På Boverket.se används cookies för att webbplatsens funktioner ska visas korrekt. Klicka på "Jag godkänner-knappen" för att acceptera att cookies används. Läs mer om Cookies

Gå till sidans meny Gå till sidans innehåll

Riksintressen enligt 4 kap Miljöbalken

Granskad:

För ett antal områden med stora natur- och kulturvärden har riksdagen avgjort deras status som riksintresse genom att peka ut dem i lagen. För dessa områden har avvägningen mellan olika intressen gjorts direkt i lagen.

Geografiskt bestämda riksintressen

I miljöbalkens fjärde kapitel har riksdagen pekat ut ett antal geografiska områden som i sin helhet är av riksintresse. Områdena, som i de flesta fall är stora, har pekats ut med hänsyn till de stora natur- och kulturvärden som finns i dem. Av miljöbalkens fjärde kapitel följer också att Natura 2000-områden är av riksintresse. Dessa områden har, till skillnad från övriga riksintresseområden enligt kapitlet, inte pekats ut direkt i lagen utan förtecknas i särskild ordning enligt bestämmelser i 7 kap. 27 § miljöbalken. När olika myndigheter pekar ut riksintressen enligt tredje kapitlet miljöbalken, så utgör det myndigheternas anspråk. Genom att områdena enligt fjärde kapitlet anges som riksintressen direkt i lagen, alternativt för Natura 2000-områden genom att de förtecknas, så är deras status som riksintressen fastslagen.

För samtliga utpekade områden gäller att exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön inte får medföra att områdenas natur- och kulturvärden påtagligt skadas. För vart och ett av områdena gäller dessutom särskilda förbud eller krav på hänsyn. Dessa krav måste också vara uppfyllda för att exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön ska vara tillåtna. Det kan till exempel handla om en begränsning av olika typer av industrianläggningar eller av fritidsbebyggelse. För samtliga typer av områden, med undantag av nationalstadsparker och Natura 2000-områden, gäller dock inte förbudet mot påtaglig skada eller övriga krav på förbud och hänsyn om åtgärden avser:

  • utveckling av befintliga tätorter,
  • utveckling av det lokala näringslivet,
  • utförande av anläggningar som behövs för totalförsvaret, eller
  • om det finns särskilda skäl, utvinning av riksintressanta fyndigheter av ämnen material.

1 §
  De områden som anges i 2-8 §§ är, med hänsyn till de natur-
och kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riks-
intresse. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd endast om
   1. det inte möter något hinder enligt 2-8 §§ och
   2. det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden.

Bestämmelserna i första stycket 2 och i 2-6 §§ utgör inte hinder för utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 7 § andra stycket. Lag (2001:437) .

Med anläggningar som behövs för totalförsvaret menas nödvändiga anläggningar för landets gränsförsvar samt annan försvarsverksamhet där alternativa lokaliseringar inte kan väljas.
(jfr. prop. 1997/98:45 Del 2 s 37)

För de utpekade områdena har avvägningen mellan olika intressen gjorts i lagen till förmån för natur- och kulturvärdena. Förutom de i lagen angivna undantagen är det alltså inte möjligt att medge påtaglig skada på något riksintresse enligt fjärde kapitlet, till exempel för att tillgodose ett riksintresse enligt tredje kapitlet.

De områden som omfattas av skydd enligt fjärde kapitlet miljöbalken kan delas in i följande kategorier.

  • Områden som har särskilt stora värden för turism och rörligt friluftsliv.

