Reglering av byggandet har funnits sedan medeltiden. Dessa bestämmelser blev vägledande när de äldre städerna skulle byggas. Särskild lagstiftning för städer finns i den så kallade Bjärköarätten och senare i Magnus Erikssons allmänna stadslag. När nya städer kom till utfärdades dessutom ofta bestämmelser om hur gator och torg skulle utformas i den nya staden.
Under 1600-talet anlades flera nya städer genom kungliga beslut. Kung Gustav II Adolf nyanlade på så sätt till exempel Göteborg, och drottning Kristina såg till att flytta Kalmar till ön Kvarnholmen. Karl XI byggde upp Karlskrona samtidigt som en ny örlogsbas inrättades.
Förhållandet grannar emellan uppmärksammades i 1734 års lag. Då infördes bestämmelser om att ett fritt utrymme skulle lämnas intill grannens gräns. I väntan på en särskild byggnadsstadga för städerna skaffade sig städerna lokala byggnadsordningar, som oftast hade 1725 års byggnadsordning för Stockholm som förebild. År 1750 påbjöd kungen att städerna skulle skicka in planer och kartor som gjorde det möjligt för Kungliga Byggnadsämbetet att lämna förslag till hur bebyggelsen skulle ordnas.
Genom en lag 1810 blev det fritt för var och en att köpa och sälja mark. När marken blev en handelsvara öppnades dörrarna för spekulation. Den låga hygieniska standarden och de stora brandriskerna i städerna som blev följden av ett ökat byggande uppmärksammades. Behovet av att komma till rätta med dessa problem ledde fram till 1874 års byggnadsstadga, som brukar kallas den första moderna bygglagstiftningen i Sverige. Byggnadsstadgan föreskrev att städerna skulle ha byggnadsordningar och byggnadsnämnder, vilkas uppgift bland annat var att upprätta stadsplaner.
Byggnadsstadgan var en kunglig förordning och hade inte behandlats av riksdagen, därför saknade den civilrättslig status. Städerna kunde därmed inte tvinga fastighetsägarna att följa stadsplanerna.
En ny stadsplanelag antogs av riksdagen 1907. Byggnadsstadgan fortsatte att gälla, men genom den nya stadsplanelagen blev stadsplanerna rättsligt bindande. Lagen innebar att tomtägarna blev skyldiga att bidra till kostnaderna när en stadsplan skulle genomföras. Kommunerna fick både rätt och skyldighet att lösa in mark som skulle användas till gatumark och mark för allmänna platser. Stadsplanerna skulle fastställas av kungen eller regeringen, men kungen fick inte avvika från planen utan kommunens medgivande. Detta kallas nu det kommunala planmonopolet.
Stadsplanelagen reformerades 1931 för att göra det möjligt att mer detaljerat styra hur byggnadskvarter, gator och allmän platsmark skulle användas. Det blev också möjligt med mer detaljerade bestämmelser för hur byggnader skulle se ut. Regeringen fick dessutom möjlighet att under vissa villkor fastställa en stadsplan mot stadens vilja. Denna möjlighet har utnyttjats endast en gång. Det var när staten på 1970-talet tvingade fram en stadsplan för en postterminal på gränsen mellan Stockholm och Solna mot Solna stads vilja.
Kommunerna får en starkare ställning
Ett stort steg mot ännu större kommunalt inflytande togs när formerna för en social bostadspolitik lades fast i riksdagen under 1940-talet. En ny byggnadslag och byggnadsstadga beslutades 1947. Lagen hade i stor utsträckning inspirerats av utredningar om planering och markpolitik i Storbritannien. Kommunerna fick rätt att genom planläggningplanläggningPlanläggning, arbetet med att ta fram en regionplan, en översiktsplan, en detaljplan eller områdesbestämmelser. (PBL) avgöra när, var och hur bebyggelsebebyggelseBebyggelse, en samling av byggnadsverk som inte enbart består av andra anläggningar än byggnader. (PBL) skulle få tillkomma i tätare form. Sådan bebyggelse får således inte byggas utan att det finns en plan.
Det här var en utveckling av det kommunala planmonopolet som innebar att kommunerna kunde bestämma var och när planer skulle upprättas och vad de skulle innehålla. Avsikten var att se till att kommunerna kunde styra nya bostäder till de mest lämpade platserna. Men regeringen skulle fortfarande fastställa de kommunala planerna. Viktiga nyheter i 1947 års byggnadslag var också de översiktliga så kallade planinstituten, det vill säga generalplaner för städer och tätorter samt regionplanerna för områden som omfattade flera kommuner.
År 1960 avskaffades slutgiltigt de lokala byggnadsordningar som dittills styrt byggnaders kvalitet och utformning. De ersattes med statliga bestämmelser som gällde i hela landet. Tanken vara att bestämmelserna lättare skulle kunna anpassas till den snabba tekniska utvecklingen och den alltmer internationella byggmarknaden.
