Lämplig mark- och vattenanvändning
Planläggning ska alltid syfta till att mark- och vattenområden används för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för. I plan- och bygglagens andra kapitel finns de allmänna intressena som ska beaktas vid planläggning och som ger förutsättningar för en god samhällsutveckling. De allmänna intressena visar på den stora bredd av frågor som behöver hanteras när vi planerar vårt samhälle.
Lämplig mark- och vattenanvändning
Enlig plan- och bygglagen, PBL, ska planläggning alltid syfta till att mark- och vattenområden används för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till dess beskaffenhet, läge och behov. Företräde ska ges till sådan användning som från allmän synpunkt medför en god hushållning. Även bestämmelserna om hushållning med mark- och vattenområden i miljöbalken ska tillämpas för att avgöra lämpligheten.
2 §
Planläggning och prövningen i ärenden om lov eller förhandsbesked enligt denna lag ska syfta till att mark- och vattenområden används för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov. Företräde ska ges åt sådan användning som från allmän synpunkt medför en god hushållning. Bestämmelserna om hushållning med mark- och vattenområden i 3 kap. och 4 kap.
1-8 §§ miljöbalken ska tillämpas. Lag (2014:862) .
1 §
Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning.
2 §
Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas karaktär.
3 §
Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada naturmiljön.
4 §
Jord- och skogsbruk är av nationell betydelse.
Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.
Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk.
5 §
Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller yrkesfisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande.
Områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
6 §
Mark- och vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall särskilt beaktas.
Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
7 §
Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra utvinningen av dessa.
Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är av riksintresse skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
8 §
Mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar för industriell produktion, energiproduktion, energidistribution, kommunikationer, vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av sådana anläggningar.
Områden som är av riksintresse för anläggningar som avses i första stycket skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.
9 §
Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt motverka totalförsvarets intressen.
Områden som är av riksintresse på grund av att de behövs för totalförsvarets anläggningar skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.
10 §
Om ett område enligt 5-8 §§ är av riksintresse för flera oförenliga ändamål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Behövs området eller del av detta för en anläggning för totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde.
Beslut med stöd av första stycket får inte strida mot bestämmelserna i 4 kap.
11 §
Den myndighet som handlägger ett mål eller ärende enligt denna balk ska se till att sådana planer enligt plan- och bygglagen (2010:900) och sådant planeringsunderlag som behövs för att belysa frågor om hushållning med mark och vatten finns tillgängliga i målet eller ärendet. Om myndigheten begär det, är kommunen skyldig att tillhandahålla planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa. Lag (2017:955) .
12 §
Länsstyrelsen ska ställa samman utredningar, program och annat planeringsunderlag som har betydelse för hushållningen med mark och vatten i länet och som finns hos statliga myndigheter. Länsstyrelsen ska på begäran tillhandahålla planeringsunderlaget åt de kommuner och myndigheter som ska tillämpa denna balk och åt den som är skyldig att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. Lag (2017:955) .
13 §
Regeringen får i ett enskilt fall besluta att en eller flera kommuner ska redovisa till regeringen eller någon annan myndighet hur kommunen eller kommunerna i sin planering enligt plan- och bygglagen (2010:900) avser att tillgodose ett intresse som rör hushållningen med mark och vatten enligt detta kapitel och 4 kap. Lag (2017:955) .
14 §
Statliga myndigheter ska anmäla till regeringen om det uppkommer behov av en sådan redovisning som avses i 13 §. Lag (2017:955) .
1 §
De områden som anges i 2-8 §§ är, med hänsyn till de natur-
och kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riks-
intresse. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd endast om
1. det inte möter något hinder enligt 2-8 §§ och
2. det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden.
Bestämmelserna i första stycket 2 och i 2-6 §§ utgör inte hinder för utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 7 § andra stycket. Lag (2001:437) .
