På Boverket.se används cookies för att webbplatsens funktioner ska visas korrekt. Klicka på "Jag godkänner-knappen" för att acceptera att cookies används. Läs mer om Cookies

Gå till sidans meny Gå till sidans innehåll

Ansvar för dagvatten i detaljplan

Granskad:

Ansvaret för avvattningen av kvartersmarken och de allmänna platserna vilar på de enskilda fastighetsägarna och huvudmannen för den allmänna platsen. VA-huvudmannen har sedan ansvar för att ta hand om dagvattnet. Olika delar av den kommunala organisationen har olika typer av ansvar vilket ställer krav på ett internt samarbete, inte minst vid detaljplaneläggning.

Ansvarsfördelning

När ett detaljplanelagt område ingår i ett verksamhetsområde för dagvatten har huvudmannen för verksamhetsområdet enligt LAV ansvar för att ordna de allmänna vattentjänster som behövs för att ta hand om dagvattnet. I huvudmannens ansvar ingår att ordna de tekniska installationer som behövs.

Ansvaret för avvattningen inom ett sådant planområde vilar på de enskilda fastighetsägarna (avvattningen inom den egna fastigheten) och på huvudmannen för de allmänna platserna (avvattningen av gator, vägar, torg och parker). Med avvattning menas då den naturliga infiltration som marken klarar och de förutsättningar marken har att leda undan vattnet.

LAV och PBL gäller parallellt. Inom verksamhetsområde för dagvatten är PBL ett stöd för att närmare reglera de fysiska förutsättningar som behövs för dagvattenhanteringen. Kommunen har flera typer av ansvar när det gäller dagvatten.

Kommunens ansvar

Kommunen ansvarar för planläggningen av mark och vatten och för att marken används till det den är mest lämpad för och att den bara planläggs om det är lämpligt från allmän synpunkt.

Vid bedömningen om marken är lämplig ska kommunen särskilt ta hänsyn till bland annat hälsa och säkerhet, vattenförsörjning och avlopp samt olyckor, översvämning och erosion. Detta ansvar innebär att kommunen vid detaljplaneläggningen ska ha försäkrat sig om att dagvattenhanteringen går att lösa inom planområdet och att man kan visa hur det kan göras.

2 §
  Planläggning och prövningen i ärenden om lov eller förhandsbesked enligt denna lag ska syfta till att mark- och vattenområden används för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov. Företräde ska ges åt sådan användning som från allmän synpunkt medför en god hushållning. Bestämmelserna om hushållning med mark- och vattenområden i 3 kap. och 4 kap.
1-8 §§ miljöbalken ska tillämpas. Lag (2014:862) .

3 §
  Planläggning enligt denna lag ska med hänsyn till natur- och kulturvärden, miljö- och klimataspekter samt mellankommunala och regionala förhållanden främja
   1. en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden och kommunikationsleder,
   2. en från social synpunkt god livsmiljö som är tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper,
   3. en långsiktigt god hushållning med mark, vatten, energi och råvaror samt goda miljöförhållanden i övrigt,
   4. en god ekonomisk tillväxt och en effektiv konkurrens, och
   5. bostadsbyggande och utveckling av bostadsbeståndet.

Även i andra ärenden enligt denna lag ska hänsyn tas till de intressen som anges i första stycket 1-5. Lag (2013:867) .

4 §
  Vid planläggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked enligt denna lag får mark tas i anspråk för att bebyggas endast om marken från allmän synpunkt är lämplig för ändamålet.

5 §
  Vid planläggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked enligt denna lag ska bebyggelse och byggnadsverk lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till
   1. människors hälsa och säkerhet,
   2. jord-, berg- och vattenförhållandena,
   3. möjligheterna att ordna trafik, vattenförsörjning, avlopp, avfallshantering, elektronisk kommunikation samt samhällsservice i övrigt,
   4. möjligheterna att förebygga vatten- och luftföroreningar samt bullerstörningar, och
   5. risken för olyckor, översvämning och erosion.

Bebyggelse och byggnadsverk som för sin funktion kräver tillförsel av energi ska lokaliseras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till energiförsörjningen och energihushållningen. Lag (2018:636) .

