På Boverket.se används cookies för att webbplatsens funktioner ska visas korrekt. Klicka på "Jag godkänner-knappen" för att acceptera att cookies används. Läs mer om Cookies

Gå till sidans meny Gå till sidans innehåll

Europeiska landskapskonventionen

Granskad:

Den europeiska landskapskonventionen syftar till att förbättra skydd, förvaltning och planering av europeiska landskap. Den syftar också till att främja samarbetet kring landskapsfrågor inom Europa och till att stärka allmänhetens och lokalsamhällets delaktighet i förvaltningen av landskap. Konventionen innefattar alla typer av landskap som människor möter i sin vardag.

Landskapskonventionens syfte och innehåll

Landskapskonventionen understryker att landskapet är en gemensam tillgång och ett gemensamt ansvar. Landskapskonventionen utgår från landskapet som helhet och betonar en bred, sektorsöverskridande tolkning av landskapsbegreppet. Konventionen lyfter landskapet som grund för människors välbefinnande, hälsa och estetiska upplevelser och den innefattar alla typer av landskap som människor möter i sin vardag. Landskapets ständiga förändring är en naturlig del av dess utveckling.

I den europeiska landskapskonventionen definieras landskap som ”ett område sådant det uppfattas av människor och vars karaktär är resultatet av påverkan av och samspelet mellan naturliga och/eller mänskliga faktorer”. Hur landskapet uppfattas handlar om relationen mellan människa och plats. Upplevelser är inte bara visuella utan handlar även om ljud, lukt, känsla, minnen och associationer. Landskapskonventionen innehåller också en tydlig demokratisk aspekt. Den lyfter fram landskapets sociala betydelse och understryker vikten av att såväl dagens som kommande generationer ska ges möjlighet att delta aktivt i värdering och förvaltning av landskapet.

Här kan du läsa mer om Landskapskonventionen

Bakgrund - ratificeringen av landskapskonventionen

Den europeiska landskapskonventionen öppnades i Florens år 2000 och trädde i kraft år 2004 då tio av Europarådets medlemsländer beslutade att skriva under den. Sverige signerade landskapskonventionen redan 2001 och ratificerade den som land 33 av 47 i januari 2011. Ratificering innebär att landet förbinder sig att inarbeta konventionens intentioner i sin nationella lagstiftning och politik. Konventionen trädde i kraft i Sverige den 1 maj 2011.

Att ratificera landskapskonventionen innebär ett åtagande att skydda, förvalta och planera landskapet i enlighet med konventionens intentioner. Detta innebär bland annat att Sverige ska:

  • erkänna landskapets betydelse i den egna lagstiftningen,
  • öka medvetenheten om landskapets värde och betydelse i det civila samhället, i privata organisationer och hos offentliga myndigheter,
  • främja delaktighet i beslut och processer som rör landskapet lokalt och regionalt,
  • utveckla en helhetssyn på landskapets värden och hållbar förvaltning av dessa,
  • utbyta kunskap och delta i europeiska samarbeten om frågor som rör landskapet.

Landskapskonventionens genomförande i Sverige

Lanskapskonventionen har införts i Sverige utan att några lagändringar har gjorts. Riksdagen har därmed gjort bedömningen att det finns goda förutsättningar att inom gällande regelverk arbeta med landskap med konventionen som grund (jfr prop. 2009/10:170, sid. 166). Landskapskonventionen är i sig ingen lag eller EG-direktiv. Enskilda ärenden kan därför inte prövas direkt mot konventionen.

För att landskapskonventionen ska få genomslag krävs ett långsiktigt arbete för att utveckla förvaltningen av landskapet genom att involvera fler aktörer samt att stärka och uppmärksamma landskapsfrågorna i planeringen. Landskapskonventionen innebär att Sverige ska tillämpa ett landskapsperspektiv i sin politik för regional utveckling, stadsplanering, kultur- och naturmiljövård, jordbruk, skogsbruk samt alla andra områden som kan ha inverkan på landskap. Landskapskonventionen handlar inte i första hand om att ”bevara” landskap genom skyddsområden eller förbud. Konventionen understryker att landskapet är en viktig ekonomisk resurs som ska kunna nyttjas.

Landskapskonventionen berör alla landets medborgare men det är framför allt myndigheter, regionala organ och kommuner som har ett ansvar att genomföra konventionen. Dessa aktörer ansvarar för att anlägga ett landskapsperspektiv på insatser och verksamheter inom ramen för de respektive processer där de verkar. 

Hur landskapskonventionen kan operationaliseras

Det finns en potential för att använda och utveckla översiktsplanen enligt plan- och bygglagen (2010:900) (PBL) till ett viktigt verktyg för att genomföra landskapskonventionen i Sverige. Översiktsplanen ska bland annat ta hänsyn till och samordna arbetet med relevanta nationella och regionala mål och strategier, till exempel landskapskonventionen. En viktig förutsättning för att landskapsperspektivet ska kunna utvecklas i översiktsplaneringen är tillgången på kunskaps- och planeringsunderlag som kan bidra till att synliggöra samband och sammanhang i landskapet. Det handlar inte alltid om att göra nya inventeringar, snarare om att använda och uttrycka befintliga underlag och kunskaper på nya sätt.

En genomgående tanke i PBL är också att skapa förutsättningar för medborgarinflytande genom det lagreglerade samråds- och utställningsförfarandet. Här finns stora likheter med landskapskonventionens grundtankar som betonar betydelsen av delaktighet i frågor som rör landskapet.

Läs mer i "Landskap i kommuneplanering. Det nya energylandskapet"

Andra konventioner med Kulturarvsanknytning

Granadakonventionen om skydd av Europas arkitekturarv.

Farokonventionen om kulturarvets värde för samhället.

Haagkonventionen 1954 om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt.

Valettakonventionen om skydd för det arkeologiska kulturarvet.

Världsarvskonventionen om skydd av världens kultur- och naturarv.

Riksantikvarieämbetet ansvarar för innehållet på sidan.

Hjälpte informationen dig? Ja Nej
Tillbaka till toppen