2 §
Inom följande områden skall turismens och friluftslivets, främst det rörliga friluftslivets, intressen särskilt beaktas vid bedömningen av tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön:
Kustområdet och skärgården i Bohuslän från riksgränsen mot Norge till Lysekil,
Kustområdet i Halland,
Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden,
Kustområdet i Skåne från Örnahusen söder om Skillinge till Åhus,
Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från
Oskarshamn till Arkösund,
Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från Oxelösund till Herräng och Singö,
Kustområdet och skärgården i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens mynning till Skagsudde,
Kustområdet och skärgården i Norrbotten från Bondöfjärden till riksgränsen mot Finland,
Öland,
Gotland,
Sjö- och åslandskapet vid Romeleåsen i Skåne,
Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed Mörrumsån och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet,
Vänern med öar och strandområden,
Vättern med öar och strandområden,
Tiveden med områdena vid sjön Unden och sjön Viken samt området utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp,
Området Dalsland-Nordmarken från Mellerud och sjön Ånimmen vid Vänern till sjösystemet från Dals-Ed i söder till Årjäng och Östervallskog i norr,
Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av Klarälven inom Torsby kommun,
Mälaren med öar och strandområden,
Området Malingsbo-Kloten mellan Storå, Kopparberg, Smedjebacken och Skinnskatteberg,
Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär,
Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt området utmed Oreälven, sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över Gulleråsen och Boda till Rättvik,
Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik,
Vindelådalen,
Fjällvärlden från Transtrandsfjällen i söder till Treriksröset med undantag för de fjällområden som anges i 5 §.
3 §
Inom kustområdena och skärgårdarna i Bohuslän från gränsen mot Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland från Simpevarp till Arkösund och i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens mynning till Skagsudde får anläggningar som avses i 17 kap. 1 § 1 och 4 a § 1-11 inte komma till stånd.
På Öland får anläggningar som avses i 17 kap. 1 § 1 och 4 a §
1-6 och 8-11 inte komma till stånd. Lag (2009:652) .
4 §
Inom kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, på Östergarn och Storsudret på Gotland samt på Fårö får fritidsbebyggelse komma till stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om det finns särskilda skäl får dock annan fritidsbebyggelse komma till stånd, företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionerna.
Inom områden som avses i första stycket får anläggningar som avses i 17 kap. 1 § 1 samt 4 a § 1-6, 9 och 10 komma till stånd endast på platser där det redan finns anläggningar som omfattas av bestämmelserna i 17 kap. 1 och 4 a §§. Lag (2005:571) .
5 §
Inom fjällområdena Långfjället-Rogen, Sylarna-Helags, Skäcker-fjällen, Burvattnet, Hotagsfjällen, Frostviken-
Borgafjällen, Marsfjällen-Vardofjällen, Artfjället, Tärna-
Vindelfjällen, Sarek-Mavas, Kebnekaise-Sjaunja, Rostu och Pessinki får bebyggelse och anläggningar komma till stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet.
Andra åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan ske utan att områdenas karaktär påverkas.
6 §
Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål får inte utföras i
1. nationalälvarna Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden, källflöden och biflöden,
2. Dalälven i
a) vattenområdena Västerdalälven uppströms Hummelforsen och Österdalälven uppströms Trängslet med tillhörande käll- och biflöden, och
b) älvsträckorna Västerdalälven nedströms Skiffsforsen och Dalälven nedströms Näs bruk,
3. Ljusnan i
a) vattenområdena Voxnan uppströms Vallhaga med tillhörande käll- och biflöden, och
b) älvsträckorna mellan Hede och Svegsjön och mellan Laforsen och Arbråsjöarna,
4. Ljungan i
a) vattenområdena Ljungan uppströms Storsjön och Gimån uppströms Holmsjön med tillhörande käll- och biflöden, och
b) älvsträckorna mellan Havern och Holmsjön och nedströms Viforsen,
5. Indalsälven i
a) vattenområdena Åreälven, Ammerån, Storån-Dammån och Hårkan med tillhörande käll- och biflöden, och
b) älvsträckan Långan nedströms Landösjön,
6. Ångermanälven i
a) vattenområdena Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet, Långselån-Rörströmsälven, Saxån, Ransarån uppströms Ransarn och Vojmån uppströms Vojmsjön med tillhörande käll- och biflöden, och
b) älvsträckan Faxälven mellan Edsele och Helgumsjön,
7. Vapstälven med tillhörande käll- och biflöden,
8. Moälven med tillhörande käll- och biflöden,
9. Lögdeälven med tillhörande käll- och biflöden,
10. Öreälven med tillhörande käll- och biflöden,
11. Umeälven i
a) vattenområdena Tärnaån, Girjesån och Juktån uppströms Fjosoken med tillhörande käll- och biflöden, och
b) älvsträckan Tärnaforsen mellan Stor-Laisan och Gäuta,
12. Sävarån med tillhörande käll- och biflöden,
13. Skellefteälven i de delar som utgörs av källflödena uppströms Sädvajaure respektive Riebnes och Malån med tillhörande käll- och biflöden,
14. Byskeälven med tillhörande käll- och biflöden,
15. Åbyälven med tillhörande käll- och biflöden,
16. Luleälven i vattenområdena Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla Luleälven uppströms Skalka och Tjaktjajaure och Pärlälven med tillhörande käll- och biflöden,