Även om det med tekniska åtgärder går att lösa eventuella markproblem så är utgångspunkten att den mark man avser att använda för bebyggelse ska ha naturliga förutsättningar för att de angivna kraven i 2 kap. PBL ska kunna uppfyllas. Extraordinära åtgärder ska inte behövas. Främst handlar det om att göra ekonomiska överväganden och att beräkna investerings- och driftskostnader för nödvändiga anläggningar. Vid beräkningen ska också de enskilda fastighetsägarnas eventuella kostnader tas med. Visar beräkningarna att kostnaderna blir orimligt höga, bör inte området användas för bebyggelse. (prop. 1985/86:1, s. 472)

Genom att med stöd av 4 kap. PBL använda de planbestämmelser som behövs för att lösa dagvattenhanteringen ger kommunen va-huvudmannen de förutsättningar som krävs för att ta hand om dagvattnet. De enskilda fastighetsägarna ges möjlighet att ta ansvar för att avvattna sina fastigheter och den del av den kommunala organisationen som ansvarar för de allmänna platserna ges förutsättningar att avvattna gator, torg och parker.

Kommunens ansvar som va-huvudman för ta hand om dagvattnet

Enligt LAV ansvarar kommunen genom kommunfullmäktige för att ett verksamhetsområde för vatten och avlopp inrättas vid behov. Det är sedan VA-huvudmannen, i form av kommunen eller ett kommunalt bolag, som ansvarar för att de allmänna va-anläggningarna byggs och underhålls och att de enskilda fastigheterna och de allmänna platserna ansluts. Kommunen kan ta ut avgifter från de anslutna fastigheternas ägare för att täcka sitt kostnadsbehov.

29 §
  Avgifter enligt 24-28 §§ får bestämmas som anläggningsavgifter och brukningsavgifter.

30 §
  Avgifterna får inte överskrida det som behövs för att täcka de kostnader som är nödvändiga för att ordna och driva va-anläggningen.

Medel får avsättas till en fond för framtida nyinvesteringar, om
   1. det finns en fastställd investeringsplan,
   2. avsättningen avser en bestämd åtgärd,
   3. åtgärden och de beräknade kostnaderna för den redovisas i planen,
   4. det av planen framgår när de avsatta medlen är avsedda att tas i anspråk, och
   5. planen innehåller de upplysningar som i övrigt behövs för att bedöma behovet av avsättningens storlek.

Avgifter enligt 26 och 27 §§ får inte överskrida det som behövs för att täcka kostnaderna för den vattentjänsten.

31 §
  Avgifterna skall bestämmas så att kostnaderna fördelas på de avgiftsskyldiga enligt vad som är skäligt och rättvist.

Om vattentjänsterna för en viss eller vissa fastigheter på grund av särskilda omständigheter medför kostnader som i beaktansvärd omfattning avviker från andra fastigheter i verksamhetsområdet, skall avgifterna bestämmas med hänsyn till skillnaderna.

Avgifter enligt 26 och 27 §§ skall fördelas mellan de fastighetsägare som avses i 26 § och de avgiftsskyldiga som avses i 27 § enligt vad som är skäligt med hänsyn till den berörda allmänna platsmarkens omfattning och fastighetsägarnas nytta av vattentjänsten.

32 §
  Anläggningsavgifterna skall bestämmas på beräkningsgrunder som innebär att en fastighetsägare inte behöver betala mer än vad som motsvarar fastighetens andel av kostnaden för att ordna va-anläggningen.

33 §
  Brukningsavgifterna skall bestämmas på beräkningsgrunder som är lika oavsett när på året va-anläggningen används. Om det med hänsyn till vattenförsörjningen, behovet av en tillfredsställande avloppsrening eller av andra skäl behövs särskilda åtgärder av säsongsbetonad karaktär under en viss mindre del av året, får dock brukningsavgifter för en sådan tid bestämmas på beräkningsgrunder som innebär högre avgifter än under huvuddelen av året.

34 §
  Avgifternas belopp och hur avgifterna skall beräknas skall framgå av en taxa. Avgifterna får inte bestämmas till högre belopp än vad som är förenligt med bestämmelserna i 30-33 §§.

