Boendestandard
Är det rätt att utrymmesstandarden inte ökat sedan 1980-talet? Hur hänger utrymmet och ökade ensamhushåll ihop?
Det är trångboddheten som inte har förändrats nämnvärt sedan mitten av 80-talet. Ca 15 procent av alla hushåll i hyresrätt räknas som trångbodda. Det innebär att de bor fler än en person per rum, kök och vardagsrum oräknat. Men samboende vuxna behöver bara ha ett sovrum. Innebörden är alltså i princip att man för att inte räknas som trångbodd ska ha möjlighet att ge alla barn varsitt rum och de vuxna eget sovrum.
Detta innebär också att alla som bor i ettor per definition är trångbodda, och det är det en hel del enpersonshushåll som gör. Men det är kanske inte det som är det största problemet, utan snarare att ca 240 000 barnfamiljer är trångbodda.
Utrymmesstandarden, mätt i genomsnittligt antal kvadratmeter per person har däremot förändrats något. Skillnaderna mellan upplåtelseformerna är fortsatt stor.
Hur förhåller vi oss till boendestandard när den ensamma mamman eller arbetslösa invandrarfamiljen inte har råd att bo enligt standard - hur ska vi planera billigare boende?
Det följer inga rättigheter med trångboddhetsnormerna. En enskild kan inte hävda att han eller hon har rätt att bo ”enligt standard”. Men det är naturligtvis en angelägen uppgift att verka för att även hushåll med låga inkomster ska kunna efterfråga adekvata bostäder. Tyvärr är nyproduktionen idag ofta för dyr för dessa hushåll. Men genom att bygga prisvärda hyreslägenheter för hushåll med medelhöga inkomster kan man frigöra lite billigare hyreslägenheter i det befintliga beståndet.