17. Råneälven med tillhörande käll- och biflöden,
18. Emån med tillhörande käll- och biflöden,
19. Bräkneån med tillhörande käll- och biflöden,
20. Mörrumsån med tillhörande käll- och biflöden,
21. Fylleån med tillhörande käll- och biflöden,
22. Enningdalsälven uppströms riksgränsen till Norge med tillhörande käll- och biflöden, och
23. Klarälven mellan Höljes och Edebäck.
Trots första stycket får åtgärder som behövs för att upprätthålla, underhålla eller ändra en anläggning eller verksamhet vidtas, om åtgärderna inte medför någon ökad negativ miljöpåverkan eller endast en tillfällig sådan ökad påverkan. Lag (2018:1407) .
7 §
Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården är en nationalstadspark.
Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.
Trots bestämmelsen i andra stycket får en åtgärd som innebär ett tillfälligt intrång eller en tillfällig skada i en nationalstadspark vidtas, om
1. åtgärden höjer parkens natur- och kulturvärden eller tillgodoser ett annat angeläget allmänt intresse, och
2. parken återställs så att det inte kvarstår mer än ett obetydligt intrång eller en obetydlig skada. Lag (2009:293) .
8 §
En användning av mark och vatten som kan påverka ett naturområde som har förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 och som omfattar verksamheter eller åtgärder som kräver tillstånd enligt 7 kap. 28 a § får komma till stånd endast om sådant tillstånd har lämnats. Lag (2001:437) .
Andra kapitlet i PBL innehåller de allmänna intressen som ska beaktas vid planläggning och lokalisering, placering och utformning av bebyggelse. De allmänna intressena berör oss alla, både nu och i framtiden. De genomsyrar hela PBL-systemet och ger förutsättningar för en god samhällsutveckling.
De allmänna intressena visar på den stora bredd av frågor som behöver hanteras när vi planerar vårt samhälle. Hälsa, miljö, säkerhet och risker, natur- och kulturvärden, infrastruktur och bostadsförsörjning är exempel på allmänna intressen.
Främjande av vissa aspekter och hänsyn till vissa behov vid planläggning
Planläggning ska främja en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden och kommunikationsleder. Den ska även främja en från social synpunkt god livsmiljö som är tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper och en långsiktigt god hushållning med mark, vatten, energi och råvaror samt goda miljöförhållanden i övrigt.
Planläggningen ska också främja god ekonomisk tillväxt och effektiv konkurrens, bostadsbyggande och utveckling av bostadsbeståndet. Främjandet ska alltid ske med hänsyn till natur- och kulturvärden, miljö- och klimataspekter samt mellankommunala och regionala förhållanden.
3 §
Planläggning enligt denna lag ska med hänsyn till natur- och kulturvärden, miljö- och klimataspekter samt mellankommunala och regionala förhållanden främja
1. en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden och kommunikationsleder,
2. en från social synpunkt god livsmiljö som är tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper,
3. en långsiktigt god hushållning med mark, vatten, energi och råvaror samt goda miljöförhållanden i övrigt,
4. en god ekonomisk tillväxt och en effektiv konkurrens, och
5. bostadsbyggande och utveckling av bostadsbeståndet.
Även i andra ärenden enligt denna lag ska hänsyn tas till de intressen som anges i första stycket 1-5. Lag (2013:867) .
Vid planläggning ska hänsyn tas till behovet av gator och vägar, torg, parker och andra grönområden, lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt till möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.
7 §
Vid planläggning enligt denna lag ska hänsyn tas till behovet av att det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse finns
1. gator och vägar,
2. torg,
3. parker och andra grönområden,
4. lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse, och
5. möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.
Vid planläggning ska miljökvalitetsnormerna i 5 kap. miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 5 kap. miljöbalken följas.
10 §
Vid planläggning och i andra ärenden enligt denna lag ska miljökvalitetsnormerna i 5 kap. miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 5 kap. miljöbalken följas.
Avvägningar mellan intressen
Kommunen ska i planeringen ta hänsyn till och göra de avvägningar som behövs mellan olika intressen, såväl allmänna som enskilda. Ett huvudsyfte med lagen är att den till sin helhet ska sträva mot en långsiktigt hållbar utveckling. Hållbar utveckling brukar traditionellt delas upp i tre dimensioner, den sociala, ekonomiska och ekologiska. Ibland läggs ytterligare dimensioner till dessa, exempelvis den kulturella. De allmänna intressena fångar samtliga tre hållbarhetsdimensioner och utgör därför en bra grund i arbetet med hållbarhet i planeringen.