Kommunen får meddela föreskrifter om taxan. Kommunen får överlåta åt huvudmannen att bestämma avgifternas belopp enligt beräkningsgrunder i kommunens taxeföreskrifter.

Kommunfullmäktige preciserar ansvarsförhållandena i ett samlat dokument, Allmänna bestämmelser om användande av allmänna vatten- och avloppsanläggningar, ABVA.

23 §
  Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kommunen får meddela ytterligare föreskrifter om användningen av allmänna va-anläggningar.

Annat kommunalt ansvar för dagvattenhantering

Kommunen har som huvudman för allmän plats ansvar för avvattning av dessa platser i form av gator, vägar, torg och parker. Det praktiska ansvaret vilar ofta på den del av den kommunala organisationen som är ansvarig för skötseln.

Kommunen har som fastighetsägare ansvar för avvattningen av sina fastigheter.

Den kommunala organisationens olika ansvarsområden och uppgifter ställer stora krav på samarbete inom den egna organisationen.

Den enskilde fastighetsägarens ansvar inom verksamhetsområde för dagvatten

Inom ett verksamhetsområde för dagvatten ansvarar den enskilde fastighetsägaren för sin fastighet och för avvattningen av det dagvatten som uppkommer inom fastigheten. Detta innebär att den enskilde fastighetsägaren ansvarar för att det dagvatten som inte kan infiltrera i marken på den egna fastigheten avvattnas till den förbindelsepunkt som verksamhetsområdets huvudman har anvisat. Förbindelsepunkten är gränsen mellan en allmän va-anläggning och en va-installation. Förbindelsepunkten kan exempelvis vara en dagvattenbrunn eller ett öppet dike.

2 §
  I denna lag avses med

vattenförsörjning: tillhandahållande av vatten som är lämpligt för normal hushållsanvändning,
avlopp: bortledande av dagvatten och dränvatten från ett område med samlad bebyggelse eller från en begravningsplats, bortledande av spillvatten eller bortledande av vatten som har använts för kylning,
vattentjänster: vattenförsörjning och avlopp (va),
va-anläggning: en anläggning som har till ändamål att tillgodose behov av vattentjänster för bostadshus eller annan bebyggelse,
allmän va-anläggning: en va-anläggning över vilken en kommun har ett rättsligt bestämmande inflytande och som har ordnats och används för att uppfylla kommunens skyldigheter enligt denna lag,
enskild anläggning: en va-anläggning eller annan anordning för vattenförsörjning eller avlopp som inte är eller ingår i en allmän va-anläggning,
verksamhetsområde: det geografiska område inom vilket en eller flera vattentjänster har ordnats eller ska ordnas genom en allmän va-anläggning,
huvudman: den som äger en allmän va-anläggning,
fastighetsägare: den som äger en fastighet inom en allmän va-
anläggnings verksamhetsområde eller innehar sådan fast egendom med tomträtt, ständig besittningsrätt, fideikommissrätt eller på grund av testamentariskt förordnande,
va-installation: ledningar och därmed förbundna anordningar som inte ingår i en allmän va-anläggning men som har ordnats för en eller flera fastigheters vattenförsörjning eller avlopp och är kopplade eller avsedda att kopplas till en allmän va-anläggning,
förbindelsepunkt: gränsen mellan en allmän va-anläggning och en va-installation,
allmän platsmark: mark som i detaljplan enligt plan- och bygglagen (2010:900) redovisas som allmän plats eller, om marken inte omfattas av detaljplan, väg eller mark som funktionellt och i övrigt motsvarar sådan mark,
anläggningsavgift: engångsavgift för täckande av en kostnad för att ordna en allmän va-anläggning, och

brukningsavgift: periodisk avgift för täckande av drift- och underhållskostnader, kapitalkostnader för investeringar eller andra kostnader för en allmän va-anläggning som inte täcks av en anläggningsavgift. Lag (2010:917) .

Den enskilde fastighetsägaren är skyldig att vid bygg- eller markåtgärd inom fastigheten följa de bestämmelser som kommunen angett i detaljplanen. Det kan då vara bestämmelser som angivits för att dagvattenhanteringen ska kunna lösas inom planområdet, som exempelvis en viss höjdsättning/lutning på marken eller att marken inte får hårdgöras.

