Bostadsanpassningsbidraget   går lång tid tillbaka

Den nuvarande lagen om bostadsanpassningsbidrag trädde i kraft den 1 juli 2018. Bestämmelser om bidrag till anpassningar för personer med funktionsnedsättning har dock funnits sedan slutet på 1950-talet i Sverige.

Bostadsanpassningsbidraget är ett bidrag som kommunen lämnar för vissa åtgärder som behövs för att personer med funktionsnedsättningar ska kunna använda sin bostad på ett ändamålsenligt sätt. Återställningsbidraget är ett bidrag som kommunen lämnar till fastighetsägare som önskar ta bort anordningar som tillkommit med bostadsanpassningsbidraget.

Tidigare verksamhet

Det första bidraget för personer med funktionsnedsättning i Sverige infördes på försök 1959 och var ett statligt bidrag till specialinredda lägenheter för  personer med rörelsenedsättningar, vilket avsåg personer som använde käpp eller rullstol. Bidraget var maximerat till 7.000 kronor. Verksamheten permanentades den 1 januari 1963 då också bidraget höjdes till 10.000 kronor. Bidraget kom att kallas invalidbostadsbidrag. År 1965 höjdes bidraget till 15.000 kronor, och 1968 blev det möjligt att i vissa fall bevilja ett ännu högre bidrag. Året därpå, 1969, utvidgades bidraget till att också gälla personer med synnedsättningar. Ett år senare, 1970, vidgades begreppet personer med rörelsenedsättningar så att det även omfattade personer som hade en starkt nedsatt förmåga att utnyttja sina armar eller som saknade armar.

År 1970 tillsattes en särskild utredning – Handikapputredningen – som fick i uppdrag att bland annat utreda vissa frågor om ”invalidbegreppets utformning”. Utredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1972:30) att tillämpningsområdet skulle utvidgas till att gälla även andra än personer med rörelsenedsättningar och synnedsättningar.

Kungörelse om bostadsanpassningsbidrag

Den 1 juli 1973 trädde kungörelsen (1973:327) om bostadsanpassningsbidrag i kraft. Den omfattade i princip alla långvariga eller bestående funktionsnedsättningar som krävde särskilda anpassningsåtgärder i bostaden. Samtidigt ändrades benämningen invalidbostadsbidrag till bostadsanpassningsbidrag. Ansökan skulle skickas till kommunen men det var länsbostadsnämnden som beslutade i ärendet.

År 1980 genomfördes genom bostadsdepartementets försorg en översyn av bidragsreglerna och en utvärdering av bidragsgivningen, bland annat ansvarsfördelningen mellan kommunerna och länsbostadsnämnderna. Översynen hade begärts av riksdagen (CU 1979/80:22, rskr. 1979/80:240). Utredningsarbetet resulterade i förordningen (1982:639) om bostadsanpassningsbidrag som trädde i kraft den 1 januari 1983. Genom den nya förordningen blev bidragsgivningen mer generös. I princip fanns det inte längre något tak för bidragsbeloppet, utom i ett fall. För standardhöjande åtgärder begränsades nämligen bidraget till 20.000 kronor. En annan nyhet i 1982 års förordning var att bidrag nu kunde ges i större omfattning än tidigare till åtgärder för att tillgodose behovet av rehabilitering och funktionsträning i bostaden. Det blev även möjligt att i vissa fall lämna bidrag för andra bostäder än permanentbostaden.

Den 1 januari 1984 tog kommunerna över beslutanderätten i de så kallade rena bidragsärendena där länsbostadsnämnderna blev överklagandeinstans. Länsbostadsnämnderna fortsatte dock att besluta som första instans i ärenden där bostadsanpassningsbidraget kombinerades med ett statligt lån i någon form samt i sådana ärenden där kommunen var sökande. Med hänvisning till kostnadsläget höjdes den 1 juli 1987 maximibeloppet för bidrag till standardhöjande åtgärder från 20.000 kronor till 30.000 kronor.

Enligt föreskrifterna till 1973 års kungörelse och 1982 års förordning om bostadsanpassningsbidrag var det en förutsättning för bidrag att fastighetsägaren medgav att personen med funktionsnedsättning inte skulle behöva återställa sin bostad i ursprungligt skick vid en flytt eller i något annat fall. Men det hände att fastighetsägaren inte samtyckte. Följden blev då att anpassningen inte blev av och att personen med funktionsnedsättning tvingades att flytta. Det främsta skälet till att en fastighetsägare motsatte sig en anpassning var att det ibland kunde bli fråga om stora kostnader för att återställa lägenheten i normalskick. Genom förordningen (1985:489) om statsbidrag för att återställa handikappanpassade bostäder med mera erbjöds fastighetsägaren ersättning för större återställningskostnader. På så sätt underlättades möjligheten att få ett medgivande från fastighetsägaren. Staten lämnade bidrag med 50 procent av den godkända kostnaden för återställningen under förutsättning att kommunen lämnade bidrag med resterande 50 procent.

