På Boverket.se används cookies för att webbplatsens funktioner ska visas korrekt. Klicka på "Jag godkänner-knappen" för att acceptera att cookies används. Läs mer om Cookies

Gå till sidans meny Gå till sidans innehåll

Bidrag till kulturmiljövård

Granskad:

Bevarande av kulturhistoriskt värdefulla miljöer kan innebära särskilda kostnader till följd av antikvariska hänsyn. Sådana kostnader kan täckas av statliga bidrag, som länsstyrelsen normalt beslutar om. Svenska kyrkan får ersättning av staten för motsvarande kostnader för vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena.

Kulturmiljövårdsanslaget

Frågor om bidrag till antikvariska överkostnader för förvaltning av värdefulla kulturmiljöer prövas normalt av länsstyrelsen efter Riksantikvarieämbetets bemyndigande. Medlen tas från det statliga kulturmiljövårdsanslaget som Riksantikvarieämbetet årligen fördelar merparten av till länsstyrelserna, efter prövning av länsstyrelsernas äskanden.

Bidrag kan enligt förordning (2010:1121) om bidrag till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer (bidragsförordningen) lämnas för kulturhistoriskt motiverade kostnader vid vård av byggnadsminnen, bebyggelse i kulturreservat och bebyggelse inom områden som är av riksintresse för kulturmiljövården. Bidrag kan också lämnas för kulturhistoriskt motiverade kostnader vid vård och skötsel av värdefulla kulturpräglade landskap inom befintliga eller blivande kulturreservat eller landskap som är av riksintresse för kulturmiljövården. Därutöver kan bidrag ges för vård av värdefulla kulturmiljöer som har särskild betydelse för förståelsen av historiska sammanhang eller som har särskild lokal eller regional betydelse. Bidrag till arkeologiska undersökningar kan under vissa förutsättningar ges, om till exempel fornlämningar finns i en äldre stadskärna som berörs av kompletteringsbebyggelse eller i samband med mindre förändringar i nyttjandet av byggnader eller markområden.

2 §
  Bidrag får lämnas för kulturhistoriskt motiverade kostnader vid vård av byggnadsminnen, bebyggelse i kulturreservat och bebyggelse som är av riksintresse för kulturmiljövården. Bebyggelse kan utgöras av bebyggelsemiljöer, byggnader och andra anläggningar.

3 §
  Bidrag får lämnas för kulturhistoriskt motiverade kostnader vid vård och skötsel av värdefulla kulturpräglade landskap inom befintliga eller blivande kulturreservat eller landskap som är av riksintresse för kulturmiljövården.

5 §
  Bidrag får även lämnas för kulturhistoriskt motiverade kostnader vid vård av andra värdefulla kulturmiljöer som har särskild betydelse för förståelsen av historiska sammanhang eller som har särskild lokal eller regional betydelse.
Förordning (2013:557).

10 §
  Bidrag får lämnas till arkeologisk undersökning och övriga åtgärder enligt 2 kap. 13 § kulturmiljölagen
(1988:950) om fornlämningen finns i en äldre stadskärna och berörs av kompletteringsbebyggelse. Förordning (2013:557).

13 §
  Bidrag får lämnas till arkeologisk undersökning och övriga åtgärder enligt 2 kap. 13 § kulturmiljölagen
(1988:950), som enligt lagen ska betalas av företagaren, vid mindre arbetsföretag som
   1. föranleds av en myndighets beslut eller någon annan tvingande omständighet, och
   2. innebär mindre förändringar i nyttjandet av en byggnad, en anläggning eller ett markområde och det med hänsyn till omständigheterna är skäligt att företagaren avlastas kostnaderna för de arkeologiska åtgärderna.

Även om arbetsföretaget inte är av sådant slag som anges i första stycket får bidrag lämnas till kostnader för att ta till vara fornfynd enligt 2 kap. 13 § kulturmiljölagen, om det finns särskilda skäl. Förordning (2013:557).