Kommunen kan i detaljplan reglera att en viss skyddsåtgärd ska vidtas innan bygglov eller startbesked kan lämnas. Som enskild fastighetsägare kan man på så sätt föreläggas att vidta nödvändiga skyddsåtgärder på den egna tomten för att skydda egna byggnadsverk och för att skydda omgivningen. Det kan praktiskt sett innebära att man som enskild fastighetsägare exempelvis får anlägga en vall eller ett avskärande dike för att avvattna marken i en viss riktning.

14 §
  I en detaljplan får kommunen bestämma att lov eller startbesked för en åtgärd som innebär en väsentlig ändring av markens användning endast får ges under förutsättning att
   1. en viss anläggning för trafik, energi- eller vattenförsörjning eller avlopp, som kommunen inte ska vara huvudman för, har kommit till stånd,
   2. ett visst byggnadsverk på tomten har rivits, byggts om, flyttats eller fått den ändrade användning som anges i planen,
   3. utfarten eller en annan utgång från fastigheten har ändrats,
   4. markens lämplighet för bebyggande har säkerställts genom att en markförorening har avhjälpts eller en skydds- eller säkerhetsåtgärd har vidtagits på tomten,
   5. åtgärder som förebygger olägenheter från omgivningsbuller har vidtagits. Lag (2014:902) .

De åtgärder som åläggs en enskild fastighetsägare måste kunna anses vara ekonomiskt rimliga och stå i proportion till möjligheten att använda fastigheten för det den är ämnad

36 §
  Detaljplanen ska vara utformad med skälig hänsyn till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka på planens genomförande.

I de delar som planen medför att mark eller annat utrymme eller särskild rätt till mark eller annat utrymme kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 13 eller 16 § ska planen vara utformad så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda. Lag (2014:900) .

Den enskilde fastighetsägaren har då denne vidtar en åtgärd, ett generellt ansvar att se till att avvattningen av den egna tomten inte medför betydande olägenhet för omgivningen.

9 §
  En obebyggd tomt som ska bebyggas ska ordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. Tomten ska ordnas så att
   1. naturförutsättningarna så långt möjligt tas till vara,
   2. betydande olägenheter för omgivningen eller trafiken inte uppkommer,
   3. det finns en lämpligt belägen utfart eller annan utgång från tomten samt anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kravet på framkomlighet för utryckningsfordon,
   4. det på tomten eller i närheten av den i skälig utsträckning finns lämpligt utrymme för parkering, lastning och lossning av fordon,
   5. personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga ska kunna komma fram till byggnadsverk och på annat sätt använda tomten, om det med hänsyn till terrängen och förhållandena i övrigt inte är orimligt, och
   6. risken för olycksfall begränsas.

Om tomten ska bebyggas med byggnadsverk som innehåller en eller flera bostäder eller lokaler för fritidshem, förskola, skola eller annan jämförlig verksamhet, ska det på tomten eller i närheten av den finnas tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse. Om det inte finns tillräckliga utrymmen för att ordna både friyta och parkering enligt första stycket 4, ska man i första hand ordna friyta.

Inom detaljplanelagt område, som omfattas av verksamhetsområde för dagvatten enligt LAV kan den enskilde fastighetsägaren inte ges något ansvar utöver sådant som gäller avvattningen av den egna fastigheten. Krävs det tekniska anläggningar eller installationer som fördröjningsmagasin eller pumpar för att ta hand om och leda bort dagvattnet är det va-huvudmannens ansvar att dessa kommer till stånd och fungerar.

När huvudmannaskapet för de allmänna platserna är enskilt har den fastighetsägare eller den samfällighet som bildats för detta ändamål ansvar för avvattningen av dessa allmänna platser.

Ansvarsförhållanden då detaljplaneområdet inte ligger inom verksamhetsområde som omfattar dagvatten

Ligger detaljplaneområdet utanför verksamhetsområde för dagvatten regleras inte ansvarsförhållandena genom reglerna i LAV. Istället är det miljöbalkens regler som anger vem som ansvarar för att ta hand om dagvattnet. Genom miljöbalkens regler har den enskilde fastighetsägaren ansvar för den verksamhet som denne bedriver inom fastigheten och den miljöpåverkan eller de risker verksamheten medför. Enligt miljöbalken är dagvatten inom detaljplanelagt område avloppsvatten. Hantering av avloppsvatten är miljöfarlig verksamhet och lagen ställer därmed särskilda krav på den som är verksamhetsutövare och den som har tillsyn över verksamheten.