    2 §
      Inom följande områden skall turismens och friluftslivets, främst det rörliga friluftslivets, intressen särskilt beaktas vid bedömningen av tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön:

    Kustområdet och skärgården i Bohuslän från riksgränsen mot Norge till Lysekil,
    Kustområdet i Halland,
    Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden,
    Kustområdet i Skåne från Örnahusen söder om Skillinge till Åhus,
    Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från

    Oskarshamn till Arkösund,
    Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från Oxelösund till Herräng och Singö,
    Kustområdet och skärgården i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens mynning till Skagsudde,
    Kustområdet och skärgården i Norrbotten från Bondöfjärden till riksgränsen mot Finland,
    Öland,
    Gotland,
    Sjö- och åslandskapet vid Romeleåsen i Skåne,
    Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed Mörrumsån och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet,
    Vänern med öar och strandområden,
    Vättern med öar och strandområden,
    Tiveden med områdena vid sjön Unden och sjön Viken samt området utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp,
    Området Dalsland-Nordmarken från Mellerud och sjön Ånimmen vid Vänern till sjösystemet från Dals-Ed i söder till Årjäng och Östervallskog i norr,
    Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av Klarälven inom Torsby kommun,
    Mälaren med öar och strandområden,
    Området Malingsbo-Kloten mellan Storå, Kopparberg, Smedjebacken och Skinnskatteberg,
    Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär,
    Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt området utmed Oreälven, sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över Gulleråsen och Boda till Rättvik,
    Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik,
    Vindelådalen,
    Fjällvärlden från Transtrandsfjällen i söder till Treriksröset med undantag för de fjällområden som anges i 5 §.

  • Kust- och skärgårdsområden som har stora bevarandevärden och som ska skyddas mot etablering av miljöstörande anläggningar.

    3 §
      Inom kustområdena och skärgårdarna i Bohuslän från gränsen mot Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland från Simpevarp till Arkösund och i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens mynning till Skagsudde får anläggningar som avses i 17 kap. 1 § 1 och 4 a § 1-11 inte komma till stånd.

    På Öland får anläggningar som avses i 17 kap. 1 § 1 och 4 a §
    1-6 och 8-11 inte komma till stånd. Lag (2009:652) .

  • Övriga kust- och skärgårdsområden som har stora bevarandevärden. Etablering av miljöstörande anläggningar får ske på platser där liknande verksamhet redan finns.

    4 §
      Inom kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, på Östergarn och Storsudret på Gotland samt på Fårö får fritidsbebyggelse komma till stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om det finns särskilda skäl får dock annan fritidsbebyggelse komma till stånd, företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionerna.

    Inom områden som avses i första stycket får anläggningar som avses i 17 kap. 1 § 1 samt 4 a § 1-6, 9 och 10 komma till stånd endast på platser där det redan finns anläggningar som omfattas av bestämmelserna i 17 kap. 1 och 4 a §§. Lag (2005:571) .

  • Fjällområden som ska skyddas mot exploatering.

    5 §
      Inom fjällområdena Långfjället-Rogen, Sylarna-Helags, Skäcker-fjällen, Burvattnet, Hotagsfjällen, Frostviken-
    Borgafjällen, Marsfjällen-Vardofjällen, Artfjället, Tärna-
    Vindelfjällen, Sarek-Mavas, Kebnekaise-Sjaunja, Rostu och Pessinki får bebyggelse och anläggningar komma till stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet.
    Andra åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan ske utan att områdenas karaktär påverkas.