(Källa: Gösta Blücher och Birger Åström, http://www.ne.se/lang/bygglagstiftning)
Plan- och bygglagen 1987 - 2011
Plan- och bygglagen, PBL, kom 1987. Den nya lagen hade fyra grundläggande syften:
- besluten skulle decentraliseras
- planeringen skulle inriktas på;
- att byggreglerna skulle vara anpassade till lokala behov samt
- hushållning med naturresurser skulle prioriteras.
Decentraliseringen innebar att besluten flyttades så nära dem det berör som möjligt. Från staten till kommunerna och från de centrala verken till länsstyrelserna. Kommunernas ansvar för bostäder, skola och omsorg gjorde kommunerna till den största beställaren av ny planläggning. Det blev möjligt att anpassa byggreglerna efter lokala behov, genom varierad lovplikt och införande av skydds- och varsamhetsbestämmelser. Varje plan fick en genomförandetidgenomförandetidGenomförandetiden, den tid för genomförandet av en detaljplan som ska bestämmas enligt 4 kap. 21–25 §§. (PBL) som under gällande tid ger en ovillkorlig rätt att bygga enligt planen.
Med plan- och bygglagen blev kommunens rätt att besluta hur marken ska användas tydligare i och med att staten inte längre skulle fastställa planerna. Staten behöll enbart sitt direkta inflytande över riksintressen, miljökvalitetsnormer, frågor som berör flera kommuner och frågor som rör människors hälsa och säkerhet. Miljökvalitetsnormerna fanns dock inte med från början, de infördes senare på grund av miljöbalken, se nedan. Kommunerna blev skyldiga att upprätta översiktsplaner för hela kommunen där de ska redovisa hur de bland annat tar hand om riksintressen.
I en lagändring som trädde i kraft 1995 bröts regleringen av byggnadernas tekniska utförande loss ur plan- och bygglagen och infördes i en ny lag, lag om tekniska egenskapskrav på byggnadsverkbyggnadsverkByggnadsverk är en byggnad eller annan anläggning. (PBL), m.m., BVL. Ett helt nytt system för lov, tillsyn och kontroll infördes och ett större ansvar lades på byggherren.
Bestämmelser om MKB, miljökonsekvensbeskrivningar, för vissa detaljplaner infördes 1994 och blev sedan ett generellt krav 1996. En miljökonsekvensbeskrivning ska upprättas om en detaljplan innebär en betydande påverkan på miljön. Samma år, 1996, infördes också bestämmelser om att konsekvenserna av översiktsplanen ska redovisas. 1999 samlades miljölagstiftningen i miljöbalken (MB). Därmed upphävdes naturresurslagen, NRL, och hushållningsbestämmelserna överfördes till tredje och fjärde kapitlet i miljöbalken. I plan- och bygglagen infördes bland annat krav på att miljökvalitetsnormerna i femte kapitlet miljöbalken ska följas i planeringen.
Nya regler om miljöbedömningar infördes 2004. Vilket bland annat innebär att alla detaljplaner och områdesbestämmelse ska bedömas om de medför en betydande miljöpåverkan.
2005 förtydligades kraven på miljökonsekvensbeskrivningar för detaljplaner som reglerar vissa speciella ändamål. År 2008 tillkom lagändringar som särskilt pekar på att den fysiska samhällsplaneringen ska främja en ekonomiskt hållbar utveckling. Senare har också förändringar skett i reglerna om strandskydd, bland annat i avsikt att underlätta utveckling av landsbygden och förändringar av reglerna som rör vindkraften .
En ny plan- och bygglag
År 2011 införs en ny plan- och bygglag (2010:900) som ett resultat av ett stort antal utredningar. Den nya lagen ersätter den tidigare plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. Avsikten är att förenkla plan- och byggprocessen samtidigt som kontrollen av byggandet skärps. Det införs nya bestämmelser som innebär att man ska ta hänsyn till både miljö- och klimataspekter när man planerar och bygger. Hänsyn ska också tas till förutsättningarna för telekommunikation och annan informationsteknik. Översiktsplanens strategiska funktion stärks liksom kravet på aktualitetsprövningaktualitetsprövningAktualitetsprövning, kommunfullmäktiges beslut om kommunens översiktsplan är aktuell i förhållande till kraven i PBL 3 kap § 5. (PBL) av denna. En möjlighet att begära planbesked införs och kravet på att en detaljplan måste föregås av ett program slopas. Fastighetsplanen slopas också och möjligheterna till enkelt planförfarande utvidgas.
Handläggningstiden för bygglov begränsas till tio veckor. Samtidigt införs en ny skyldighet för byggherren att pröva om byggnaden kommer att motsvara kraven på att vara tillgänglig och användbar för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Det generella kravet på bygganmälan före byggstart slopas. Istället krävs startbesked innan en bygg- rivnings- eller markåtgärd påbörjas och ett slutbesked innan ett byggnadsverk får tas i bruk. Som en följd av EU:s tjänstedirektiv måste kontrollansvariga och sakkunniga vara certifierade. En byggsanktionsavgift ersätter de tidigare möjligheterna att ta ut avgifter. För att undvika dubbla förfaranden införs bestämmelser om samordning av handläggning av vissa ärenden enligt plan- och bygglagen och andra lagar. (Prop. 2009/10:170)