Bidrag kan beviljas för att tillgängliggöra kulturmiljöer för allmänheten och för att förmedla kunskap om miljöerna och den historia de representerar. Bidrag kan också avse framtagande av kunskapsunderlag som syftar till att tillvarata kulturhistoriska värden i samhällsplaneringen, eller som behövs för att genomföra insatser för vilka bidrag kan beviljas enligt förordningen. För dessa bidrag ska medfinansiering, till exempel av berörda kommuner, i största möjliga mån eftersträvas. Beslut om bidrag får förenas med villkor om bidragets användning, antikvarisk medverkan, dokumentation, besiktning och annan redovisning samt bevarande och tillgängliggörande.

7 §
  Bidrag får lämnas för insatser för att tillgängliggöra värdefulla kulturmiljöer för allmänheten och för att förmedla kunskap om dessa och de historiska företeelser och händelseförlopp som de representerar. Vid bidragsgivningen ska det läggas särskild vikt vid att kulturarvet så långt som möjligt bör göras tillgängligt och användbart för alla.

8 §
  Bidrag får lämnas till att ta fram sådana kunskapsunderlag som är nödvändiga för att genomföra insatser som bidrag lämnas för enligt denna förordning.

9 §
  Bidrag får lämnas till att ta fram sådana generella eller riktade regionala och kommunala kunskapsunderlag som syftar till att ta till vara kulturhistoriska värden i samhällsplaneringen. Vid bidragsgivningen ska möjligheterna till medfinansiering beaktas.

Sammantaget omfattar bidragen för kulturmiljövård omkring 250 miljoner kronor årligen, fördelade på nästan 2000 ärenden (2013). Medlen är dock begränsade i förhållande till behovet. Omkring två tredjedelar av bidragen går till vård av värdefulla kulturmiljöer. Därutöver går bidrag till kunskapsunderlag, information/tillgängliggörande och arkeologi. Normalt går största delen av bidragen till objekt och miljöer som är skyddade enligt Kulturmiljölagen (1988:950), där skydd enligt 2 kap (fornlämningar) och 3 kap (byggnadsminnen) står för största delen.

1 §
  En byggnad som har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde eller som ingår i ett bebyggelseområde med ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde får förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna om byggnadsminnen enligt detta kapitel får också tillämpas på parker, trädgårdar eller andra anläggningar.

I fråga om en byggnad av sådant värde som avses i första stycket och som tillhör staten gäller de bestämmelser som regeringen meddelar om statliga byggnadsminnen. Om ett statligt byggnadsminne övergår till en annan ägare än staten, ska det därmed utgöra ett byggnadsminne enligt denna lag.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte en byggnad som är fornlämning eller kyrkobyggnad enligt denna lag. Lag (2013:548) .

2 §
  När en byggnad förklaras för byggnadsminne, skall länsstyrelsen genom skyddsbestämmelser ange på vilket sätt byggnaden skall vårdas och underhållas samt i vilka avseenden den inte får ändras.

Om det behövs får föreskrifterna också innehålla bestämmelser om att ett område kring byggnaden skall hållas i sådant skick att byggnadsminnets utseende och karaktär inte förvanskas. Lag
(2000:265) .

3 §
  Skyddsbestämmelser skall så långt möjligt utformas i samförstånd med byggnadens ägare och ägare till kringliggande markområde. Ägaren får inte åläggas mera omfattande skyldigheter än vad som är oundgängligen nödvändigt för att bibehålla byggnadsminnets kulturhistoriska värde. Hänsyn skall tas till byggnadens användning och ägarens skäliga önskemål. Lag (2000:265) .

4 §
  Fråga om en byggnad bör förklaras för byggnadsminne kan väckas av var och en genom ansökan eller tas upp av länsstyrelsen på eget initiativ.

Ansökan om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne skall innehålla uppgifter om vilken fastighet byggnaden är belägen på och om fastighetens ägare samt beskrivning av byggnaden. I ansökningen bör även anges vilka omständigheter som åberopas för att byggnaden bör förklaras för byggnadsminne.

Innan länsstyrelsen fattar beslut som enligt detta kapitel kan medföra rätt till ersättning eller inlösen för ägare eller någon annan, skall länsstyrelsen undersöka om medel för detta finns tillgängliga.

5 §
  Då fråga väckts eller tagits upp om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne, får länsstyrelsen i avvaktan på ärendets slutliga prövning meddela förbud mot åtgärder som kan minska eller förstöra byggnadens kulturhistoriska värde.
Förbudet får gälla för en tid av högst sex månader. Om det finns synnerliga skäl får det förlängas, dock högst med sex månader för varje gång.

