Riksintressen enligt 4 kap Miljöbalken

För ett antal områden med stora natur- och kulturvärden har riksdagen avgjort deras status som riksintresse genom att peka ut dem i lagen. För dessa områden har avvägningen mellan olika intressen gjorts direkt i lagen.

Geografiskt bestämda riksintressen

I miljöbalkens fjärde kapitel har riksdagen pekat ut ett antal geografiska områden som i sin helhet är av riksintresse. Områdena, som i de flesta fall är stora, har pekats ut med hänsyn till de stora natur- och kulturvärden som finns i dem. Av miljöbalkens fjärde kapitel följer också att Natura 2000-områden är av riksintresse. Dessa områden har, till skillnad från övriga riksintresseområden enligt kapitlet, inte pekats ut direkt i lagen utan förtecknas i särskild ordning enligt bestämmelser i 7 kap. 27 § miljöbalken. När olika myndigheter pekar ut riksintressen enligt tredje kapitlet miljöbalken, så utgör det myndigheternas anspråk. Genom att områdena enligt fjärde kapitlet anges som riksintressen direkt i lagen, alternativt för Natura 2000-områden genom att de förtecknas, så är deras status som riksintressen fastslagen.

För samtliga utpekade områden gäller att exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön inte får medföra att områdenas natur- och kulturvärden påtagligt skadas. För vart och ett av områdena gäller dessutom särskilda förbud eller krav på hänsyn. Dessa krav måste också vara uppfyllda för att exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön ska vara tillåtna. Det kan till exempel handla om en begränsning av olika typer av industrianläggningar eller av fritidsbebyggelse. För samtliga typer av områden, med undantag av nationalstadsparker och Natura 2000-områden, gäller dock inte förbudet mot påtaglig skada eller övriga krav på förbud och hänsyn om åtgärden avser:

  • utveckling av befintliga tätorter,
  • utveckling av det lokala näringslivet,
  • utförande av anläggningar som behövs för totalförsvaret, eller
  • om det finns särskilda skäl, utvinning av riksintressanta fyndigheter av ämnen material.

Miljöbalk (1998:808) 4 kap 1 §

Med anläggningar som behövs för totalförsvaret menas nödvändiga anläggningar för landets gränsförsvar samt annan försvarsverksamhet där alternativa lokaliseringar inte kan väljas.
(jfr. prop. 1997/98:45 Del 2 s 37)

För de utpekade områdena har avvägningen mellan olika intressen gjorts i lagen till förmån för natur- och kulturvärdena. Förutom de i lagen angivna undantagen är det alltså inte möjligt att medge påtaglig skada på något riksintresse enligt fjärde kapitlet, till exempel för att tillgodose ett riksintresse enligt tredje kapitlet.

De områden som omfattas av skydd enligt fjärde kapitlet miljöbalken kan delas in i följande kategorier.

  • Områden som har särskilt stora värden för turism och rörligt friluftsliv.

    Miljöbalk (1998:808) 4 kap 2 §

  • Kust- och skärgårdsområden som har stora bevarandevärden och som ska skyddas mot etablering av miljöstörande anläggningar.

    Miljöbalk (1998:808) 4 kap 3 §

  • Övriga kust- och skärgårdsområden som har stora bevarandevärden. Etablering av miljöstörande anläggningar får ske på platser där liknande verksamhet redan finns.

    Miljöbalk (1998:808) 4 kap 4 §

  • Fjällområden som ska skyddas mot exploatering.

    Miljöbalk (1998:808) 4 kap 5 §

  • Älvar och älvsträckor som ska skyddas mot vattenkraftsutbyggnad.
  • Miljöbalk (1998:808) 4 kap 6 §

  • Nationalstadsparker.

    Miljöbalk (1998:808) 4 kap 7 §

  • Natura 2000-områden.

    Miljöbalk (1998:808) 4 kap 8 §

Syfte och innebörd

De flesta bestämmelserna i fjärde kapitlet miljöbalken har sitt ursprung i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Bestämmelserna formulerades mot bakgrund av den konkurrens som under 1970-talet rådde mellan olika exploateringsintressen, främst miljöstörande industri och fritidsbebyggelse, och bevarandeintressen och rekreationsintressen. Bestämmelserna om nationalstadsparker och Natura 2000-områden har dock införts genom senare lagändringar.

