigheter med att få tillgång till individstyrda stödformer i kombination med en exkluderande bostadsmarknad.

Personer med funktionsnedsättning möter också särskilda utmaningar på bostadsmarknaden. Dels är den ekonomiska situationen och självständigheten för personer med funktionsnedsättning, oavsett könstillhörighet, generellt sämre jämfört med den övriga befolkningen. Det finns även betydande skillnader i inkomstnivå mellan kvinnor och män med funktionsnedsättning. Kvinnor med funktionsnedsättning är generellt överrepresenterade bland dem som lever under den relativa fattigdomsgränsen, vilket innebär att denna grupp särskilt ofta har begränsade möjligheter att hitta en bostad utan stöd från samhället. För individer med nedsatt rörlighet begränsas också utbudet av lämpliga bostäder då stora delar av det ordinarie bostadsbeståndet har bristande tillgänglighet och exempelvis saknar hiss.

Om man föds med en funktionsnedsättning, eller får en senare i livet, kan man ha rätt till stöd enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Även socialtjänstlagen tydliggör kommunens ansvar för att tillgodose boendesituationen för personer med funktionsnedsättning, och innebär att kommunen ska erbjuda det stöd och den service som krävs för att individen ska kunna leva ett så självständigt och aktivt liv som möjligt.

10 §
   Socialnämnden ska arbeta för att personer som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.

Socialnämnden ska medverka till att dessa personer får en meningsfull sysselsättning och får bo på ett sätt som är anpassat efter deras individuella behov av särskilt stöd.

11 §
   Kommunen ska inrätta bostäder med särskilt stöd för personer som behöver ett sådant boende till följd av att de möter betydande svårigheter i sin livsföring av fysiska, psykiska eller andra skäl.

Läs mer om olika boendeformer för personer med funktionsnedsättning på Socialstyrelsens kunskapsguide.

Boende för personer med funktionsnedsättning (på Kunskapsguidens webbplats)

Nyanlända som anvisats kommunen med stöd av bosättningslagen

En nyanländ person är någon som är mottagen i en kommun och har beviljats uppehållstillstånd för bosättning. En person räknas som nyanländ under tiden som han eller hon omfattas av lagen (2017:584) om etableringsinsatser för vissa nyanlända vilket vanligen innebär en period på två till tre år. Begreppet nyanländ omfattar personer som har beviljats uppehållstillstånd som flyktingar, skyddsbehövande, på grund av synnerligen ömmande omständigheter eller som anhöriga till någon som redan bor i Sverige. Gruppen nyanlända omfattar så väl de som anvisats till en kommun enligt bosättningslagen, som de som på egen hand ordnat boende  (så kallat självbosatta nyanlända) samt ensamkommande barn och ungdomar med uppehållstillstånd.

Bosättningslagen ska ge en jämnare ansvarsfördelning

Enligt bosättningslagen har kommuner ett direkt kommunalt ansvar för att ta emot och ordna bostad för vissa nyanlända. Syftet med bosättningslagen är att skapa en mer jämn fördelning av ansvaret mellan kommuner och att nyanlända ska få bättre förutsättningar att snabbt etablera sig på arbetsmarknaden och i samhället. Kommunanvisning av nyanlända sker genom Migrationsverket.

Bosättningslagen innebär att alla kommuner är skyldiga att ha beredskap för att ta emot nyanlända och även planera bostadsförsörjningen med utgångspunkt från detta ansvar. Kommunen ska efter anvisning erbjuda nyanlända hushåll en bostad. Bosättningslagen preciserar dock inte någon tidsram för hur länge bostaden ska erbjudas, och den ställer heller inga detaljerade kvalitetskrav på bostaden. Intentionen med lagstiftningen är att kommunerna i så stor utsträckning som möjligt ska erbjuda anvisade nyanlända permanenta bostäder. Samtidigt är det tillåtet att erbjuda tillfälliga eller tidsbegränsade bostadskontrakt, om det är nödvändigt. Om kommunen inte kan erbjuda permanenta hyreskontrakt kan kommunen överväga att anpassa längden på tidsbegränsade kontrakt utifrån den tid som det rimligen tar att på egen hand etablera sig på den lokala bostadsmarknaden. Detta för att uppfylla bosättningslagens intention om en jämnare fördelning mellan kommuner och bättre förutsättningar för nyanländas etablering och integration. Kommunen kan också använda sig av de verktyg för bostadsförsörjningen som står till buds för att på sikt kunna erbjuda permanenta bostadslösningar till nyanlända.