  • Älvar och älvsträckor som ska skyddas mot vattenkraftsutbyggnad.
  • 6 §
      Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål får inte utföras i
       1. nationalälvarna Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden, källflöden och biflöden,
       2. Dalälven i
          a) vattenområdena Västerdalälven uppströms Hummelforsen och Österdalälven uppströms Trängslet med tillhörande käll- och biflöden, och
          b) älvsträckorna Västerdalälven nedströms Skiffsforsen och Dalälven nedströms Näs bruk,
       3. Ljusnan i
          a) vattenområdena Voxnan uppströms Vallhaga med tillhörande käll- och biflöden, och
          b) älvsträckorna mellan Hede och Svegsjön och mellan Laforsen och Arbråsjöarna,
       4. Ljungan i
          a) vattenområdena Ljungan uppströms Storsjön och Gimån uppströms Holmsjön med tillhörande käll- och biflöden, och
          b) älvsträckorna mellan Havern och Holmsjön och nedströms Viforsen,
       5. Indalsälven i
          a) vattenområdena Åreälven, Ammerån, Storån-Dammån och Hårkan med tillhörande käll- och biflöden, och
          b) älvsträckan Långan nedströms Landösjön,
       6. Ångermanälven i
          a) vattenområdena Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet, Långselån-Rörströmsälven, Saxån, Ransarån uppströms Ransarn och Vojmån uppströms Vojmsjön med tillhörande käll- och biflöden, och
          b) älvsträckan Faxälven mellan Edsele och Helgumsjön,
       7. Vapstälven med tillhörande käll- och biflöden,
       8. Moälven med tillhörande käll- och biflöden,
       9. Lögdeälven med tillhörande käll- och biflöden,
       10. Öreälven med tillhörande käll- och biflöden,
       11. Umeälven i
          a) vattenområdena Tärnaån, Girjesån och Juktån uppströms Fjosoken med tillhörande käll- och biflöden, och
          b) älvsträckan Tärnaforsen mellan Stor-Laisan och Gäuta,
       12. Sävarån med tillhörande käll- och biflöden,
       13. Skellefteälven i de delar som utgörs av källflödena uppströms Sädvajaure respektive Riebnes och Malån med tillhörande käll- och biflöden,
       14. Byskeälven med tillhörande käll- och biflöden,
       15. Åbyälven med tillhörande käll- och biflöden,
       16. Luleälven i vattenområdena Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla Luleälven uppströms Skalka och Tjaktjajaure och Pärlälven med tillhörande käll- och biflöden,
       17. Råneälven med tillhörande käll- och biflöden,
       18. Emån med tillhörande käll- och biflöden,
       19. Bräkneån med tillhörande käll- och biflöden,
       20. Mörrumsån med tillhörande käll- och biflöden,
       21. Fylleån med tillhörande käll- och biflöden,
       22. Enningdalsälven uppströms riksgränsen till Norge med tillhörande käll- och biflöden, och
       23. Klarälven mellan Höljes och Edebäck.

    Trots första stycket får åtgärder som behövs för att upprätthålla, underhålla eller ändra en anläggning eller verksamhet vidtas, om åtgärderna inte medför någon ökad negativ miljöpåverkan eller endast en tillfällig sådan ökad påverkan. Lag (2018:1407) .

  • Nationalstadsparker.

    7 §
      Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården är en nationalstadspark.

    Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.

    Trots bestämmelsen i andra stycket får en åtgärd som innebär ett tillfälligt intrång eller en tillfällig skada i en nationalstadspark vidtas, om
       1. åtgärden höjer parkens natur- och kulturvärden eller tillgodoser ett annat angeläget allmänt intresse, och
       2. parken återställs så att det inte kvarstår mer än ett obetydligt intrång eller en obetydlig skada. Lag (2009:293) .

  • Natura 2000-områden.

    8 §
      En användning av mark och vatten som kan påverka ett naturområde som har förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 och som omfattar verksamheter eller åtgärder som kräver tillstånd enligt 7 kap. 28 a § får komma till stånd endast om sådant tillstånd har lämnats. Lag (2001:437) .

Syfte och innebörd

De flesta bestämmelserna i fjärde kapitlet miljöbalken har sitt ursprung i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Bestämmelserna formulerades mot bakgrund av den konkurrens som under 1970-talet rådde mellan olika exploateringsintressen, främst miljöstörande industri och fritidsbebyggelse, och bevarandeintressen och rekreationsintressen. Bestämmelserna om nationalstadsparker och Natura 2000-områden har dock införts genom senare lagändringar.

Syftet med de ursprungliga bestämmelserna var att skydda ett antal större områden som i ett nationellt perspektiv bedömts vara särskilt viktiga på grund av de natur- och kulturvärden som finns i områdena och därmed deras förutsättningar för turism och friluftsliv. Bestämmelserna för de geografiskt utpekade områdena uttrycker de avvägningar som riksdagen har gjort med hänsyn till önskemålet att åstadkomma ett skydd för områdenas betydelsefulla natur- och kulturvärden. (jfr. prop. 1985/86:3 sid. 81f. och 91f.)