1 §
I denna lag finns bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.
1 §
Vid prövningen av frågor enligt denna lag ska hänsyn tas till både allmänna och enskilda intressen.
Avvägningar mellan olika intressen görs i olika omfattning i olika skeden. Ställningstaganden till och avvägningar mellan de olika intressena under planprocessen blir kommunens grund för att verka för en långsiktigt hållbar utveckling av livsmiljön för människor. För vissa av de allmänna intressena bygger ställningstagandena mer på kvantifierbara faktorer medan andra i högre utsträckning bygger på bedömningar. Det innebär att intressena kan vara svåra att väga mot varandra men det är samtidigt viktigt att alla allmänna intressen som berörs tas med i lämplighetsbedömningen. Ofta väger allmänna intressen tyngre än enskilda, vilket kan göra att det enskilda intresset får stå tillbaka. I många fall kan dock allmänna och enskilda intressen sammanfalla eller jämkas på ett tillfredsställande sätt.
Lämplig lokalisering den grundläggande principen
Lämplig lokalisering är den grundläggande principen vid all fysisk planering. Med lokalisera avses i lagstiftningen vilka delar av kommunen som ska bebyggas. Detta kan jämföras med ordet placera som istället används för att ange en byggnads mer precisa plats inom ett avgränsat område. Att identifiera lämplig lokalisering av bebyggelse, infrastruktur och verksamheter i ett långsiktigt perspektiv är centralt i planeringen. Med utgångspunkt i det befintliga handlar det bland annat om att värna natur- och kulturvärden, undvika risker för hälsa och säkerhet och minimera skadepåverkan från risker som inte kan undvikas. Lokalisering handlar också om att undvika kostsamma åtgärder i senare skeden och att inte förhindra utvecklingen av befintliga verksamheter. När väl ett markområde tagits i anspråk för bebyggelse eller infrastruktur är det i de flesta fall omöjligt att återgå till den tidigare markanvändningen. (jfr prop. 1985/86:1 sid. 472–473)
Med förslag till ny plan- och bygglag, prop. 1985/86:1 (på Sveriges riksdags webbplats)
I översiktsplanen görs de viktigaste ställningstagandena om hur markanvändningen och bebyggelsestrukturen ska se ut på en övergripande nivå utifrån lämplighet och behov. Generellt gäller att detaljplaneringen bör ha stöd i översiktsplanen. Men oavsett detta behöver en detaljplan många gånger sättas in i ett större sammanhang för att främja långsiktiga och effektiva strukturer, och estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse med mera. Planering handlar inte bara om att hitta lämpliga lokaliseringsalternativ utan också om att undvika olämplig lokalisering. Lokalisering som kan komma att förhindra framtida utveckling bör undvikas. Det kan till exempel handla om lokalisering av kraftledningar, större trafikleder eller hantering av dagvatten som kan försvåra framtida utbyggnadsmöjligheter.
Markens lämplighet för bebyggelse
Syftet med en lokaliseringsprövning är att avgöra vilken mark som är lämplig för vilken bebyggelse. En grundregel i prövningen är att marken i fråga ur allmän synvinkel ska vara lämplig för ändamålet för att kunna bli aktuell för bebyggelse. I prövningen ska det i första hand beaktas aspekter som hälsa och säkerhet, jord, berg- och vattenförhållanden, möjligheterna att ordna teknisk och social infrastruktur, liksom förutsättningarna till trafikförsörjning samt möjligheterna att förebygga föroreningar, störningar och risker för olyckor, översvämning och erosion. Vid lokaliseringsprövning av bostäder ska även hänsyn tas till möjligheterna att förebygga olägenhet för människors hälsa i fråga om omgivningsbuller.
4 §
Vid planläggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked enligt denna lag får mark tas i anspråk för att bebyggas endast om marken från allmän synpunkt är lämplig för ändamålet.
5 §
Vid planläggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked enligt denna lag ska bebyggelse och byggnadsverk lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till
1. människors hälsa och säkerhet,
2. jord-, berg- och vattenförhållandena,
3. möjligheterna att ordna trafik, vattenförsörjning, avlopp, avfallshantering, elektronisk kommunikation samt samhällsservice i övrigt,
4. möjligheterna att förebygga vatten- och luftföroreningar samt bullerstörningar, och
5. risken för olyckor, översvämning och erosion.