6 §
  Om en byggnad kan antas komma i fråga som byggnadsminne får länsstyrelsen förordna att anmälan till länsstyrelsen skall göras innan byggnaden rivs eller ändras på ett sätt som väsentligt minskar dess kulturhistoriska värde
(anmälningsplikt).

Länsstyrelsen skall inom en månad från det anmälan kom in dit avgöra om den anmälda åtgärden skall få vidtas eller förbjudas enligt 5 §. Under denna tid får den anmälda åtgärden inte vidtas utan att länsstyrelsen har medgett det. Lag (2000:265) .

7 §
  Om ett statligt byggnadsminne har övergått till att bli byggnadsminne enligt detta kapitel, skall länsstyrelsen utfärda förklaring om detta.

8 §
  Länsstyrelsen skall genast vidta de åtgärder som behövs för att en anteckning skall bli införd i fastighetsregistrets allmänna del eller för att en tidigare gjord anteckning skall tas bort,
   1. då fråga väckts eller tagits upp om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne eller förklaring utfärdats enligt 7 §,
   2. då förordnande enligt 6 § första stycket meddelats eller upphävts,
   3. då beslut om byggnadsminnesförklaring vunnit laga kraft eller hävts, eller
   4. då ansökan om byggnadsminnesförklaring avslagits.

Bestämmelser om vem som skall föra in eller ta bort uppgifter i fastighetsregistrets allmänna del finns i 19 kap. 6 §
fastighetsbildningslagen (1970:988). Lag (2005:1213) .

9 §
  Riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen eller den som arbetar på länsstyrelsens uppdrag har rätt att få tillträde till byggnader med tillhörande markområde samt att där vidta de åtgärder och undersökningar som behövs för lagens tillämpning.

10 §
  Ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning av staten om skyddsbestämmelser
   1. utgör hinder för rivning av en byggnad och skadan därav är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten, eller
   2. på annat sätt innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

Ersättning enligt första stycket får, om det är lämpligt, utgå med årliga belopp med rätt för sakägaren eller staten att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Medför skyddsbestämmelser att synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, är staten skyldig att lösa fastigheten om ägaren begär det.

Bestämmelserna enligt första stycket tillämpas också då länsstyrelsen meddelat förbud enligt 5 §. Ersättning som därvid utgår ska, om det finns skäl, avräknas mot ersättning som sedermera kan komma att utgå med stöd av denna paragraf.

Vid tillämpningen av första och tredje styckena ska, utan hinder av föreskrifterna om förlust av talan eller rätt till ersättning eller inlösen i 11 och 20 §§ eller 15 kap. 5 §
plan- och bygglagen (2010:900), även beaktas andra beslut om skyddsbestämmelser samt beslut som avses i 14 kap. 7, 10 och 12 §§ plan- och bygglagen, under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet om skyddsbestämmelser. Lag (2010:911) .

11 §
  Har fråga väckts om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne, får länsstyrelsen förelägga den som vill göra anspråk på ersättning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader från det han fått del av föreläggandet, anmäla detta till länsstyrelsen. Ett sådant föreläggande skall åtföljas av uppgift om de skyddsbestämmelser som avses bli utfärdade. Den som inte anmäler sina anspråk inom den utsatta tiden har förlorat sin rätt till ersättning eller inlösen.

Länsstyrelsen beslutar om ersättning och inlösen.

Avtal mellan staten och en sakägare eller vad de uppenbarligen har förutsatt skall gälla mellan dem i fråga om ersättning eller inlösen skall även gälla för den som senare förvärvar sakägarens rätt. Lag (2000:265) .

12 §
  Om en fastighet till följd av ett beslut enligt detta kapitel minskar i värde så att den inte längre kan antas utgöra full säkerhet för borgenärerna, skall den ersättning som fastighetsägaren är berättigad till enligt 10 § deponeras hos länsstyrelsen. Bestämmelsen gäller dock endast borgenärer som hade panträtt i fastigheten när ersättningsrätten uppkom och ersättningsbelopp som skall utgå på en gång.

