På Boverket.se används cookies för att webbplatsens funktioner ska visas korrekt. Klicka på "Jag godkänner-knappen" för att acceptera att cookies används. Läs mer om Cookies

Från den 12 maj 2021 fungerar inte vår webbplats med din nuvarande webbläsare Internet Explorer. Uppgradera till en nyare webbläsare för att använda vår webbplats. Läs mer på sidan Rekommenderade webbläsare.

Gå till sidans meny Gå till sidans innehåll

Samordning med Kulturmiljölagen

Granskad:

Kulturmiljölagens syfte är att garantera nuvarande och kommande generationer tillgång till en mångfald av kulturmiljöer. Ansvaret för kulturmiljön delas av alla.

Kulturmiljön är en mångsidig resurs i samhällsutvecklingen som har stor betydelse för till exempel folkhälsa, friluftsliv, hållbarhet och tillväxt i hela landet. Kulturmiljölagens (KML) övergripande syfte är att tillförsäkra nuvarande och kommande generationer tillgång till en mångfald av kulturmiljöer. I kulturmiljölagen finns bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen, kulturföremål och ortnamn.

Läs mer om kulturmiljölagen på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön, och såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas. Beslut om tillstånd enligt kulturmiljölagen fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen har tillsyn och Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturmiljöarbetet i länet respektive landet.

1 §
  Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön.

Ansvaret för kulturmiljön delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön.
Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas.

Bestämmelserna i denna lag syftar till att tillförsäkra nuvarande och kommande generationer tillgång till en mångfald av kulturmiljöer. Lag (2013:548) .

I Länsstyrelsens ansvar ingår också att verka för att kulturmiljöns värden tas tillvara i samhällsplanering och landskapsförvaltning samt att främja samordning och samverkan inom kulturmiljöarbetet. Bestämmelser om kulturmiljön finns förutom i kulturmiljölagen också i bland annat miljöbalken, plan- och bygglagen och skogsvårdslagen.

I kulturmiljölagens första kapitel finns bestämmelser om hur en god ortnamnssed bör iakttas vid statlig och kommunal verksamhet. Fornlämningar och fornfynd behandlas i andra kapitlet, byggnadsminnen i tredje kapitlet samt kyrkliga kulturminnen (kyrkor och kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser) i fjärde kapitlet.

Kulturmiljölagen och plan- och bygglagen har olika syften

Plan- och bygglagen (PBL), som i första hand tillämpas av kommunerna, innehåller också formuleringar om hur kulturhistoriska värden ska tas till vara. Planering och byggande enligt plan- och bygglagen syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden samt en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Vid tillämpningen av plan- och bygglagen ska kulturmiljövärdena ses i ett brett sammanhang och integreras med den planerade markanvändningen och olika typer av förändringsbehov. I den tillämpningen är kopplingen till den lokala opinionen, berörda intressenter och politiska avsikter viktig.

1 §
  I denna lag finns bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.

En grundläggande skillnad mellan lagarna är att medan plan- och bygglagen är generell och omfattar all mark- och vattenanvändning och bebyggelse så utgår kulturmiljölagen från kulturmiljön, det vill säga objekt med ett utpekat kulturhistoriskt värde såsom fornlämningar, byggnadsminnen och kyrkor. Den bebyggelse som skyddas genom en byggnadsminnesförklaring utgörs av ett urval som gjorts på en statlig nivå av byggnader med synnerligen höga kulturhistoriska värden. Den mycket höga kvalifikationsgränsen medför bland annat att enbart ett litet urval av landets bebyggelse omfattas av detta skydd. När det gäller fornlämningar och kyrkobyggnader tillkomna före 1940 innebär kulturmiljölagen ett skydd som omfattar i princip samtliga objekt.

1 §
  Fornlämningar är skyddade enligt denna lag.

Fornlämningar är följande lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna:
   1. gravar, gravbyggnader och gravfält samt kyrkogårdar och andra begravningsplatser,
   2. resta stenar samt stenar och bergytor med inskrifter, symboler, märken och bilder samt andra ristningar eller målningar,
   3. kors och minnesvårdar,
   4. samlingsplatser för rättskipning, kult, handel och andra allmänna ändamål,
   5. lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser, liksom lämningar efter arbetsliv och näringsfång,
   6. ruiner av borgar, slott, kloster, kyrkobyggnader och försvarsanläggningar samt av andra byggnader och byggnadsverk,
   7. färdvägar och broar, hamnanläggningar, vårdkasar, vägmärken, sjömärken och likartade anläggningar för samfärdsel samt gränsmärken och labyrinter, och
   8. fartygslämningar.

