Samordning med Kulturmiljölagen

Kulturmiljölagens syfte är att tillförsäkra nuvarande och kommande generationer tillgång till en mångfald av kulturmiljöer. Ansvaret för kulturmiljön delas av alla.

Kulturmiljön är en mångsidig resurs i samhällsutvecklingen som har stor betydelse för till exempel folkhälsa, friluftsliv och tillväxt i hela landet. Kulturmiljölagens (KML) övergripande syfte är att tillförsäkra nuvarande och kommande generationer tillgång till en mångfald av kulturmiljöer. I kulturmiljölagen finns bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen, kulturföremål och ortnamn.
Läs mer om kulturmiljölagen på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön, och såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas. Beslut om tillstånd enligt kulturmiljölagen fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen har tillsyn och Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturmiljöarbetet i länet respektive landet.

Kulturmiljölag (1988:950) 1 kap 1 §

I Länsstyrelsens ansvar ingår också att verka för att kulturmiljöns värden tas tillvara i samhällsplanering och landskapsförvaltning och att främja samordning och samverkan inom kulturmiljöarbetet. Bestämmelser om kulturmiljön finns också i bland annat miljöbalken, plan- och bygglagen och skogsvårdslagen.

I kulturmiljölagens första kapitel finns bestämmelser om hur en god ortnamnssed bör iakttas vid statlig och kommunal verksamhet. Fornlämningar och fornfynd behandlas i andra kapitlet, byggnadsminnen i tredje kapitlet samt kyrkliga kulturminnen (kyrkor och kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser) i fjärde kapitlet.

Kulturmiljölagen och plan- och bygglagen har olika syften

Plan- och bygglagen (PBL), som i första hand tillämpas av kommunerna, innehåller också formuleringar om hur kulturhistoriska värden ska tas till vara. Planering och byggande enligt plan- och bygglagen syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Vid tillämpningen av plan- och bygglagen ses kulturmiljövärdena i ett brett sammanhang och integreras med den planerade markanvändningen och olika typer av förändringsbehov. I den tillämpningen är kopplingen till den lokala opinionen, berörda intressenter och politiska avsikter viktig.

Plan- och bygglag (2010:900) 1 kap 1 §

En grundläggande skillnad mellan lagarna är att medan plan- och bygglagen är generell och omfattar all mark- och vattenanvändning och bebyggelse så utgår kulturmiljölagen från kulturminnena, det vill säga objekt med ett kulturhistoriskt värde såsom fornlämningar, byggnadsminnen och kyrkor. Den bebyggelse som skyddas genom en byggnadsminnesförklaring är ett urval som gjorts på en statlig nivå av byggnader med synnerligen höga kulturhistoriska värden. Den mycket höga kvalifikationsgränsen medför bland annat att enbart ett litet urval av landets bebyggelse omfattas av detta skydd. När det gäller fornlämningar och kyrkobyggnader tillkomna före 1940 innebär kulturmiljölagen ett skydd som omfattar i princip samtliga objekt. 

Kulturmiljölag (1988:950) 4 kap 3 §

Kulturmiljölagen är inte formellt kopplad till plan- och bygglagen eller miljöbalken. Bestämmelserna i och beslut enligt kulturmiljölagen gäller oavsett vad som regleras i andra lagar eller planer och vice versa. För att undvika dubbelarbete och underlätta för den enskilde bör däremot berörda myndigheter dock försöka agera på ett samordnat sätt.

God ortnamnssed

Vid statlig och kommunal verksamhet ska god ortnamnssed iakttas. Detta innebär bland annat att
•    hävdvunna ortnamn inte får ändras utan starka skäl,
•    ortnamn ska stavas enligt vedertagna språkregler om inte hävdvunna stavningsformer talar för annat,
•    påverkan på hävdvunna namn ska beaktas vid nybildning av ortnamn, och
•    i flerspråkiga områden ska svenska, samiska, finska och namn på meänkieli så långt möjligt används samtidigt på kartor och vid skyltning.

Kulturmiljölag (1988:950) 1 kap 4 §

Lantmäteriverket (LMV) är nationell ortnamnsmyndighet med uppgift att fastställa namn i till exempel fastighetsregistret och på de allmänna kartorna. Kommunerna fastställer namn på gator, kvarter, stadsdelar, allmänna platser inom detaljplanelagt område och på olika typer av kommunala inrättningar som till exempel skolor, daghem och idrottsanläggningar. Om det behövs för orienteringen kan kommunen även fastställa namn på ”gator” inom kvartersmark även om de inte formellt utgör allmän platsmark. I ortsnamnsarkiven hittar man bland annat äldre belägg på namn och uppteckningar av namn. Arkiven sorterar under Språk- och folkminnesinstitutet.

Riksantikvarieämbetet ansvarar för innehållet på sidan.

Granskad: Sidansvarig: Webbredaktionen
Hjälpte informationen dig? Ja Nej