Lämplighetsprövning utifrån hälsa, säkerhet och risker

Utifrån kraven i plan- och bygglagens andra kapitel ska kommunen göra en lämplighetsprövning av översiktsplaner, detaljplaner, ansökningar om bygglov och förhandsbesked. Lokalisering av bebyggelse och verksamheter ska vara lämplig utifrån beskaffenhet, läge, och behov. Frågor om hälsa, säkerhet och risker är centrala vid en lämplighetsprövning.

Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked får mark tas i anspråk för att bebyggas endast om marken från allmän synpunkt är lämplig för ändamålet. En sådan lämplighetsprövning ska utgå från de allmänna intressena i plan- och bygglagens andra kapitel, och gäller vid planläggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked oavsett om planen, bygglovet eller förhandsbeskedet innebär en förändring av markanvändningen eller inte. Planläggning och prövning av lov och förhandsbesked ska syfta till att mark- och vattenområden används på det lämpligaste sättet med hänsyn till dess egenskaper, läge och behov. Företräde ska ges till sådan användning som från allmän synpunkt medför en god hushållning.

Plan- och bygglag (2010:900) 2 kap 2 §

Plan- och bygglag (2010:900) 2 kap 4 §

Plan- och bygglag (2010:900) 2 kap 11 §

Lämplighetsprövning på flera nivåer

På översiktsplanenivå görs ställningstaganden om hur markanvändningen ska se ut i framtiden utifrån vad som kan bedömas lämpligt och önskvärt på en övergripande nivå. När en detaljplan tas fram, görs en lämplighetsprövning för det som planen ska medge. För bygglov utanför planlagt område, samt för förhandsbesked prövas bestämmelserna i andra kapitelet på motsvarande sätt som vid en detaljplanläggning. Om det finns ett gällande förhandsbesked för en åtgärd, ska någon prövning dock inte göras också i bygglovet.

Inför ett beslut om antagande av en detaljplan ska kommunen ta ställning till om planläggningsprocessen visat att mark- eller vattenområdet är lämpligt för den bebyggelse och de byggnadsverk som planen avser. Kommunen ska under planläggningsprocessen ha gjort de undersökningar och de utredningar som behövs, samt tagit ställning till de synpunkter som inkommit, och utifrån detta bedöma om planen ska antas.

Lämplig lokalisering den grundläggande principen

Lämplig lokalisering är den grundläggande principen vid all fysisk planering. Att identifiera var bebyggelseutveckling och lokalisering av infrastruktur och verksamheter är lämpliga i ett långsiktigt perspektiv, är centralt. Detta bland annat för att undvika risker för hälsa och säkerhet och minimera skadepåverkan från risker som inte kan undvikas. Lokalisering handlar också om att undvika kostsamma säkerhetshöjande åtgärder i senare skeden, och om att inte förhindra utvecklingen av befintliga verksamheter.

Vid planläggning är valet av plats för en viss markanvändning den viktigaste faktorn för att hantera risker. Genom lokalisering av bebyggelse och verksamheter till lämpliga områden utifrån säkerhetsaspekter, kan vissa olyckor och risker undvikas och/eller konsekvenserna av olyckor begränsas.

Planering handlar inte bara om att hitta lämpliga lokaliseringsalternativ, utan också om att undvika olämplig lokalisering. Lokalisering som förhindrar en annan, framtida önskad utveckling bör undvikas. Det kan till exempel handla om lokalisering av kraftledningar, större trafikleder eller hantering av dagvatten som kan försvåra framtida utbyggnadsmöjligheter. Bebyggelseplanering behöver också visa hänsyn till framtida möjligheter att kunna lokalisera t.ex. kraftledningar, större trafikleder och anläggningar för att hantera dagvatten osv. Särskilt hänsyn måste visas så att inte bebyggelseplanering påtagligt försvårar tillkomsten av olika anläggningar av riksintresse, där en viss lokalisering eller utformning är särskilt lämplig ur ett större sammanhang. Kommunen har även möjlighet att påverka utvecklingen utanför detaljplanlagda områden, genom att i översiktsplanen ange vilka områden som är direkt olämpliga för en viss markanvändning. Detta kan kanske användas som efterföljande underlag för att motivera avslag på bygglov eller negativa förhandsbesked. En översiktsplan är dock enbart vägledande. Om bindande riktlinjer önskas utanför detaljplanlagda områden kan kanske instrumentet områdesbestämmelser i vissa fall vara lämpligt.