Självbosatta har ofta en mycket osäker boendesituation

I gruppen självbosatta nyanlända inkluderas de som under asyltiden ordnat eget boende i en kommun och bor kvar efter uppehållstillstånd samt de som bott i Migrationsverkets boenden som asylsökande, men väljer att på egen hand bosätta sig i en kommun efter uppehållstillstånd. I gruppen självbosatta nyanlända finns även anhöriga som beviljats uppehållstillstånd innan inresa.

Trångboddhet, bostadsbrist samt upprepade uppbrott och flyttar präglar många självbosattas bostadssituation. Eftersom nyanlända är nya på bostadsmarknaden har de inte heller haft möjlighet att samla kötid i bostadskö eller ta del av de nätverk som kan ge vägar in till bostadsmarknaden. Förutsättningarna att få ett eget bostadskontrakt är därför begränsade.

1 §
   Denna lag innehåller bestämmelser om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning genom anvisning till en kommun.

2 §
   Lagen gäller en nyanländ som har beviljats ett uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring, om det har beviljats enligt
   1. 5 kap. 1, 2, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716),
   2. 12 kap. 18 § utlänningslagen, eller
   3. 21 eller 22 kap. utlänningslagen.

3 §
   Lagen gäller även en nyanländ som har
   1. beviljats ett uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring på grund av anknytning till en person som har beviljats uppehållstillstånd med stöd av någon av bestämmelserna i 2 §, och
   2. ansökt om uppehållstillstånd inom sex år från det att den person som den nyanlände har anknytning till först togs emot i en kommun.

Första stycket gäller inte om den person som den nyanlände har anknytning till var svensk medborgare vid tidpunkten för den nyanländes ansökan om uppehållstillstånd.

4 §
   Lagen gäller dock inte barn under 18 år som vid ankomsten till Sverige var skilda från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten står utan sådan ställföreträdare (ensamkommande barn), om inte barnet har beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716).

5 §
   En kommun är skyldig att efter anvisning ta emot en nyanländ för bosättning i kommunen.

6 §
   Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall besluta om anvisning enligt 5 §.

7 §
   Anvisningar till kommuner ska i första hand omfatta nyanlända som är registrerade och bor på Migrationsverkets asylboenden och nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716).

Vid fördelningen av anvisningar mellan kommuner ska hänsyn tas till kommunens arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek, sammantagna mottagande av nyanlända och ensamkommande barn samt omfattningen av asylsökande som vistas i kommunen. Lag (2025:59) .

8 §
   Regeringen får meddela föreskrifter om
   - fastställande av antalet nyanlända som ska anvisas under ett visst år,
   - den närmare prioriteringen av vilka nyanlända som ska omfattas av anvisningar under året,
   - förfarandet för fördelningen av anvisningar mellan kommuner,
   - vilka kriterier, utöver de som anges i 7 § andra stycket, som får beaktas vid fördelningen av anvisningar, och
   - inom vilken tidsfrist mottagande i kommunen ska ske.

9 §
   Beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Ensamkommande asylsökande barn och ungdomar

Med ensamkommande barn avses en person som är under 18 år och som vid ankomsten till Sverige är skild från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten står utan sådan ställföreträdare.

Kommunen har enligt socialtjänstlagen ett yttersta ansvar för att enskilda får det stöd och hjälp som de behöver och det gäller även för ensamkommande barn upp till 18 år. Det är kommunen som ansvarar för dessa barns mottagande, omsorg och boende. Ansvaret gäller både asylsökande ensamkommande barn och ensamkommande barn som har fått uppehållstillstånd i Sverige. I gruppen ensamkommande barn finns också barn som anvisas kommunen inom ramen för flyktingkvoten och med stöd av bosättningslagen.

Ansvaret för ett ensamkommande barn ska vara samordnat och ligga hos en och samma kommun, för att undvika ett splittrat ansvar mellan olika kommuner. Det är särskilt viktigt utifrån barnets perspektiv, men även för att vissa kommuner på grund av sitt geografiska läge eller sin infrastruktur, inte ska behöva ta ett betydligt större ansvar än andra kommuner. 

Kommunens ansvar för det ensamkommande barnets boende inträder direkt vid anvisningen, även om barnet ännu inte fysiskt har anlänt till kommunen. Anvisningskommunens ansvar begränsas inte till endast akuta insatser, utan omfattar även andra stödinsatser till barnet, såvida det inte står klart att en annan kommun är ansvarig. Ett ärende kan flyttas över till en annan kommun om barnet har starkast anknytning dit. Det kan ske med hänsyn till barnets egna önskemål och om det i övrigt bedöms vara lämpligt utifrån omständigheterna.