Bebyggelse och byggnadsverk som för sin funktion kräver tillförsel av energi ska lokaliseras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till energiförsörjningen och energihushållningen. Lag (2018:636) .
6 a §
Vid planläggning och i ärenden om bygglov enligt denna lag ska bostadsbyggnader
1. lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till möjligheterna att förebygga olägenhet för människors hälsa i fråga om omgivningsbuller, och
2. utformas och placeras på den avsedda marken på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till möjligheterna att förebygga olägenhet för människors hälsa i fråga om omgivningsbuller.
Med olägenhet för människors hälsa avses en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig.
Första stycket 1 tillämpas även i ärenden om förhandsbesked. Lag (2014:902) .
Naturliga förutsättningar
Den mark som kommunen planerar för bebyggelse ska ha naturliga förutsättningar för det som avses för att kraven i andra kapitlet PBL ska kunna uppfyllas. Detta innebär bland annat att extraordinära åtgärder inte ska behöva vidtas för att marken ska bli lämplig. I bedömningen om kraven kan anses vara uppfyllda inryms i stor utsträckning ekonomiska överväganden. När kommunen bedömer om ett område är lämpligt för bebyggelse med hänsyn till möjligheterna att ordna exempelvis trafik, VA och avfallshantering, handlar det i huvudsak om att investerings- och driftskostnaderna för dessa anläggningar inte får bli onormalt höga. Visar beräkningar att kostnaderna skulle bli onormalt höga bör inte området användas för bebyggelse. Vid de ekonomiska bedömningarna måste kommunen göra en sammanvägning av olika kostnader. Merkostnader i ett avseende kan vägas upp av låga kostnader i ett annat avseende. Vid sammanvägningen kan även finnas ytterligare faktorer att bedöma än de som kan lösas med ekonomiska medel. Även om en åtgärd kan lösas ekonomiskt med hjälp av åtgärder kan det i vissa fall inte vara lämpligt ur en social eller ekologisk aspekt. Det kan handla om naturliga förutsättningar som inte går att tillskapa, till exempel möjligheten att ordna tillgång till dricksvatten. (jfr prop. 1985/86:1 sid. 472 - 473)
Med förslag till ny plan- och bygglag, prop. 1985/86:1 (på Sveriges riksdags webbplats)
Påverkan på omgivningen
Prövningen av markens lämplighet gäller inte bara den mark som kan bli aktuell för bebyggelse. Planläggningen får inte heller medföra påverkan på omgivningen som kan innebära fara för människors hälsa och säkerhet eller betydande olägenhet på annat sätt.
9 §
Planläggning av mark och vattenområden samt lokalisering, placering och utformning av byggnadsverk, skyltar och ljusanordningar enligt denna lag får inte ske så att den avsedda användningen eller byggnadsverket, skylten eller ljusanordningen kan medföra en sådan påverkan på grundvattnet eller omgivningen i övrigt som innebär fara för människors hälsa och säkerhet eller betydande olägenhet på annat sätt.
Avvägning mellan behov och lämplighet
I grunden handlar all planering om avvägningar och ett område kan vara mer eller mindre lämpligt för en viss typ av bebyggelse eller användning ur flera aspekter. Att bebygga en centralt belägen tomt i anslutning till en större knutpunkt för kollektivtrafik kan vara lämpligt utifrån flera allmänna intressen. Samtidigt kan det vara svårt att klara de krav som ställs på hälsa och säkerhet i ett sådant område på grund av exempelvis buller eller risk för allvarliga olyckor. I områden där risker inte kan undvikas med hjälp av lämplig lokalisering finns möjlighet att i viss mån minska risker och olägenheter genom strategiska skyddsåtgärder. Det kan också ofta krävas regleringar av byggnadsverkens placering och utformning i detaljplanen alternativt andra bestämmelser för att markanvändningen som detaljplanen medger ska anses vara lämplig.