Lokalisering

Lämplighetsprövningen ska inte enbart omfatta platsen för enskilda byggnader eller andra lovpliktiga anläggningar, utan hela områden som avses tas i anspråk för bebyggande (jfr prop.2009/10:170 sid. 414-415).

Med lokalisera, avses att det är fråga om vilka delar av kommunen som ska bebyggas. Detta kan jämföras med ordet placera, som istället används för att ange en byggnads exakta plats på en fastighet (jfr prop. 1985/86:1 sid. 472).

Avvägning mellan behov och lämplighet

Planering handlar ofta om avvägningar, och ett område kan vara mer eller mindre lämpligt för en viss typ av bebyggelse eller användning ur flera aspekter. Att bebygga en centralt belägen tomt i anslutning till en större knutpunkt för kollektivtrafik, kan vara lämpligt utifrån flera allmänna intressen. Samtidigt kan det vara svårt att klara de krav som ställs på hälsa och säkerhet i ett bullerutsatt område med risk för allvarliga olyckor. I områden där risker inte kan undvikas med hjälp av lämplig lokalisering, finns kanske möjlighet att istället på något annat sätt minska sannolikheten för eller konsekvenserna  av en olycka.

Markens lämplighet

Syftet med en lokaliseringsprövning är att avgöra vilken mark som är lämplig för vilket ändamål. Vid prövningen bör bl.a. aspekter som hälsa och säkerhet, jord, berg- och vattenförhållanden, möjligheterna att ordna teknisk och social infrastruktur, liksom förutsättningarna till trafikförsörjning samt möjligheterna att förebygga föroreningar, störningar och risker för olyckor, översvämning och erosion tas upp.

Plan- och bygglag (2010:900) 2 kap 5 §

Naturliga förutsättningar

Den mark som kommunen planerar att använda för bebyggelse bör ha naturliga förutsättningar för det ändamål som avses för att kraven i andra kapitlet PBL ska kunna uppfyllas. Extraordinära åtgärder ska inte behöva vidtas. I kraven inryms i stor utsträckning ekonomiska överväganden. När kommunen bedömer om ett område är lämpligt för bebyggelse med hänsyn till möjligheterna att ordna exempelvis trafik, dricksvatten, avloppssystem och avfallshantering, handlar det i huvudsak om att investerings- och driftskostnaderna för dessa anläggningar inte får bli onormalt höga. Visar beräkningar att kostnaderna skulle bli onormalt höga, bör inte området användas för bebyggelse. Vid de ekonomiska bedömningarna måste kommunen göra en sammanvägning av olika kostnader. Merkostnader i ett avseende kan vägas upp av låga kostnader i ett annat avseende (jfr prop.1985/86:1 sid. 472-473).

Grundläggande krav på beskaffenhet, läge och behov

Ett grundläggande krav i plan- och bygglagen är att mark ska användas för det ändamål som den är mest lämpad för, med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov.

Plan- och bygglag (2010:900) 2 kap 2 §

Med beskaffenhet avses markens känslighet för påverkan, områdets kulturella förutsättningar, terrängens utseende, grundförhållanden med mera (jfr prop. 1985/86:1 sid. 470).