2 §
  Med avloppsvatten avses
   1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,
   2. vatten som använts för kylning,
   3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning, eller
   4. vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats.

7 §
  Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. För detta ändamål skall lämpliga avloppsanordningar eller andra inrättningar utföras.

Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd eller innan anmälan har gjorts inrätta eller ändra sådana avloppsanordningar eller andra inrättningar.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter enligt andra stycket.

7 a §
  En verksamhet för behandling av avfall som är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt detta kapitel eller föreskrifter som har meddelats med stöd av kapitlet får tillåtas endast om det finns skäl att anta att den planerade behandlingen kommer att uppfylla kraven i 15 kap. 11 §. Lag (2019:1263) .

I praktiken hamnar ansvaret för att ta hand om dagvattnet i inom detaljplaneområden utanför verksamhetsområden på de enskilda fastighetsägare som har behov av att leda bort vatten.
Kommunens ansvar för planläggningen är det samma oavsett om planområdet ligger inom ett verksamhetsområde för dagvatten eller om det inte gör det. Kommunen ska alltså vid planläggning med detaljplan bland annat kunna visa att dagvattenhanteringen går att lösa.
Med planbestämmelser kan kommunen också reglera lokaliseringen av de tekniska anläggningar som krävs för att dagvattenhanteringen ska fungera. I huvudsak görs det till kvartersmark avsett för allmännyttiga tekniska anläggningar. I den mån en del av en allmän anläggning kan anses vara miljöskapande och tillföra värden kan den placeras inom allmän plats.

Ansvaret för de anläggningar som krävs för det gemensamma behovet inom ett planområde som inte ingår i ett verksamhetsområde för dagvatten kan regleras i detaljplan. Finns det behov av att en gemensamhetsanläggning bildas kan kommunen i detaljplan reglera detta liksom vilka fastigheter som ska ingå i anläggningen.

18 §
  I en detaljplan får kommunen bestämma en största eller minsta storlek på fastigheter och bestämma markreservat för gemensamhetsanläggningar.

Om det behövs för genomförandet av en ändamålsenlig indelning i fastigheter eller för att annars underlätta detaljplanens genomförande, får kommunen också bestämma
   1. hur området ska vara indelat i fastigheter,
   2. de servitut, ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter som ska bildas, ändras eller upphävas,
   3. de anläggningar som ska utgöra gemensamhetsanläggningar, och
   4. de fastigheter som ska delta i gemensamhetsanläggningarna och de utrymmen som ska tas i anspråk för anläggningarna.

En detaljplanebestämmelse om områdets indelning i fastigheter eller om servitut eller liknande särskilda rättigheter ska vara förenlig med 3 kap. 1 § och 5 kap. 4 § första stycket fastighetsbildningslagen (1970:988). En detaljplanebestämmelse om inrättande av en gemensamhetsanläggning ska vara förenlig med 5 och 6 §§ anläggningslagen (1973:1149). En detaljplanebestämmelse om ledningsrätt ska vara förenlig med 6 § ledningsrättslagen
(1973:1144). Lag (2015:668) .

18 a §
  Bestämmelserna i 18 § om fastigheter ska tillämpas också på mark eller annat utrymme som hör till flera fastigheter gemensamt. Lag (2011:335) .

Andra myndigheters ansvar för dagvattenrelaterade frågor

Länsstyrelsens ansvar

Länsstyrelsen ansvarar för tillsynen över att kommunen fullgör sin skyldighet enligt LAV att tillgodose behovet av vattentjänster. Länsstyrelsen får förelägga kommunen att fullgöra denna skyldighet.