På längre sikt kan ensamkommande barn behöva olika former av stöd för att kunna ta sig in och etablera sig på bostadsmarknaden.

1 §
   En kommun ansvarar för socialtjänsten inom sitt område och har det yttersta ansvaret för att enskilda får de insatser som de behöver. Kommunens ansvar inskränker inte det ansvar som andra huvudmän har.

Bestämmelser om ansvarsfördelningen mellan kommuner när det gäller insatser finns i 29 kap.

Personer i behov av skyddat boende

Enligt socialtjänstlagen har kommunerna ett utpekat ansvar att enskilda som behöver stöd och skydd till följd av hot, våld eller andra övergrepp kan tas emot i ett skyddat boende.

5 §
   Socialnämnden ansvarar för att enskilda som behöver stöd och skydd till följd av hot, våld eller andra övergrepp kan tas emot i ett skyddat boende.

6 §
   Med skyddat boende avses ett boende inom socialtjänsten som tillhandahåller platser för tillfällig heldygnsvistelse tillsammans med individanpassat stöd åt enskilda i behov av skydd mot hot, våld eller andra övergrepp. Om ett sådant boende drivs av ett privaträttsligt organ eller en fysisk person, krävs dessutom att verksamheten bedrivs yrkesmässigt.

7 §
   Kommunen ansvarar för att det finns tillgång till familjehem, stöd-boenden, skyddade boenden och hem för vård eller boende. Enligt 8 § ska dock behovet av vissa hem tillgodoses av staten.

5 §
   Socialnämnden får bevilja ett barn sådant skyddat boende som avses i 9 kap. 6 § endast om barnet placeras där tillsammans med en vårdnadshavare som är myndig och som också beviljas insatsen.

Bestämmelser om skyddat boende när samtycke saknas från en av vårdnadshavarna finns i lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende.

Läs mer om skyddat boende hos Socialstyrelsen. 

Skyddat boende (på Socialstyrelsens webbplats)

Skyddat boende utan individuell behovsprövning

Socialtjänstlagen möjliggör att insatsen skyddat boende kan beviljas utan individuell behovsprövning under vissa förutsättningar. Syftet med detta är att stärka socialtjänstens  möjligheter för att nå gruppen våldsutsatta.

5 §
   Socialnämnden får tillhandahålla insatser för att tillgodose personliga behov utan individuell behovsprövning. Följande insatser kräver dock alltid en individuell behovsprövning:
   1. kontaktperson, kontaktfamilj eller kvalificerad kontaktperson,
   2. vård i familjehem,
   3. vård i LVM-hem,
   4. vård i särskilda ungdomshem,
   5. vård av barn eller unga mellan 18 och 20 år i jourhem, stödboende, skyddat boende och andra hem för vård eller boende utöver sådana LVM-hem och särskilda ungdomshem som avses i 3 och 4,
   6. bostad i ett boende för äldre personer eller för personer med funktionsnedsättning som avses i 8 kap. 4 eller 11 §, och
   7. vård i hem för viss annan heldygnsvård.

Under vissa förutsättningar får insatsen skyddat boende också beviljas utan krav på dokumentation.

5 §
   Socialnämnden får, om det finns särskilda skäl, besluta att uppgifter som kan röja den enskildes identitet inte ska dokumenteras vid genomförande av en insats utan individuell behovsprövning enligt 11 kap. 5 §.

Brottsofferstöd

Enligt socialtjänstlagen har socialnämnden också ett särskilt uppdrag att erbjuda stöd till brottsoffer, särskilt till grupper som utsatts för våld eller andra brott. Det kan exempelvis handla om personer som har utsatts för sexuellt våld eller brottslig exploatering så som utnyttjande för sexuella ändamål.

1 §
   Socialnämnden ska erbjuda brottsofferstöd. Insatsen kan riktas till både den som har utsatts för brott och dennes närstående.

I socialnämndens ansvar enligt första stycket ingår att nämnden ska vara uppmärksam på att personer kan vara i behov av insatser för att förändra sin situation, såsom kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av en närstående man, andra personer som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av någon närstående samt personer som är eller har varit utsatta för våld eller förtryck med hedersmotiv.

Boverket (2025). Grupper med direkt kommunalt ansvar. https://www.boverket.se/sv/kommunernas-bostadsforsorjning/underlag-for-bostadsforsorjningen/bostadsbehov/direkt-kommunalt-ansvar/ Hämtad 2025-12-17