Lämplighet utifrån läge kan t.ex. handla om att marken är lämpad för bostäder på grund av ett centralt läge, med tillhörande god kollektivtrafik, närhet till service, skolor med mera. Behov kan till exempel handla om brist på bostäder, skolor eller verksamhetsområden. De här olika kraven kan ibland komma i konflikt med varandra. Mark som ur förtätningssynpunkt vad gäller läge och behov bedöms som lämplig, kan vara olämplig på grund av att den exempelvis är förorenad, eller instabil med risk för ras. Det är viktigt att både de egenskaper som gör en viss markanvändning särskilt lämpad för en viss lokalisering, och att de egenskaper som gör en viss markanvändning olämplig, kan identifieras, så att dessa egenskaper kan beaktas och kommuniceras.

Skapa lämplighet

Om behovet är stort och läget attraktivt, kan det finnas anledning att genom olika åtgärder göra marken lämplig för det kommunen anser att den behöver användas till. God säkerhet erhålls vanligtvis inte med endast en åtgärd, utan vanligtvis så krävs en kombination av många olika åtgärder, av vilka några kan åtgärdas med fysisk planering. Ibland kan samma säkerhet uppnås med flera olika alternativa säkerhetsåtgärder eller åtgärdskombinationer. I sådana fall behöver kommunen avgöra vilken eller vilka säkerhetsåtgärder som är mest lämpliga i det enskilda fallet. Som regel är det många olika aktörer som blir berörda och det är viktigt att få till stånd en konstruktiv dialog mellan inblandade parter.

Förbättra markförhållanden

Det kan handla om att exempelvis sanera förorenad mark vid planerad exploatering av övergivna hamnområden eller industriområden, för att marken ska bli lämplig för en mer känslig markanvändning såsom till exempel bostäder, förskolor och lekparker. Det kan också vara så att avancerad grundläggning behövs, om marken bedöms som instabil. Vid förtätningar har frågan om markens beskaffenhet ofta kommit att handla om vilka åtgärder som krävs för att kunna förvandla markens beskaffenhet från olämplig till lämplig inför en exploatering.

Utformning av bebyggelsemiljön

Även utformningen av bebyggelsemiljön kan bidra till ökad säkerhet och mindre risker för människors hälsa. Det finns ofta stora möjligheter att öka säkerheten genom en genomtänkt utformning av bebyggelsemiljön. Exempel kan vara byggnaders placering och form, byggmaterial och konstruktion, tomtutformning, utformning av trafikmiljöer, särskild säkerhetsutrustning med mera. En del av dessa frågor kan regleras med detaljplan.

Krav på skyddsåtgärder

Det kan vara nödvändigt att ställa krav på skyddsåtgärder för att skapa en hälsosam och säker miljö. Skydd mot störningar kan åstadkommas på olika sätt. Om reglering av markanvändning, placering av byggnader eller övriga bestämmelser inte är tillräckliga kan ibland bestämmelser om skyddsåtgärder användas i en detaljplan.

Plan- och bygglag (2010:900) 4 kap 12 §

Skyddsåtgärder för att motverka störningar från omgivningen kan vara anordningar, som exempelvis bullerskyddsåtgärder av olika slag, som behövs med hänsyn till kraven på hälsoskydd, säkerhet och goda yttre ljudmiljöförhållanden. Skyddsanordningar kan behövas i anslutning till både störningskänsliga verksamheter och vid verksamheter som är störande för omgivningen. Det finns olika typer av skyddsåtgärder mot buller, varav vissa syftar till att minska bullernivåerna vid bullerkällan och andra syftar till att minska bullernivåerna vid platsen där man vill åstadkomma en god ljudmiljö. Exempel på åtgärder för att minska trafikbuller utomhus är bullervallar, skärmar, omledning av trafik, trafiksanering, sänkning av hastigheten, byte av vägunderlag, borttagande eller dämpning av ljudreflektionen från reflekterande väggytor och markytor.

Du kan läsa mer om att reglera skyddsåtgärder här:

Egenskapsbestämmelser för kvartersmark - Skydd mot störningar.

Användning av allmän plats - Skydd.

Granskad: Sidansvarig: Webbredaktionen
Hjälpte informationen dig? Ja Nej