Om en borgenär lider skada, därför att depositionen inte skett i enlighet med första stycket, är han berättigad till ersättning från staten. Ersättningen lämnas mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller om en borgenär lider förlust genom att ersättningen blivit för lågt beräknad och den inte blivit prövad av domstol till följd av överenskommelse mellan staten och fastighetsägaren eller av annan anledning.

13 §
  I fråga om ersättning eller inlösen enligt 10 eller 12 §
andra stycket ska expropriationslagen (1972:719) tillämpas i den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag.

Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som avses i 10 § ska bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet. Därvid ska bortses från förväntningar om ändring av markanvändningen. Vid bestämmande av ersättningen ska 4 kap.
1 § andra stycket expropriationslagen tillämpas.

Ersättning för skada enligt 10 § första stycket 1 ska minskas med ett belopp som motsvarar det som enligt samma punkt ska tålas utan ersättning.

Om staten begär det och det inte är uppenbart oskäligt, ska domstolen förordna att ersättning enligt 10 § första stycket ska betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.

Ogillas en talan om ersättning eller inlösen som har väckts av fastighetsägaren eller annan sakägare, kan domstolen förordna att fastighetsägaren eller sakägaren ska bära sina egna kostnader, om han eller hon har inlett rättegången utan tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får domstolen dessutom förordna att fastighetsägaren eller sakägaren ska ersätta staten dess rättegångskostnader. Lag (2010:826) .

14 §
  Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen lämna tillstånd till att ett byggnadsminne ändras i strid mot skyddsbestämmelserna.

Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen. Villkoren får avse hur ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs. Lag (2000:265) .

15 §
  Om bibehållandet av ett byggnadsminne medför hinder, olägenhet eller kostnad som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse, får länsstyrelsen jämka skyddsbestämmelserna eller häva byggnadsminnesförklaringen.
Länsstyrelsen får också häva en byggnadsminnesförklaring som framstår såsom ändamålslös.

Regeringen får häva en byggnadsminnesförklaring eller jämka skyddsbestämmelser, om regeringen ger tillstånd till expropriation som rör byggnaden eller kringliggande område och byggnadsminnesförklaringen eller skyddsbestämmelserna inte kan bestå utan olägenhet för expropriationsändamålet.

Vid beslut om att häva en byggnadsminnesförklaring eller att jämka skyddsbestämmelser får länsstyrelsen eller regeringen förordna att den som begär hävandet eller jämkningen skall bekosta särskild dokumentation av byggnaden, om det är skäligt. Lag (2000:265) .

16 §
  Länsstyrelsen får förelägga den som är ansvarig för förvaltningen av ett byggnadsminne att vidta rättelse eller avbryta pågående åtgärder för att säkerställa efterlevnaden av skyddsbestämmelser och beslut enligt detta kapitel. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

I de fall som avses i första stycket får länsstyrelsen i stället hos kronofogdemyndigheten begära särskild handräckning enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning mot den som ansvarar för förvaltningen av ett byggnadsminne. Lag (2000:265) .

17 §
  Om en länsstyrelse har meddelat ett föreläggande eller förbud mot någon i egenskap av ägare till en fastighet, tomträttshavare eller ägare till en byggnad på mark som tillhör någon annan, får länsstyrelsen sända beslutet till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Är föreläggandet förenat med löpande vite, skall även detta antecknas. Den som senast sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt skall, om den sökande inte är föreläggandets eller förbudets adressat, av inskrivningsmyndigheten genast i rekommenderat brev underrättas om anteckningen.

Har anteckning gjorts, gäller föreläggandet eller förbudet mot ny ägare av egendomen. Har den nya ägaren förvärvat egendomen genom köp, byte eller gåva och utgör egendomen fastighet eller tomträtt, gäller även löpande vite mot den nya ägaren räknat från tidpunkten för äganderättsövergången. Annat vite gäller inte mot en ny ägare av egendomen, men länsstyrelsen får sätta ut nytt vite för den ägaren. Löpande vite som avser en viss period får tas ut endast av den som var ägare vid periodens början.

Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom ett beslut som vunnit laga kraft eller har den åtgärd som avses med föreläggandet vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet eller förbudet förlorat sin betydelse, skall länsstyrelsen så snart den fått vetskap om förhållandet anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för borttagande av anteckningen. Lag
(2000:265) .