Förordning om bostadsanpassningsbidrag

Förordningen (1987:1050) om statskommunalt bostadsanpassningsbidrag trädde i kraft den 1 januari 1988. Med den följde att bostadsanpassningsbidraget för första gången delvis betalades av kommunen. Staten betalade 60 procent och kommunen 40 procent av bidraget. Från och med den 1 juli 1989 ändrades fördelningen så att staten skulle svara för 40 procent och kommunen för 60 procent. När det gäller standardhöjande åtgärder ändrades förordningen den 1 juli 1988 på så sätt att ett högre bidrag än 30.000 kronor kunde beviljas om regeringen medgav det.

Med hänsyn till önskemålen om önskat kvarboende i glesbygden gjordes det ytterligare en ändring i bestämmelserna om standardhöjande åtgärder den 1 juli 1990. Ändringen innebar att bidrag under vissa omständigheter kunde lämnas för standardhöjande åtgärder även om bostaden inte hade lägsta godtagbara standard.

Den 1 januari 1992 avvecklades den statligt reglerade bostadslånegivningen. Möjligheten att få ett så kallat bostadsanpassningslån försvann i och med detta.  I januari 1993 upphörde även möjligheten att få räntebidrag för ombyggnad av egnahem. Däremot har det funnits ett räntebidrag för nybyggnad av egnahem som påbörjats senast under 1999.

1992 års lag om bostadsanpassningsbidrag

Den 1 januari 1993 upphörde det riktade statsbidraget till kommunerna för bostadsanpassning och återställning. I samband med detta upphävdes förordningen om statskommunalt bostadsanpassningsbidrag och förordningen om statsbidrag för att återställa handikappanpassade bostäder med mera. Förordningarna ersattes med lag (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag. 

Lag (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. 1 kap 1-18 §§

Lagen innehöll bestämmelser om både bostadsanpassningsbidraget och återställningsbidraget. 

Lagen om bostadsanpassningsbidrag har ändrats några gånger. Den sista ändringen, som började gälla den 1 juli 2000, innebar bland annat att begreppet ”standardhöjande åtgärder” togs bort ur lagen samt att kvarboendeskyddet försvann. Dessutom krävdes det inte längre särskilda skäl vid köp eller byte av bostad om åtgärderna inte var kostnadskrävande. Slutligen kom principen att bidrag inte ska ges för åtgärder som behöver utföras redan av väsentligen andra orsaker än funktionsnedsättningen till uttryck i lagen.

Boverket fick ett särskilt regeringsuppdrag 2008 som handlade om att belysa möjligheterna till återanvändning av hissar och större installationer. Uppdraget mynnade ut i en rapport med en utredning om återanvändning och ett förslag till ändringar i lagen om bostadsanpassningsbidrag. Förslaget gick ut på att möjliggöra återanvändning av vissa installationer som beviljats med stöd av bostadsanpassningsbidraget. 

Regeringen beslutade därefter i mars 2013 att ge Boverket i uppdrag att analysera och bedöma om lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag var i behov av att ändras och om så var fallet lämna förslag på förbättringar. Boverket lämnade i december 2014 i en rapport till regeringen ett förslag till en ny lag om bostadsanpassningsbidrag. Efter beredning av förslaget i Socialdepartementet lade regeringen fram en proposition med förslag till ny lag. Propositionen antogs av riksdagen den 11 april 2018. Den nya lagen (2018:222) om bostadsanpassningsbidrag trädde i kraft den 1 juli 2018.

Terminologi

Under 2007 beslutade Socialstyrelsens terminologiråd att begreppen funktionsnedsättning och funktionshinder inte längre ska vara synonymer. Funktionsnedsättning definieras som nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Funktionshinder definieras numera som sådana begränsningar som en funktionsnedsättning innebär för en person i förhållande till omgivningen. Ett funktionshinder är alltså inte något som en person har, utan det är miljön som är funktionshindrande. För båda termerna avråds från att använda ordet handikapp som synonym. Målet för Socialstyrelsens arbete med termer är ett gemensamt fackspråk för vård och omsorg. I denna handbok följer vi i möjligaste mån den nya terminologin. Vi har dock inte ändrat  i alla referat av domar.

Granskad: Sidansvarig: Webbredaktionen
Hjälpte informationen dig? Ja Nej