Placering och utformning av bebyggelse och byggnadsverk
I lämplighetsbedömningen innefattas också frågor om placering inom planområdet och om utformning av bebyggelse och byggnadsverk. Hänsyn till stads- och landskapsbilden, natur- och kulturvärden och intresset av en god helhetsverkan kan innebära att placering eller utformning av bebyggelse behöver regleras. Likaså kan hänsyn till skydd mot brand, trafikolyckor och andra olyckshändelser, hänsyn till trafikförsörjning och behovet av en god trafikmiljö påverka planens utformning. Frågor om placering och bebyggelsens utformning kan även aktualiseras avseende avfallshantering och områdets användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
6 §
Vid planläggning, i ärenden om bygglov och vid åtgärder avseende byggnader som inte kräver lov enligt denna lag ska bebyggelse och byggnadsverk utformas och placeras på den avsedda marken på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till
1. stads- och landskapsbilden, natur- och kulturvärdena på platsen och intresset av en god helhetsverkan,
2. skydd mot uppkomst och spridning av brand och mot trafikolyckor och andra olyckshändelser,
3. åtgärder för att skydda befolkningen mot och begränsa verkningarna av stridshandlingar,
4. behovet av hushållning med energi och vatten och av goda klimat- och hygienförhållanden,
5. möjligheterna att hantera avfall,
6. trafikförsörjning och behovet av en god trafikmiljö,
7. möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att använda området, och
8. behovet av framtida förändringar och kompletteringar.
Första stycket gäller också i fråga om skyltar och ljusanordningar.
Vid planläggning och i andra ärenden samt vid åtgärder avseende byggnader som inte ingår i ett ärende enligt denna lag ska bebyggelseområdets särskilda historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden skyddas. Ändringar och tillägg i bebyggelsen ska göras varsamt så att befintliga karaktärsdrag respekteras och tillvaratas. Lag (2014:477) .
6 a §
Vid planläggning och i ärenden om bygglov enligt denna lag ska bostadsbyggnader
1. lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till möjligheterna att förebygga olägenhet för människors hälsa i fråga om omgivningsbuller, och
2. utformas och placeras på den avsedda marken på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till möjligheterna att förebygga olägenhet för människors hälsa i fråga om omgivningsbuller.
Med olägenhet för människors hälsa avses en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig.
Första stycket 1 tillämpas även i ärenden om förhandsbesked. Lag (2014:902) .
Vid detaljplanering inom bebyggelseområden med särskilda historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden så ska dessa värden skyddas. De ändringar och tillägg i en sådan bebyggelse som detaljplanen kan komma att medge ska medföra en varsam hantering så att befintliga karaktärsdrag respekteras och tillvaratas.
Vid placering och utformning av bostäder ska även hänsyn tas till möjligheterna att förebygga olägenhet för människors hälsa i fråga om omgivningsbuller.
6 a §
Vid planläggning och i ärenden om bygglov enligt denna lag ska bostadsbyggnader
1. lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till möjligheterna att förebygga olägenhet för människors hälsa i fråga om omgivningsbuller, och
2. utformas och placeras på den avsedda marken på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till möjligheterna att förebygga olägenhet för människors hälsa i fråga om omgivningsbuller.
Med olägenhet för människors hälsa avses en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig.
Första stycket 1 tillämpas även i ärenden om förhandsbesked. Lag (2014:902) .
Lämpligheten prövas i planprocessen
När ett detaljplanearbete påbörjas finns det ofta en idé om vad planen ska kunna medge och planprocessen innebär en prövning av den tänkta mark- och vattenanvändningen. Inför beslutet att anta detaljplanen ska kommunen ta ställning till om planprocessen visat att området är lämpligt för den bebyggelse och den verksamhet som planen medger. Kommunen ska under planprocessen ha gjort de undersökningar och utredningar som behövs samt ha tagit ställning till de synpunkter som har kommit in och utifrån detta bedöma om planen ska antas.
Kommunen kan också låta bli att göra en detaljplan om marken bedöms som olämplig, till exempel om lokaliseringen uppenbart strider mot översiktsplanens tänkta användning eller en hållbar markanvändning inte går att lösa med lämpliga och rimliga bestämmelser eller åtgärder.
Under planarbetet ska kommunen välja den lämpligaste platsen och fysiskt utforma planen så att den på bästa sätt tillgodoser de allmänna intressena. I vissa fall måste lokaliseringen ske på en viss plats som inte har naturliga förutsättningar för den tänkta användningen. I dessa fall behöver detaljplanen utformas och innehålla bestämmelser som gör att den planerade användningen ska bli lämplig på platsen. Det kan till exempel handla om bestämmelser om bebyggelsemiljöns fysiska utformning.
Infrastrukturfrågor, miljöfrågor och sociala frågor hanteras normalt genom planens fysiska utformning så att det finns tillgång till kommunikationer, kollektivtrafik, skolor, daghem, sjukvård och äldreomsorg i lämplig utsträckning. Den kommunalekonomiska aspekten har också stor betydelse vid sådana bedömningar.