I specialmotiveringen till de olika bestämmelserna anges det förhållandevis utförligt vilka värden och egenskaper inom de olika områdena som ska värnas. (jfr. prop. 1985/86:3 sid. 170-186)

I förarbetena till de ursprungliga bestämmelserna om de geografiskt utpekade riksintressena betonas det att riksintressena inte ska ses som ett hinder mot all exploateringsverksamhet. Styrkan av de värden som riksintresset ska värna varierar inom området. Därför är det möjligt att inom områdena lokalisera bebyggelse och andra anläggningar utan att bevarandevärdena påtagligt skadas. Förutsättningen är att man lyckas finna en acceptabel lokalisering och utformning. (jfr. prop. 1985/86:3 sid. 93)

Vid tillämpningen av bestämmelserna ska man inte bara utgå ifrån hur en viss åtgärd påverkar den närmaste omgivningen utan utifrån ett helhetsperspektiv på vad som är en lämplig utveckling inom hela det geografiska området. Det är konsekvenserna för de samlade natur- och kulturvärdena som bör bedömas. I det sammanhanget är påverkan på landskapsbilden viktig. (jfr. prop. 1985/86:3 sid. 171)

Översiktsplanens och länsstyrelsens roll

I lagen avgränsades de aktuella områdena tämligen grovt med hjälp av ortnamn och geografiska namn. I en bilaga till propositionen som föregick lagen om hushållning med naturresurser m.m. redovisas också områdena översiktligt på en schematisk sverigekarta.
Tanken var att den närmare avgränsningen skulle ske i den kommunala översiktsplaneringen i en dialog mellan kommunerna och länsstyrelserna. Det är i det sammanhanget som det är möjligt att bestämma mera preciserade gränser utifrån de lokala förutsättningarna och bestämmelsernas syfte. Det är också i den kommunala fysiska planeringen som innebörden av de geografiska riksintressebestämmelserna kan konkretiseras. (jfr. prop 1985/86:3 sid. 112f. och 82)

När det gäller riksintressena enligt tredje kapitlet miljöbalken så är det de centrala verken som har ansvaret för att lämna uppgifter till länsstyrelsen om sina respektive riksintressen. Något sådant ansvar har de inte för de geografiskt utpekade riksintressena. När det gäller dessa är det istället länsstyrelsen som ensam företräder statens intressen. I förarbetena till bestämmelserna om de geografiskt utpekade riksintressena påpekas också att länsstyrelserna har ett särskilt ansvar att bistå kommunerna när det gäller dessa. (jfr. prop 1985/86:3 sid. 82)

För att förtydliga innebörden av de geografiskt utpekade riksintressena har en del länsstyrelser tagit fram ett fördjupat kunskapsunderlag. Under Relaterad information finner du en del sådana digitalt tillgängliga kunskapsunderlag. Där finns även en rapport om avgränsning av "Obrutet fjäll" som har tagits fram gemensamt av Boverket och fyra länsstyrelser.

När ska bestämmelserna om riksintressen tillämpas

Bestämmelserna om riksintressena ska tillämpas i den kommunala planeringen och vid beslut enligt PBL. De ska även tillämpas vid beslut enligt elva andra lagar som rör ändrad mark- eller vattenanvändning. Bestämmelserna ska också tillämpas i havsplaneringen enligt miljöbalken. Däremot kan bestämmelserna om riksintressen inte användas för att ställa krav på en pågående markanvändning. Det är alltså inte möjligt att använda bestämmelserna om riksintressen för att hejda en pågående igenväxning eller spridning av kemikalier som sker inom ramen för en pågående markanvändning. (jfr. prop. 1985/86:3 sid.14 f.)

Här kan du läsa om vilka de tolv lagarna är där bestämmelserna om riksintressena ska tillämpas

Hjälpte informationen dig? Ja Nej
Tillbaka till toppen