51 §
  Länsstyrelsen utövar tillsynen över att kommunen fullgör skyldigheten enligt 6 § att tillgodose behovet av vattentjänster. Länsstyrelsen får förelägga kommunen att fullgöra skyldigheten. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Länsstyrelsen har enligt PBL ett tillsynsansvar för att i detaljplaneprocessen bevaka frågor om hälsa- och säkerhet och att miljökvalitetsnormen för vatten följs. Länsstyrelsen har enligt PBL en skyldighet att överpröva kommunens antagandebeslut i de fall planförslaget bedöms riskera människors hälsa och säkerhet eller om en miljökvalitetsnorm inte följs. Denna typ av ärenden avgörs slutligt av regeringen om kommunen överklagar länsstyrelsens beslut.

10 §
  När länsstyrelsen enligt 5 kap. 29, 38 eller 39 § har fått ett meddelande om att en kommun beslutat att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, ska länsstyrelsen inom tre veckor besluta om den ska överpröva kommunens beslut eller inte.

Länsstyrelsen ska överpröva kommunens beslut, om beslutet kan antas innebära att
   1. ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses,
   2. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt,
   3. en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken inte följs,
   4. strandskydd enligt 7 kap. miljöbalken upphävs i strid med gällande bestämmelser, eller
   5. en bebyggelse blir olämplig eller ett byggnadsverk olämpligt med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion. Lag (2020:76) .

10 a §
  Om länsstyrelsen har gett ett planeringsbesked enligt
5 kap. 10 f § om att en åtgärd inte har en sådan innebörd som anges i 10 § andra stycket, får överprövning enligt 10 § eller upphävande enligt 11 § inte ske med hänvisning till den fråga som beskedet avser. Om ett planeringsbesked förenats med villkor och villkoret har iakttagits, får inte heller sådan överprövning eller sådant upphävande ske med hänvisning till den fråga som beskedet avser.

Första stycket gäller inte om åtgärden eller förutsättningarna för planeringen har ändrats väsentligt i förhållande till den eller de frågor som planeringsbeskedet avser. Lag (2017:424) .

11 §
  Länsstyrelsen ska upphäva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser i dess helhet, om beslutet har en sådan innebörd som anges i
10 § andra stycket. Om kommunen medger det, får beslutet upphävas i en viss del.

Beslut enligt första stycket ska fattas inom två månader från det att länsstyrelsen har beslutat om överprövning enligt
10 § första stycket om inte längre tid är nödvändig med hänsyn till ärendets omfattning eller andra särskilda omständigheter. Lag (2017:424) .

Länsstyrelsen beslutar också om tillstånd för vattenverksamhet enligt 11 kap. MB. Det är också länsstyrelsen som ger tillstånd till större reningsverk.

Naturvårdsverket

Naturvårdsverket ansvarar för föreskrifter och tillsynsvägledning bland annat för markavvattning och större avloppsanläggningar (dimensionerade för fler än 200 personer).

Havs- och vattenmyndigheten

Havs- och vattenmyndigheten, HaV, ansvarar för tillsynsvägledning för små avloppsanläggningar (dimensionerade för upp till 200 personer) och för tillsynsvägledning för annan vattenverksamhet än markavvattning. HaV ansvarar också för vägledning om och uppföljning av miljökvalitetsnormer för vatten.

Lantmäterimyndigheten

Lantmäterimyndigheten inrättar och beslutar om servitut, gemensamhetsanläggningar och ledningsrätter enligt fastighetsbildningslagen, anläggningslagen och ledningsrättslagen. Lantmäteriet agerar endast när någon ansöker om en förrättning.

Mark- och miljödomstolen

Mark- och miljödomstolen handlägger mål och ärenden som gäller miljö- och vattenfrågor, plan- och byggärenden och fastighetsbildning. Överprövande instans är mark- och miljööverdomstolen.

Sedan 1 januari 2016 då Statens VA-nämnd upphörde handlägger mark- och miljödomstolarna tvister om vatten och avlopp enligt LAV. Tvisterna kan exempelvis handla om skyldigheten att betala avgift, rätt att bruka anläggningen, skadeståndsskyldighet med mera. Överprövande instans är mark- och miljööverdomstolen.

Webbseminarium

Här kan du ta del av webbseminariet planering för en god livsmiljö.

Hjälpte informationen dig? Ja Nej
Tillbaka till toppen