18 §
  Till böter döms den som
   1. i strid mot meddelade skyddsbestämmelser river eller på annat sätt förstör ett byggnadsminne eller ändrar det utan tillstånd enligt 14 § eller utan iakttagande av villkor för sådant tillstånd eller
   2. bryter mot förbud som meddelats enligt 5 § eller förordnande enligt 6 § första stycket eller vidtar åtgärder i strid mot bestämmelserna i 6 § andra stycket.

Den som inte efterkommer ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud döms inte till straff för det som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Lag (2000:265) .

19 §
  Beslut av länsstyrelsen enligt detta kapitel överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Länsstyrelsens beslut att inte förklara en byggnad för byggnadsminne får överklagas endast av Riksantikvarieämbetet. Lag (2000:265) .

20 §
  Länsstyrelsens beslut om ersättning och inlösen får inte överklagas. Den som är missnöjd med ett sådant beslut får väcka talan mot staten vid mark- och miljödomstolen inom ett år från det han fått del av länsstyrelsens beslut. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten till ersättning eller inlösen förlorad.

Staten får, när fråga väckts eller tagits upp om att förklara en byggnad för byggnadsminne, väcka talan vid mark- och miljödomstolen mot sakägare om fastställande av de villkor som skall gälla för ersättning. Om beslut om byggnadsminnesförklaring inte kommer till stånd inom ett år från det att målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen inte längre vara bindande för parterna.

Talan om ersättning enligt 12 § andra stycket skall väckas vid mark- och miljödomstolen. Lag (2010:933) .

21 §
  Beslut enligt 1, 5 och 6 §§ gäller omedelbart. Lag (2013:548) .

Mer om Kulturmiljölagen finns att läsa på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Kyrkoantikvarisk ersättning

Svenska kyrkan har rätt till viss ersättning av staten för kulturhistoriskt motiverade kostnader i samband med vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena.

16 §
  Svenska kyrkan har rätt till viss ersättning av staten för kulturhistoriskt motiverade kostnader i samband med vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena.

Svenska kyrkan beslutar om fördelning av ersättningen mellan stiften. Stiftet beslutar om fördelning inom sitt område.

Riksantikvarieämbetet skall ges tillfälle att yttra sig över fördelningen i landet. Länsstyrelsen skall ges tillfälle att yttra sig över fördelningen i länet. Lag (1999:304) .

Svenska kyrkan beslutar om fördelning av ersättningen mellan stiften. Stiftet beslutar om fördelning inom sitt område. Länsstyrelserna ska ges tillfälle att yttra sig över fördelningen i länet bland annat avseende i vilken mån kostnaden för åtgärden är att betrakta som en antikvarisk kostnad samt åtgärdens prioritet ur kulturmiljösynpunkt. Länsstyrelsernas bedömning av ersättningens storlek baseras på den enskilda åtgärdens kulturmiljönytta och prioritet. Riksantikvarieämbetet ska ges tillfälle att yttra sig över fördelningen i landet.

Kyrkoantikvarisk ersättning kan även ges till så kallade vård- och underhållsplaner vilka ska vara ett stöd i det långsiktiga förvaltnings- och bevarandearbetet med de olika kyrkliga anläggningarna. Stiften och den regionala kulturmiljövården samverkar också i ökad utsträckning i projekt för att ta fram strategiska dokument för en hållbar förvaltning i samfälligheter/församlingar som förvaltar flera kyrkobyggnader. Kyrkoantikvarisk ersättning bör här kunna beviljas, eftersom syftet är att ta fram metoder och modeller för ett långsiktigt bevarande av kulturhistoriska värden.

Mellan åren 2010-2019 utbetalades drygt 4,1  miljarder kr (460 000 kr/år) i kyrkoantikvarisk ersättning till Svenska kyrkan. Ersättningsformen ska enligt den överenskommelse som träffats mellan staten och Svenska kyrkan utvärderas vid så kallade kontrollstationer vart femte år. Den senaste kontrollstationen var 2019. Vid kontrollstationerna analyseras frågor om de kyrkliga kulturvärdena och de uppnådda resultaten utvärderas.

Riksantikvarieämbetet ansvarar för innehållet på sidan.

Hjälpte informationen dig? Ja Nej
Tillbaka till toppen