Syftet med de ursprungliga bestämmelserna var att skydda ett antal större områden som i ett nationellt perspektiv bedömts vara särskilt viktiga på grund av de natur- och kulturvärden som finns i områdena och därmed deras förutsättningar för turism och friluftsliv. Bestämmelserna för de geografiskt utpekade områdena uttrycker de avvägningar som riksdagen har gjort med hänsyn till önskemålet att åstadkomma ett skydd för områdenas betydelsefulla natur- och kulturvärden. (jfr. prop. 1985/86:3 sid. 81f. och 91f.)

I specialmotiveringen till de olika bestämmelserna anges det förhållandevis utförligt vilka värden och egenskaper inom de olika områdena som ska värnas. (jfr. prop. 1985/86:3 sid. 170-186)

I förarbetena till de ursprungliga bestämmelserna om de geografiskt utpekade riksintressena betonas det att riksintressena inte ska ses som ett hinder mot all exploateringsverksamhet. Styrkan av de värden som riksintresset ska värna varierar inom området. Därför är det möjligt att inom områdena lokalisera bebyggelse och andra anläggningar utan att bevarandevärdena påtagligt skadas. Förutsättningen är att man lyckas finna en acceptabel lokalisering och utformning. (jfr. prop. 1985/86:3 sid. 93)

Vid tillämpningen av bestämmelserna ska man inte bara utgå ifrån hur en viss åtgärd påverkar den närmaste omgivningen utan utifrån ett helhetsperspektiv på vad som är en lämplig utveckling inom hela det geografiska området. Det är konsekvenserna för de samlade natur- och kulturvärdena som bör bedömas. I det sammanhanget är påverkan på landskapsbilden viktig. (jfr. prop. 1985/86:3 sid. 171)

Översiktsplanens och länsstyrelsens roll

I lagen avgränsades de aktuella områdena tämligen grovt med hjälp av ortnamn och geografiska namn. I en bilaga till propositionen som föregick lagen om hushållning med naturresurser m.m. redovisas också områdena översiktligt på en schematisk sverigekarta.
Tanken var att den närmare avgränsningen skulle ske i den kommunala översiktsplaneringen i en dialog mellan kommunerna och länsstyrelserna. Det är i det sammanhanget som det är möjligt att bestämma mera preciserade gränser utifrån de lokala förutsättningarna och bestämmelsernas syfte. Det är också i den kommunala fysiska planeringen som innebörden av de geografiska riksintressebestämmelserna kan konkretiseras. (jfr. prop 1985/86:3 sid. 112f. och 82)

När det gäller riksintressena enligt tredje kapitlet miljöbalken så är det de centrala verken som har ansvaret för att lämna uppgifter till länsstyrelsen om sina respektive riksintressen. Något sådant ansvar har de inte för de geografiskt utpekade riksintressena. När det gäller dessa är det istället länsstyrelsen som ensam företräder statens intressen. I förarbetena till bestämmelserna om de geografiskt utpekade riksintressena påpekas också att länsstyrelserna har ett särskilt ansvar att bistå kommunerna när det gäller dessa. (jfr. prop 1985/86:3 sid. 82)

För att förtydliga innebörden av de geografiskt utpekade riksintressena har en del länsstyrelser tagit fram ett fördjupat kunskapsunderlag. Under Relaterad information finner du en del sådana digitalt tillgängliga kunskapsunderlag. Där finns även en rapport om avgränsning av "Obrutet fjäll" som har tagits fram gemensamt av Boverket och fyra länsstyrelser.

När ska bestämmelserna om riksintressen tillämpas

Bestämmelserna om riksintressena ska tillämpas i den kommunala planeringen och vid beslut enligt PBL. De ska även tillämpas vid beslut enligt elva andra lagar som rör ändrad mark- eller vattenanvändning. Bestämmelserna ska också tillämpas i havsplaneringen enligt miljöbalken. Däremot kan bestämmelserna om riksintressen inte användas för att ställa krav på en pågående markanvändning. Det är alltså inte möjligt att använda bestämmelserna om riksintressen för att hejda en pågående igenväxning eller spridning av kemikalier som sker inom ramen för en pågående markanvändning. (jfr. prop. 1985/86:3 sid.14 f.)

Här kan du läsa om vilka de tolv lagarna är där bestämmelserna om riksintressena ska tillämpas

Granskad: Sidansvarig: Webbredaktionen
Hjälpte informationen dig? Ja Nej