På Boverket.se används cookies för att webbplatsens funktioner ska visas korrekt. Klicka på "Jag godkänner-knappen" för att acceptera att cookies används. Läs mer om Cookies

Gå till sidans meny Gå till sidans innehåll

Samordning med Kulturmiljölagen

Granskad: 

Kulturmiljölagens syfte är att nuvarande och kommande generationer ska ha tillgång till en mångfald av kulturmiljöer. Ansvaret för kulturmiljön delas av alla.

Kulturmiljön är en mångsidig resurs i samhällsutvecklingen som har stor betydelse för till exempel folkhälsa, friluftsliv, hållbarhet och tillväxt i hela landet. Kulturmiljölagens (KML) övergripande syfte är att tillförsäkra nuvarande och kommande generationer tillgång till en mångfald av kulturmiljöer. I kulturmiljölagen finns bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen, kulturföremål och ortnamn.
Läs mer om kulturmiljölagen på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön, och såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas. Beslut om tillstånd enligt kulturmiljölagen fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen har tillsyn och Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturmiljöarbetet i länet respektive landet.

1 §
  Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön.

Ansvaret för kulturmiljön delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön.
Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas.

Bestämmelserna i denna lag syftar till att tillförsäkra nuvarande och kommande generationer tillgång till en mångfald av kulturmiljöer. Lag (2013:548) .

I Länsstyrelsens ansvar ingår också att verka för att kulturmiljöns värden tas tillvara i samhällsplanering och landskapsförvaltning samt att främja samordning och samverkan inom kulturmiljöarbetet. Bestämmelser om kulturmiljön finns också i bland annat miljöbalken, plan- och bygglagen och skogsvårdslagen.

I kulturmiljölagens första kapitel finns bestämmelser om hur en god ortnamnssed bör iakttas vid statlig och kommunal verksamhet. Fornlämningar och fornfynd behandlas i andra kapitlet, byggnadsminnen i tredje kapitlet samt kyrkliga kulturminnen (kyrkor och kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser) i fjärde kapitlet.

Kulturmiljölagen och plan- och bygglagen har olika syften

Plan- och bygglagen (PBL), som i första hand tillämpas av kommunerna, innehåller också formuleringar om hur kulturhistoriska värden ska tas till vara. Planering och byggande enligt plan- och bygglagen syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Vid tillämpningen av plan- och bygglagen ses kulturmiljövärdena i ett brett sammanhang och integreras med den planerade markanvändningen och olika typer av förändringsbehov. I den tillämpningen är kopplingen till den lokala opinionen, berörda intressenter och politiska avsikter viktig.

1 §
  I denna lag finns bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.

En grundläggande skillnad mellan lagarna är att medan plan- och bygglagen är generell och omfattar all mark- och vattenanvändning och bebyggelse så utgår kulturmiljölagen från kulturminnena, det vill säga objekt med ett kulturhistoriskt värde såsom fornlämningar, byggnadsminnen och kyrkor. Den bebyggelse som skyddas genom en byggnadsminnesförklaring är ett urval som gjorts på en statlig nivå av byggnader med synnerligen höga kulturhistoriska värden. Den mycket höga kvalifikationsgränsen medför bland annat att enbart ett litet urval av landets bebyggelse omfattas av detta skydd. När det gäller fornlämningar och kyrkobyggnader tillkomna före 1940 innebär kulturmiljölagen ett skydd som omfattar i princip samtliga objekt. 

3 §
  Kyrkobyggnader som är uppförda och kyrkotomter som har tillkommit före utgången av år 1939 får inte på något väsentligt sätt ändras utan tillstånd av länsstyrelsen.

I fråga om en kyrkobyggnad krävs alltid tillstånd för rivning, flyttning eller ombyggnad av byggnaden liksom för ingrepp i eller ändring av dess exteriör och interiör med dess fasta inredning och konstnärliga utsmyckning samt för ändring av dess färgsättning.

I fråga om en kyrkotomt krävs alltid tillstånd för utvidgning av tomten samt för uppförande eller väsentlig ändring av byggnader, murar, portaler, andra fasta anordningar och vegetation på tomten eller ändring av medveten gestaltning av vegetationen.

Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen. Villkoren får avse hur ändringen ska utföras och den dokumentation som behövs. Lag (2017:562) .

Kulturmiljölagen är inte formellt kopplad till plan- och bygglagen eller miljöbalken. Bestämmelserna i och beslut enligt kulturmiljölagen gäller oavsett vad som regleras i andra lagar eller planer och vice versa.

God ortnamnssed

Vid statlig och kommunal verksamhet ska god ortnamnssed iakttas. Detta innebär bland annat att
•    hävdvunna ortnamn inte får ändras utan starka skäl,
•    ortnamn ska stavas enligt vedertagna språkregler om inte hävdvunna stavningsformer talar för annat,
•    påverkan på hävdvunna namn ska beaktas vid nybildning av ortnamn, och
•    i flerspråkiga områden ska svenska, samiska, finska och namn på meänkieli så långt möjligt används samtidigt på kartor och vid skyltning.

4 §
  Vid statlig och kommunal verksamhet ska god ortnamnssed iakttas. Det innebär att
   - hävdvunna ortnamn inte ändras utan starka skäl,
   - ortnamn i övrigt stavas enligt vedertagna regler för språkriktighet, om inte hävdvunna stavningsformer talar för annat,
   - påverkan på hävdvunna namn beaktas vid nybildning av ortnamn, och
   - namn på svenska, samiska, finska och meänkieli så långt möjligt används samtidigt på kartor samt vid skyltning och övrig utmärkning i flerspråkiga områden.

Namn som godkänts av Lantmäteriet ska i statlig och kommunal verksamhet användas i sin godkända form. Lag (2013:548) .

Lantmäteriverket (LMV) är nationell ortnamnsmyndighet med uppgift att fastställa namn i till exempel fastighetsregistret och på de allmänna kartorna. Kommunerna fastställer namn på gator, kvarter, stadsdelar, allmänna platser inom detaljplanelagt område och på olika typer av kommunala inrättningar som till exempel skolor, daghem och idrottsanläggningar. Om det behövs för orienteringen kan kommunen även fastställa namn på ”gator” inom kvartersmark även om de inte formellt utgör allmän platsmark. I ortsnamnsarkiven hittar man bland annat äldre belägg på namn och uppteckningar av namn. Arkiven sorterar under Institutet för språk- och folkminnen.

Riksantikvarieämbetet ansvarar för innehållet på sidan.

Hjälpte informationen dig? Ja Nej
Tillbaka till toppen