Samhällskrav på material i kontakt med dricksvatten

Genom plan- och bygglagen (2010:900) ställs krav på byggnadsverks tekniska egenskaper. En av dessa egenskaper är skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljön. I 3 kap. 9 § plan- och byggförordningen (2011:338) preciseras detta krav. Där anges att ett byggnadsverk ska vara projekterat och utfört på ett sådant sätt att det inte medför en oacceptabel risk för användarnas eller grannarnas hygien eller hälsa. Kraven preciseras ytterligare i Boverkets byggregler (2011:6) – föreskrifter och allmänna råd, BBR.

Dricksvattendirektivet

EU:s nya dricksvattendirektiv, (EU) 2020/2184 trädde i kraft den 12 januari 2023. Artikel 11 i dricksvattendirektivet reglerar material i kontakt med dricksvatten och kommissionen tar nu fram sex delegerade akter för genomförandet. Dessa akter är nu på en publik remiss inom EU. Remisserna är öppna från den 19 oktober till 13-16 november 2023. Remissen är tillgänglig på EU-kommissionens Have Your Say-portal.

Kom med synpunkter (på EU:s webbplats)

Dricksvattendirektivet ska implementeras i svensk lagstiftning genom ändringar i lagar och förordningar. 

Genomförande av EU:s nya dricksvattendirektiv (på regeringens webbplats)

Reglernas omfattning

Plan- och bygglagens och plan- och byggförordningens krav avser byggnadsverk, vilket omfattar både byggnader och andra anläggningar. En byggnad är en varaktig konstruktion som består av tak eller av tak och väggar och som människor kan uppehålla sig i. En annan anläggning än en byggnad kan vara exempelvis en bassäng i ett vattenverk, ett vattentorn eller en vattenledning mellan vattenverk och en byggnad.

BBR omfattar däremot endast byggnader och i viss utsträckning tomter. För byggnader och dess fasta installationer, till exempel vattenledningar och armatur, gäller således kraven i såväl lagen, förordningen som BBR. För sådana anläggningar som inte utgör byggnader, till exempel distributionsledningar i gatan, gäller att de ska uppfylla kraven i lagen och förordningen.

Ett vattenverk kan bestå av både byggnader och andra anläggningar. Endast byggnaderna omfattas av BBR, medan de regler om tekniska egenskaper som finns i plan- och bygglagen och i plan- och byggförordningen även omfattar de delar av vattenverket som inte är byggnader, till exempel sedimenteringsbassänger och flockningskammare.

Krav i BBR på material i kontakt med dricksvatten

I BBR föreskrivs i avsnitt 6:62 att installationer för tappvatten ska utformas så att tappvattnet, efter tappstället, är hygieniskt och att tappkallvatten efter tappstället ska uppfylla kvalitetskraven i Livsmedelsverkets föreskrifter för dricksvatten. Vidare föreskrivs att tappvatteninstallationer ska utföras av sådana material att inte ohälsosamma koncentrationer av skadliga ämnen kan utlösas i tappvattnet. Installationerna ska heller inte avge lukt eller smak till tappvattnet.

När det gäller avgivning av bly till dricksvattnet finns det ett allmänt råd i BBR om hur föreskriften kan uppfyllas. Rådet gäller för tappställen där man normalt tar vatten för att dricka, till exempel kök och tvättställ, och anger värden som inte bör överskridas vid mätning enligt två alternativa testmetoder. Den ena metoden gäller testning av armatur och avser ett blyvärde om 5 mikrogram i armaturens vattenmängd. Testning ska då ske enligt NKB 4, utgiven av Nordiska kommittén för byggbestämmelser. Den andra metoden gäller testning av material och avser ett blyvärde om 5 mikrogram per liter vatten. Testning ska i så fall ske enligt standarden SS-EN 15664.

Utöver det allmänna rådet om avgivning av bly finns det inga explicita föreskrifter eller allmänna råd i BBR om värden för migration av ämnen från material i kontakt med dricksvatten.

Byggprodukters lämplighet

Enligt 8 kap. 19 § plan- och bygglagen får en byggprodukt ingå i ett byggnadsverk endast om den är lämplig för den avsedda användningen. En byggprodukt kan till exempel vara en tappvattenkran, ett vattenledningsrör eller en rörkoppling. Vidare anges att en byggprodukt ska anses lämplig om den har sådana egenskaper att det byggnadsverk som produkten ska ingå i kan uppfylla de tekniska egenskapskraven. I BBR ställs krav på byggnaden och dess installationer. Däremot regleras inte i BBR vilka produkter som får säljas. Detta beskrivs närmare nedan, under rubriken Byggproduktförordningen och CE-märkning.

Det är byggherren, det vill säga den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnadsarbeten, som ansvarar för att den färdiga byggnaden uppfyller kraven i byggreglerna. Bland annat innebär det att lämpliga byggprodukter måste användas. Det gäller till exempel att välja rörledningar och tappvattenarmaturer så att kraven i Boverkets byggregler och i plan- och bygglagen och plan- och byggförordningen uppfylls.

Produkterna får heller inte påverka dricksvattenkvaliteten i sådan utsträckning att de gränsvärden som Livsmedelsverket ställer krav på överskrids.

Byggproduktförordningen och CE-märkning

EU-gemensamma regler om villkor för försäljning av byggprodukter finns i byggproduktförordningen (EU) nr 305/2011. Till följd av förordningen är CE-märkning obligatoriskt för flertalet byggprodukter sedan 2013.