Fornlämningar är också naturbildningar som ålderdomliga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna till liksom lämningar efter äldre folklig kult. Lag (2013:548) .

1 a §
  Det som sägs i 1 § gäller inte om det kan antas att lämningen tillkommit eller, i fråga om fartygslämning, förlist 1850 eller senare.

En lämning som avses i första stycket får förklaras för fornlämning av länsstyrelsen om det finns särskilda skäl med hänsyn till dess kulturhistoriska värde. Lag (2013:548) .

1 §
  En byggnad som har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde eller som ingår i ett bebyggelseområde med ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde får förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna om byggnadsminnen enligt detta kapitel får också tillämpas på parker, trädgårdar eller andra anläggningar.

I fråga om en byggnad av sådant värde som avses i första stycket och som tillhör staten gäller de bestämmelser som regeringen meddelar om statliga byggnadsminnen. Om ett statligt byggnadsminne övergår till en annan ägare än staten, ska det därmed utgöra ett byggnadsminne enligt denna lag.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte en byggnad som är fornlämning eller kyrkobyggnad enligt denna lag. Lag (2013:548) .

3 §
  Kyrkobyggnader som är uppförda och kyrkotomter som har tillkommit före utgången av år 1939 får inte på något väsentligt sätt ändras utan tillstånd av länsstyrelsen.

I fråga om en kyrkobyggnad krävs alltid tillstånd för rivning, flyttning eller ombyggnad av byggnaden liksom för ingrepp i eller ändring av dess exteriör och interiör med dess fasta inredning och konstnärliga utsmyckning samt för ändring av dess färgsättning.

I fråga om en kyrkotomt krävs alltid tillstånd för utvidgning av tomten samt för uppförande eller väsentlig ändring av byggnader, murar, portaler, andra fasta anordningar och vegetation på tomten eller ändring av medveten gestaltning av vegetationen.

Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen. Villkoren får avse hur ändringen ska utföras och den dokumentation som behövs. Lag (2017:562) .

Kulturmiljölagen är inte formellt kopplad till plan- och bygglagen eller miljöbalken. Bestämmelserna i och beslut enligt kulturmiljölagen gäller oavsett vad som regleras i andra lagar eller planer och vice versa. Det krävs således ofta beslut enligt såväl kulturmiljölagen som plan- och bygglagen.

God ortnamnssed

Vid statlig och kommunal verksamhet ska god ortnamnssed iakttas. Detta innebär bland annat att

  • hävdvunna ortnamn inte får ändras utan starka skäl,
  • ortnamn ska stavas enligt vedertagna språkregler om inte hävdvunna stavningsformer talar för annat,
  • påverkan på hävdvunna namn ska beaktas vid nybildning av ortnamn, och
  • i flerspråkiga områden ska svenska, samiska, finska och namn på meänkieli så långt möjligt används samtidigt på kartor och vid skyltning.

4 §
  Vid statlig och kommunal verksamhet ska god ortnamnssed iakttas. Det innebär att
   - hävdvunna ortnamn inte ändras utan starka skäl,
   - ortnamn i övrigt stavas enligt vedertagna regler för språkriktighet, om inte hävdvunna stavningsformer talar för annat,
   - påverkan på hävdvunna namn beaktas vid nybildning av ortnamn, och
   - namn på svenska, samiska, finska och meänkieli så långt möjligt används samtidigt på kartor samt vid skyltning och övrig utmärkning i flerspråkiga områden.

Namn som godkänts av Lantmäteriet ska i statlig och kommunal verksamhet användas i sin godkända form. Lag (2013:548) .

Lantmäteriverket (LMV) är nationell ortnamnsmyndighet med uppgift att fastställa namn i till exempel fastighetsregistret och på de allmänna kartorna. Kommunerna fastställer namn på gator, kvarter, stadsdelar, allmänna platser inom detaljplanelagt område och på olika typer av kommunala inrättningar som till exempel skolor, daghem och idrottsanläggningar. Om det behövs för orienteringen kan kommunen även fastställa namn på ”gator” inom kvartersmark även om de inte formellt utgör allmän platsmark. I Institutet för språk- och folkminnens ortnamnsregister finns  bland annat äldre belägg på namn och uppteckningar av namn.

Riksantikvarieämbetet ansvarar för innehållet på sidan.

Hjälpte informationen dig? Ja Nej
Tillbaka till toppen