Syftet med byggproduktförordningen är att villkoren för försäljning av byggprodukter på den inre marknaden ska vara enhetliga. Det innebär bland annat att de egenskaper som är väsentliga för en produkts avsedda användning ska provas och deklareras på ett enhetligt sätt så att byggherrar eller andra kan bedöma produktens lämplighet. De väsentliga egenskaperna ska anges i en så kallad prestandadeklaration och i viss mån även på CE-märkningen. Ett sätt att avgöra en byggprodukts lämplighet är alltså att se efter i prestandadeklarationen vilka egenskaper produkten har.

För att det ska vara möjligt att prestandadeklarera och CE-märka en byggprodukt måste den omfattas av en harmoniserad standard under byggproduktförordningen eller av en europeisk teknisk bedömning utfärdad särskilt för den produkten. För material i kontakt med dricksvatten finns dock inga sådana harmoniserade standarder eller europeiska tekniska bedömningar. Därför kan i dagsläget inte produkter till dricksvatteninstallationer CE-märkas. Produkter som inte omfattas av en harmoniserad standard kan i stället typgodkännas enligt svensk rätt, vilket beskrivs nedan.

Typgodkännande

För att underlätta val av lämpliga produkter kan en tillverkare låta typgodkänna sina produkter. Ett typgodkännande är ett uttalande om att produkten bedömts motsvara kraven i de svenska byggreglerna i de delar som anges i typgodkännandet. Regler för typgodkännande finns dels i plan- och bygglagen och i plan- och byggförordningen, dels i Boverkets föreskrifter och allmänna råd (2011:19) om typgodkännande och tillverkningskontroll.

Vem får meddela ett typgodkännande

Ett typgodkännande får endast meddelas av någon som är ackrediterad för uppgiften. I Sverige är det i dagsläget RISE Research Institutes of Sweden AB och Kiwa Sverige AB som är ackrediterade för att typgodkänna produkter och material i kontakt med dricksvatten. I Sverige ansvarar Swedac för ackreditering av typgodkännandeorgan. På Swedacs webbplats finns de ackrediterade typgodkännandeorganen uppräknade.

Vad avser ett typgodkännande

Ett typgodkännande avser endast de delar av byggreglerna som det hänvisas till i typgodkännandebeviset. Nedan ges ett exempel på detta i ett typgodkännandebevis för en blandare till ett badkar. Typgodkännandet i exemplet avser krav på att produkten inte ska medföra att ohälsosamma koncentrationer av skadliga ämnen löses ut i vattnet och att vattnet efter tappstället är hygieniskt och säkert att dricka (avsnitt 6:62 i BBR). Dessutom avser det kraven på att produkten ska vara utformad så att den uppfyller krav på att vattenflödet blir tillfredsställande utan störande buller (6:623), att återströmning av förorenat vatten förhindras (6:624) och att de material produkten är gjord av är beständiga och klarar ett statiskt vattentryck på lägst 1 MPa (6:625). Övriga krav i byggreglerna, som blandaren kan ha betydelse för, har alltså typgodkännandet inte tagit ställning till.

Ett typgodkännande bygger på en bedömning i förhållande till de regler som gäller när typgodkännandet meddelas. Därför kan ett typgodkännande vara delvis inaktuellt om reglerna har ändrats efter det att det meddelades.

Märkning av typgodkända produkter

För att säkerställa identifiering ska typgodkända material, konstruktioner och anordningar vara märkta så att de vid leverans till byggarbetsplatsen kan identifieras med ledning av typgodkännandet. Märkningen ska göras på produkten eller, om det finns särskilda skäl, på förpackningen eller följesedeln. Märkningens placering ska anges i typgodkännandet.

Märkningen ska göras med ett av Boverket inregistrerat varumärke, samt ett till certifieringsorganet kopplat unikt identifikationsnummer. Varumärkets utformning framgår av nedanstående figur.

Typgodkända material, konstruktioner och anordningar ska utöver detta varumärke även märkas med

• namn eller inregistrerat varumärke för företaget som svarar för produkten (tillverkare, importör eller distributör),
• tillverkningsställe, fabriksbeteckning eller motsvarande,
• tillverkningsnummer, datum eller annan märkning som kan återfinnas i tillverkarens kontrolljournal, och
• anlitat kontrollorgans namn eller inregistrerade varumärke, då tillverkarens egenkontroll ska övervakas av ett ackrediterat organ.

Typgodkända material, konstruktioner och anordningar ska åtföljas av ett intyg utfärdat av tillverkaren (tillverkarförsäkran). Av tillverkarförsäkran ska det framgå att tillverkning skett i enlighet med typgodkännandet samt de handlingar som lagts till grund för typgodkännandet eller beslutet.

Förutsättningar för typgodkännande

Enligt BBR ska tappvatteninstallationer utföras av material som inte medför att ohälsosamma koncentrationer av skadliga ämnen kan utlösas i dricksvattnet. I reglerna anges dock inte, förutom för bly, några värden för migration från produkter i tappvatteninstallationer. Därför måste typgodkännandeorganen använda sig av andra alternativ när de ska bedöma om en produkt uppfyller kraven i BBR. För att göra den bedömningen använder de sig därför av andra länders regler, vägledningar och europastandarder.

För metaller använder sig typgodkännandeorganen dessutom bland annat av gränsvärden i så kallade positivlistor som tagits fram i samarbete mellan ett antal europeiska stater inom ramen för det så kallade 4MS-initiativet. För att kunna bedöma lämpligheten ska provning ha gjorts enligt antingen NKB-metoderna eller SS-EN 15664 för metallegeringar.

För plast- och gummimaterial baseras typgodkännandeorganens bedömning bland annat på dels ett tyskt system med positivlistor, dels europeiska standarder om lukt och smak, migration av farliga ämnen och mikrobiell tillväxt.